Häromdagen bevärdigades jag faktiskt en skrapa av självaste Dagens Nyheter. Det gäller att hålla i sig så man inte blir mallig.

Hur som helst var det Hanne Kjöller som tog mig i örat för att jag i förra veckan återgav vad en före detta SAAB-arbetare hade skrivit i Dagens Arbete.

Jag tyckte nämligen att det verkade destruktivt att tvinga arbetslösa att söka jobb de ändå saknade kvalifikationerna för. Jag trodde inte heller att själva förmedlandet tjänade på en kultur av tvång, hot och repressalier.

Så dumt av mig.

Kjöller håller visserligen med mig om att det är fel att arbetslösa tvingas söka jobb de inte kan får, men värre är det när arbetslösa inte söker några jobb alls. Och om jag förstår Kjöller rätt har brukade det vara det normala innan ”ökade krav och kontroller” satte stopp för förfallet.

Exakt när denna slapphet grasserade framgår inte. Den är förmodligen socialdemokratisk, även om utvecklingen mot ett allt ensidigare fokus på ”sökaktivitet” daterar sig ända tillbaka till Anders L. Johanssons tid som chef för AMS.

Hur som helst gagnade undfallenheten – vet Dagens Nyheter att berätta – varken ”individen eller systemets legitimitet”.

Det gör tydligen däremot jobbcoacher, fas tre och en generaldirektör som Angeles Bermudez-Svankvist.

Jag vet inte hur det nu går till, men har Hanne Kjöller sagt det så.

Lite drill och disciplin har aldrig skadat, väl?

Det är bara en liten sak jag inte riktigt får att gå ihop.

Vore det inte mer effektivt om arbetsförmedlaren fick utgå ifrån att de flesta som söker arbete faktiskt vill ha ett jobb. Kontrollerna behövs förstås också, men de borde väl handla om att hitta undantagen som som faktiskt inte vill, vågar eller orkar leta efter ett jobb?

För hur ska Arbetsförmedlingen lyckas få blivande arbetsgivare att söka hjälp med rekryteringen om till och med det egna regelverket förutsätter att de flesta inskrivna egentligen är arbetsskygga simulanter?

Så har debatten om de växande klyftorna i det svenska samhället blossat upp igen. Dagens Nyheter slår fast att ojämlikhet inte är regeringens fel, och Svenska Dagbladet tycker inte att riktiga borgerliga politiker borde skämmas för att klyftorna ökar. Redaktionen tittar antagligen på reprisen av Downton Abbey.

Det är egentligen häpnadsväckande hur mycket rabalder en obetydlig minister och en före detta statssekreterare kan ställa till.

Karin Pettersson gör i alla fall mos av Ullenhag och Hamilton i dag. Läs det om ni inte redan har gjort det.

Dessutom kan jag inte låta bli att påminna om ett litet blogginlägg jag gjorde när rapporterna från OECD och Finanspolitiska rådet kom för några veckor sedan. Det kan vara värt en omläsning, om inte annat så för de eleganta diagrammens skull.

Ingvar Persson

Näringsminister Annie Lööf har ett ständigt återkommande problem med sanningen. Fråga bara Konstitutionsutskottet, KU.

Vid månadens början prickades Lööf av KU för att ha lämnat felaktiga uppgifter och för att näringsdepartementet har kringgått offentlighetsprincipen.

Med Aftonbladet vill Lööf inte prata om det där. När näringsministern prickades av KU höll hon sig undan och skickade istället ett skriftligt uttalande.

När Lööf blir påkommen med att dribbla med sanningen, då försvinner hon.

Nu finns det nya anledningar för ministern att gömma sig. I dag kan Aktuellt i Politiken, AiP, nämligen berätta att det finns felaktigheter Annie Lööfs cv som finns på regeringens hemsida.

Lööf påstår att hon under några år på 00-talet och år 2010 satt som ledamot i kommunfullmäktige. Men AiP:s granskning visar att Lööf 2010 inte tog sin plats i anspråk och inte deltog på ett enda sammanträde det året. 2004 deltog hon inte i något sammanträde överhuvudtaget. Under åren 2006 och 2007 deltog hon i två sammanträden.  Mellan 2002 och 2004 var hon ersättare i fullmäktige, inte ordinarie.

Än mer besvärande är kanske att Lööf i sitt cv hävdar att hon mellan 2002 och 2004 var ledamot i socialnämnden i Värnamo. Men enligt AiP visar protokollen att hon inte satt i nämnden -02. 2003 lades socialnämnden sedan ned.

Det är inte den första cv-historia som drabbar regeringen Reinfeldt och hans ministrar. 2007 avslöjades det att dåvarande arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin (M) hade en examen från ett bluffuniversitet i sitt cv. 2011 fick it-minister Anna-Karin Hatt (C) kritik från gamla kollegor för att hon i sitt cv påstått sig vara vice vd för pr-byrån Kind & Partners.

Och i en helt annan bransch fick Handelshögskolans rektor, Rolf Wollf, nyss lämna sitt uppdrag efter att Dagens Inudstri avslöjat att han känt till insideraffärer – och att hans cv innehöll en rad fel- och konstigheter.

Så kan det gå. Hur ska det gå för Lööf?

Daniel Swedin

Läs också: Ett halvår i baren (KvP Kultur)

Jag har vid några tillfällen under de senaste åren skrivit om nedläggningen av Brunnsviks folkhögskola, både i tidningen och här på bloggen.

Nu kommer det nya uppgifter om huvudpersonen bakom de senaste årens förfall, ombudsmannen i ABF Nordösta Storstockholm Tommy Hindrikes. I fredags kunde bland annat Dalarnas tidningar och Arbetet berätta att styrelsen bestämt sig för att stänga av Hindrikes och avdelningens ekonomichef. De anklagas bland annat för att ha låtigt anställda på ABF utföra arbete åt dem privat och för att ha låtigt ABF stå för privata kostnader.

Nu ska saken alltså utredas, och mitt i eländet är det väl i alla fall något att vara glad över.
Den som vill läsa hela historien hittar den på Dalademokratens kultursida.

Ingvar Persson

Tobakslobbyn har, inte så förvånande, länge argumenterat mot alla regleringar av tobak.

I dag hade riksdagens EU-nämnd uppe frågan om varningsskyltar på cigarettpaket. Bakgrunden är att EU efter förebild från bland annat Australien vill använda otäcka bilder på cigarettpaketen i avskräckande syfte.

Regeringen vill säga nej till EU-förslaget med hänvisning till den grundlagsreglerade yttrande- och tryckfriheten. Enligt Ekot lyfts särskilt Tryckfrihetsförordningen fram.

Tobakslobbyn, med Philip Morris AB i spetsen, har i många år försökt vrida tobaksfrågan från att handla om folkhälsa, att människor inte ska få lungcancer och dö (trist debatt för affärerna), till en fråga om yttrandefrihet (pseudodebatt som inte skadar affärerna).

Redan i propositionen om nya Tobakslagen (Prop. 1992/93:185 s. 75 f.) sammanfattas exempelvis synpunkterna från Philip Morris AB:

Philip Morris framhåller vidare att förslaget är behäftat med mycket allvarliga brister i juridiskt avseende, bl.a. gällande förhållandet till den grundlagsreglerade yttrande- och tryck- friheten, rättssäkerhetsaspekter m.m.

Detta argument återkommer senare från olika avsändare varje gång tobak ska regleras, och nu alltså från Sveriges regering.

Jag är ingen expert på detaljerna i den grundlagsreglerade yttrande- och tryckfriheten men nog verkar det lite konstigt att man inte skulle få reglera vad som står på cigarettpaket med just det argumentet? Borde inte samma grundlag (från 1700-talet!) i så fall förhindrat ”Rökning dödar”-lapparna som redan sitter där?

Regeringen för också ett resonemang om att 75 procent är en för stor del av cigarettpaketet, medan 50 procent är en acceptabel del. Låter det rimligt att tryckfrihet är en fråga om procentsatser? Skulle 50 procents censur av en tidning var okej men inte 75 procent?

Eller är det helt enkelt så att regeringen tittat för djupt i glaset på senaste lobbyistmiddagen och nu försöker hitta juridiska argument för en orimlig ståndpunkt?

Jag vet inte, men frågar åt en kompis?

Anders Lindberg

Biståndsminister Gunilla Carlsson – hon som brukar använda konsulter för att prata med sin personal – tänker dra in det svenska biståndet till den palestinska myndigheten. Det handlar om 200 miljoner varje år.

Det blir ju ändå aldrig någon stat, argumenterar ministern.

Logiken är det inget fel på. Det svenska biståndet till den palestinska myndigheten har varit en del av fredsprocessen, och avsikten är att det självständiga Palestina ska kunna kliva ut ur aska och ockupation som en fungerande stat.

I dag pågår ingen fredsprocess. Kvadratmeter för kvadratmeter underminerar den israeliska bosättningspolitiken tvåstatslösningen och ingen ser något slut på ockupationen.

En palestinsk stat finns helt enkelt inte på kartan, och därmed – skulle man kunna argumentera – inte heller förutsättningarna för den svenska biståndspolitiken.

Dessutom visar ockupationsmakten – som har ansvaret för befolkningen i de områden man ockuperar – ingen som helst respekt. Det är bara ett år sedan en grupp internationella organisationer, däribland Diakonia, i en rapport kunde berätta hur Israel under ett år förstört 60 EU-finansierade byggprojekt på Västbanken. Rivningsorder väntade då på ytterligare 110 projekt.

Om Gunilla Carlsson – med eller utan konsulthjälp – skulle känna olust inför att betala brunnar, vattencisterner eller solpaneler som israeliska bulldozers sedan jämnar med marken skulle jag faktiskt förstå henne.

Men det är inte så Carlsson resonerar. I stället pratar hon om israeler OCH palestinier som inte VILL förhandla. Som om ockupationsmakt och ockuperade står inför samma val.

Och slutsatsen?

Inte sanktioner mot den stat som trots ockupationen har en gynnad ställning i handeln med EU. Inte hårdare diplomariska påtryckningar på en regim som med bosättningar, trakasserier och urskillningslöst våld regelmässigt bryter mot folkrätten.

Nej, i Carlssons värld blir slutsatsen att dra in biståndet som ska ge de ockuperade till exempel vatten och el.

De mänskliga konsekvenserna är svåra att överblicka. Den politiska signalen kan dock knappast misstolkas. Israelerna får fortsätta sin ockupation bäst de vill.

Det är så dumt att klockorna stannar. Frågan är vilken konsult som hjälpt Carlsson den här gången?

Det här blir antagligen det sista inlägget som kommer att publiceras på lönebloggen, i alla fall på länge. Samtidigt är det ledarbloggens första inlägg under ”kategorin” lönebloggen.

Förhoppningsvis ska det bli enklare för den som vill följa ledarsidans kommentarer, både när det gäller arbetsmarknaden och andra ämnen.
Dessutom stundar ju lugnare tider. Med treåriga avtal dröjer det innan det är dags att plocka fram strejkrubrikerna igen, och när jag häromdagen träffade en ledare i ett av LO-förbunden konstaterade han att han gjort sin sista avtalsrörelse.

Nästa gång är han pensionerad. På fackliga funktionärer biter inte statsministern påbud om att vi ska jobba till 75.

Än är dock inte riktigt årets avtalsrörelse över. Den här veckan skulle kommunals strejk bland bussförarna brutit ut. Nu skjuts starten på strejken upp till i nästa vecka.

Då har också SEKO varslat om konflikt, bland annat mot järnvägsunderhållet. SEKO vill att de anställda ska få behålla både jobbet, lönen och förmåner när verksamheten byter huvudman.

I dag är det inte ovanligt att anställda som fortsätter att göra samma jobb förlorar både delar av lönen och anställningsförmåner när verksamheten byter huvudman. Det vill facket inte acceptera.

Arbetsgivarorganisationen Almega är inte överraskande av en annan åsikt. Lars Friberg som ansvarar för spårtrafiken är rädd att anställda som jobbar i samma företag och med samma jobb skulle kunna få olika villkor, beroende på var de arbetat tidigare.

Det skulle inte vara rimligt, skriver han i ett pressmeddelande.

Problemet borde inte vara olösligt, kan jag tycka. Om Fribergs företag bara avstod från att använda sänkta löner och försämrade villkor som ett sätt att konkurrera vid upphandlingar skulle ju faktiskt ingen bli orättvist behandlad.

Argast är dock Almega på själva strejkvarslet. Mitt i midsommarveckan dessutom.

Ett hårt slag mot tredje man och ett tungt ansvar för facket, skriver Friberg.

Så är det förstås. Inställda tåg är besvärligt, antingen det beror på en havererad järnvägspolitik eller på att fack och arbetsgivare inte kunnat komma överens.

Men det är också spelets regler. Järnvägsanställda kan inte strejka utan att resenärerna drabbas, och med en arbetsgivarorganisation som inte ens förstår att facket inte snällt accepterar de bud som ligger kan det vara svårt att diskutera så länge tågen går.

Det är drygt en vecka kvar innan stridsåtgärderna mot järnvägen ska bryta ut. Med hur avtalsrörelsen hittills sett ut är det nog dumt att börja oroa sig redan nu.

Ingvar Persson

I dag meddelade integrationsminister Erik Ullenhag (FP) att Diskrimineringsombudsmannen ska flytta till Tensta eller Rinkeby. 100 anställda får se sin arbetsplats flytta från Torsgatan i centrala Stockholm till norra eller södra Järva. Alla anställda kommer följa med tror Ullenhag, eftersom Tensta och Rinkeby bara ligger 20 minuter från innerstan.

Tanken, enligt Ullenhag, är att människor som lever långt bort från samhället ska kunna känna tillit till statliga institutioner. Dessutom vill man skapa nya arbetstillfällen när de statliga tjänstemännen ska käka lunch på restaurangerna i Tensta eller Rinkeby.

Martin Klepke, Arbetets politiske redaktör, skriver bra om denna symbolpolitiska luftpastej:

Om nu Ullenhag vill visa upp för de invandrartäta områdena Rinkeby och Tensta att DO minsann står på deras sida så torde det ske genom de fall som DO tar sig an i praktiskt myndighetsarbete.
Sanningen är att det – trots skriverier i pressen om DO och fall av etnisk diskriminering – knappt existerar några fall som i slutänden når rättslig prövning.
Under 2012 drevs faktiskt bara ett enda fall av etnisk diskriminering till arbetsdomstolen.

Enligt uppgifter så visste personalen på DO inte ens om att regeringen planerade att flytta deras arbetsplats. Claes Lundstedt som är pressansvarig på DO är mycket kritisk till flytten. Myndigheten genomgår en stor omorganisation och enligt Lundstedt kommer en flytt att ställa allt på ända.

– Nu har bitarna fallit på plats. Det finns en risk för att en flytt inverkar negativt på vårt arbete, om det ska gå på så kort tid, säger han till tidningen Riksdag & Departement.

Det är inte första gången regeringen flyttar myndigheter. I en TT-text (som jag inte lyckats hitta online) intervjuas Lena Schröder. Hon arbetade som forskningsledare vid det nu nedlagda Integrationsverket. Integrationsverket flyttade från centrala Norrköping till miljonprogramstadsdelen Navestad – och sedan tillbaka igen:

När det blev klart att verket skulle lämna Navestad höjdes stämningen, berättar hon (Lena Schröder, min anm.) för TT.

Ett problem var resorna. Bussresan dit tog omkring 20 till 30 minuter. Men en hel del som arbetade vid verket pendlade från till exempel Linköping eller Stockholm.
– Att först pendla till stationen i Norrköping och sedan ge sig i väg på ytterligare en pendlingstur, det blev för mycket, säger Lena Schröder som själv pendlade från Stockholm.
– Man åkte hemifrån när allt var stängt, till exempel apoteken, och kom hem när allt var stängt.

I Navestad fanns en lunchservering och ett medborgarkontor, det fanns inte ens en bankomat. Lena Schröder pekar också på att det försvårar för en nationell myndighet ju längre i från makten den sitter.
– Det försvårade ju kontakten med andra myndigheter och kontakter med personer som inte bodde i Norrköping.
Hon säger att det inte var många som uppskattade att lokalerna låg i Navestad.
– Någon som verkligen tyckte att det var gräsligt var Andreas Carlgren, vår generaldirektör. Han tyckte att det var väldigt obekvämt att ligga där.

En resa på 20 minuter till en stadsdel med bristfällig samhällsservice… Det låter ju lite som, eh ja, Rinkeby.

Nåja, högern i Stockholms stadshus har redan välkomnat beskedet från integrationsministern och sagt att man är beredd att upplåta Bredbyskolan i Rinkeby åt DO.

Kommunen meddelade i december 2011 att skolan skulle läggas ner eftersom eleverna på Järva såg ut att bli färre. Då var föräldrar ”ledsna och chockade” och lärare beskrev det som en ”kniv i ryggen”.

Så här skrev Svenska Dagbladet då:

Bredbyskolan har genomgått en större renovering av huvudbyggnaden, slöjdsalen och idrottssalen. Man har vänt ett tidigare underskott i balans och skolans resultat i nationella prov och betyg har förbättrats.

Se där ja. Nu ska skolan väck och 100 hungriga tjänstemän får plats på Bredbyplan.

Daniel Swedin

Boende i allmännyttan på Albyberget i Botkyrka kommun har under våren samlat in namnunderskrifter för att få till en folkomröstning om en planerad utförsäljning av bostäderna där.

Kampanjen har tidigare uppmärksammats i Aftonbladet, bland annat genom ett upprop på kultursidan och en debattartikel. I korthet handlar det hela om boendes oro för hyreshöjningar och kvalitetsförsämringar – och en känsla av att de blivit överkörda av politikerna.

Förra fredagen lämnade så nätverket Alby är inte till salu in 6 500 namnunderskrifter till Botkyrka kommun där man kräver en folkomröstning kring bostadsaffären. Just 6 500 namnunderskrifter är vad som krävs för att fullmäktige i Botkyrka ska ta upp frågan om folkomröstning.

– Är det rätt antal namn kommer vi att ta frågan om en folkomröstning i fullmäktige den 26 juni, då vi ska ta upp frågan om försäljningen, sa det socialdemokratiska kommunalrådet Katarina Berggren när hon tog emot namnunderskrifterna.

Men samtidigt som kommunens valnämnd alltså sitter och räknar namnunderskrifter meddelade samma kommun i fredags att man har hittat en köpare av bostäderna på Albyberget. Snacka om desillusionerande.Mikael Ahlström, partner i riskkapitalbolaget Procuritas, går in som ny huvudägare genom bolaget Mitt Alby.

Köpesumman är på 705 miljoner kronor och Mitt Alby har ett direktavkastningskrav på 6,8 procent på investeringen – att jämföra med kommunala Botkyrkabyggens direktavkastning på 3,5 procent.

Mitt Alby beskrivs dessutom av Katarina Berggren som ”en långsiktig och seriös köpare”, trots att bolaget inte tycks ha någon tidigare erfarenhet av fastighetsförvaltning.

Berggren har dessutom redan klargjort att det sannolikt inte blir någon folkomröstning, eftersom det bara är Vänsterpartiet som är för en sådan.

Affären kring Albyberget tycks av allt att döma bli en huvudvärk för de styrande i Botkyrka.

I podcasten Vreden berättar Emma Dominguez och Nabila Adbul Fattah från Alby är inte till salu om hur kommunen förbjöd kampanjen att samla in namn på fritidsgårdar, hur kommunen förbjöd nätverket från att delta i kommunala evenemang och hur kommunen försökte hindra ett protestmöte på Alby bibliotek med hänvisningen till att nätverket var för uppviglande. Det är häpnadsväckande.

Och att Botkyrkabyggen ljög för SVT:s lokalnyheter när man ville bevaka ett protestmöte är bara för pinsamt.

Det finns dessutom en hel del frågor som de styrande i Botkyrka pedagogiskt bör svara på.

Hur förklarar man att man för ett halvår sedan i kommunfullmäktige sa ja till att hålla folkomröstning om att dela Botkyrka i två kommuner, efter att folk i välbeställda Tullinge samlat ihop namnunderskrifter?

Är en kommundelningen en mindre komplicerad sak än att behålla 1 300 lägenheter i kommunal ägo?

Daniel Swedin

Våra kollegor på Aftonbladets nyhetsredaktion presenterar mycket intressanta uppgifter om svenska folkets syn på inkomstklyftor, rikedom och fattigdom i dag.

Vi tycker att klyftan mellan rik och fattig ska minska, men samtidigt är klyftorna mycket, mycket större än vad vi tror.

Se även den här mycket pedagogiska filmen:

Här är förresten några ledartexter som vi skrivit den senaste tiden och som handlar om just det som skildras i filmen ovan:

• Reinfeldt är blind inför den nya Sverigebilden
• Därför hatar Reinfeldt att prata jämlikhet
• Sverige måste bli mer jämlikt
• Segregationen är politikens mål

Daniel Swedin