Så har då Stefan Löfven hållit sitt första partiledartal till en LO-kongress.

Det blev lite av den förlorade sonens återkomst.

Några gånger blev det lite komplicerat, som när Wanja Lundby Wedin skulle hälsa honom välkommen. Att det skulle kännas konstigt var en av de första saker hon tänkte när det stod klart att Löfven skulle bli Socialdemokratisk partiledare.

Någon gång glömde Löfven nog dessutom bort att han inte längre talar som facklig ledare. Då handlade det om internationell solidaritet och mänskliga rättighet, och Stefan Löfven deklarerade att ”det globala fackliga arbetet” måste fortsätta.

Men Löfven har trots allt vuxit in i rollen.

Talet innehöll knappast några nyheter.

Socialdemokraterna tänker slåss för full sysselsättning. Därför ska statsfinanserna hållas i ordning, näringspolitiken uppgraderas och utbildningen bli bättre.

Trygghetssystemen ska vara fungerande omställningsförsäkringar, men Löfven berättade inte på vilken nivå.

Den gemensamma arbetsgrupp Socialdemokraterna och LO tillsatt om ett socialt protokoll i EU kände kongressombuden redan till.

Tunt med överraskningar, men talat var i gengäld full av snygga formuleringar och Löfven levererade det med övertygelse.

Det fungerar i Folkets Hus, men det är å andra sidan hemmaplan. Det är inte där den stora utmaningen finns.

Löfven lovade att förpassa regeringen till opposition. Då kommer han att behöva vara lika övertygande utanför kongressalens trygghet.

Ingvar Persson

Det är nog lite dagen efter i Sverige i dag. Det är inte varje dag svenska talanger bryter igenom internationellt.

Det skulle kunna handla om Loreen och Baku, men själv tänker jag faktiskt på först och främst på Fredrik Lindgren och GP cirkusen i speedway.

Det var en stor kväll i Göteborg i går.

Kanske skulle det kunna vara lite dagen efter också på LO-kongressen i Folkets Hus, trots att kongressfesten genomförs först i kväll.

Visserligen inledde ombuden dagen med att välja Torbjörn Johansson till avtalssekreterare. Därmed är LO-ledningen komplett.

Men, som sagt, det var i går det hände. Det var då lönepolitiken diskuterades, och det var då kongressen valde ny ordförande och nya vice ordförande.

Ombuden tycks dock inte lida av någon baksmälla. Tvärt om är det full fart.

Just nu diskuteras välfärdsfrågor, under strikt tidsbegränsning. Om en halvtimme är det meningen att Stefan Löfven ska prata till LO-kongressen.

Det har han gjort förut, men inte som Socialdemokraternas ordförande.

Ingvar Persson

Tobias Baudin och Ingela Edlund

Så är då tre fjärdedelar av valberedningens förslag till ledning godkänd. Alldeles nyss valdes Tobias Baudin till förste vice ordförande, och Ingela Edlund till andra vice ordförande för LO.

Stående ovationer, förstås.

Den som bara lyssnat till kongressförhandlingarna skulle ha svårt att föreställa sig att de bevittnade avslutningen på en maktkamp som pågått det senaste året.

– Enighet ger styrka, deklarerade Baudin från talarstolen.

Dessutom medgav han att han kände sig stolt och inte så lite rörd.

Sedan pratade Baudin om alla de – inte minst ungdomar – som saknar en fast anknytning på arbetsmarknaden och deklarerade att LO måste bli mer politiskt.

Ingela Edlund förklarade för sin del att hon tycker det känns ”himla bra” att vara ensam kvinna i ett lag med tre män.

Hon har kallats kompromisskandidat och alibi.

– Det är inte precis någon uppmuntran till kvinnor att säga ja, sa hon.

Edlund – som kommer från Seko – tänker driva frågor om näringspolitik och infrastrukturpolitik.

I morgon väljs den fjärde medlemmen av den nya LO-ledningen, Byggnads avtalssekreterare Torbjörn Johansson. Då kommer det att prata mer om enighet och lagarbete.

Frågan är väl, kommer den stämningen att leva vidare nästa vecka. Då måste förbunden och den nya LO-ledningen nämligen ta itu med de konflikter som ingen vill tala om från Folkets Hus talarstol?

Ingvar Persson

Det är många att hälsa på i och omkring Folkets Hus dessa dagar. Utanför kongresslokalen hotade Karl-Petter just att låta morgondagens tal få rena Castro-proportioner, och på väg över Norra Bantorget hälsade jag på tre förbundsordföranden och en massa gamla bekantar.

Mellan Folkets Hus och LO-borgen träffade jag dessutom Wanja Lundby Wedin.

– När ”Kålle” valdes kändes det som att ta ett steg tillbaka, helt naturligt, sa Wanja.

En avspänd före detta LO-ordförande med andra ord, eller kanske lättad. 

Tolv år är en lång tid, och det har sannerligen inte saknats problem eller konflikter. Jag vet inte om cirkusen kring AMF-skandalen, chocken efter Lavaldomen eller årets kapsejsade samordning varit värst. Att vara LO-ordförande är inget jobb för den som vill komma lindrigt undan.

Men nu är alltså Wanja Lundby Wedin före detta ordförande, och hennes efterträdare laddar för ett riktigt maratontal.

Ingvar Persson

LO kongressen valde Karl-Petter Thorwaldsson till ordförande

Så är då Karl-Petter Thorwaldsson vald till LO-ordförande. Det senaste årets drama fick ett odramatiskt slut.

Det är trots allt det brukar gå, i alla fall i arbetarrörelsen.

På pressläktaren mätte applåderna drygt 80 decibel när klubban föll. En app från Arbetsmiljöverket förvandlar telefonen till en bullermätare.

– Jag är jätte, jättestolt. Och ganska skraj, sa den Karl-Petter Thorwaldsson när han så småningom lyckades ta sig ut från kongresshallen för att träffa pressen.

Så, vad fick vi då veta om den nye LO-ordföranden, vid sidan av hans omvittnat goda humör?

Han vill värna sammanhållningen LO, en sammanhållning som enligt Thorwaldsson faktiskt har präglat processen fram till dagens val.

I klartext kommer det förstås att handla om lönepolitiken. Kongressen tog, efter viss tvekan, LO-styrelsens formuleringar i den frågan under förmiddagen och redan nästa vecka börjar den nya styrelsen arbetet för att undvika en spricka som den i årets avtalsrörelse.

– Vi kan inte ha ledande politiker som säger att vi ska sänka våra löner, sa Thorwaldsson, och kongressombuden jublade.

LO ska dessutom nu ”bryta ryggen” på massarbetslösheten.

– Hela arbetarrörelsen har haft för dåliga svar sedan 1990-talet när det handlar om full sysselsättning, sa Thorwaldsson på pressträffen efter valet.

Nu utlovas bättring, och den ska börja på Norra Bantorget.

Dessutom pekade Karl-Petter Thorwaldsson på den generella välfärdspolitiken. Fredrik Reinfeldt kan räkna med motstånd från LO om han vill fullfölja en övergång till ett system där de gemensamma försäkringarna på sin höjd kan leverera en minimal grundtrygghet.

Tre punkter med andra ord.

– Dagordningen behöver inte vara längre än så, sa Thorwaldsson till journalisterna efter valet.

Så är det nog. Det är inte några små uppgifter som ligger framför den nya LO-ledningen.

Ingvar Persson

Nu klockan nio fortsätter LO-kongressen på Folkets Hus i Stockholm. Först blir det ett panelsamtal om full sysselsättning, på engelska.

I år ska representanterna för den internationella fackliga rörelsen inte bara få tala om sin respekt för den svenska arbetarrörelsen. De ska dessutom bidra till diskussionen kring kongressens huvudtema, den fulla sysselsättningen.

Det är kanske ett tecken i tiden.

På podiet kommer också LO:s chefsekonom Ola Pettersson att finnas. Han tänker säkert prata om att det i dag finns utrymme för en mer offensiv ekonomisk politik. Det brukar LO ekonomer göra.

Det speciella i dag är att Pettersson har stöd av en nästan enig ekonomkår.

I Sverige, där regeringen nästan varje vecka råkar ut för ny kritik därför att Anders Borg är alltför snål.

Numer finns den kritiken också på morgontidningarnas ekonomi och ledarsidor. Svenska Dagbladet kallade i veckan Anders Borgs överskottspolitik för absurd.

Men också i resten av världen, där besparingarna i till exempel Europa nu nått vägs ände. Tunga ekonomiska debattörer – som verkligen inte kan beskrivas som några vänsterflummare – talar om behovet av en mer annan kurs.

Det är med andra ord märkligt att Borg håller fast vid sin kurs; överskott för Sveriges del, svältkurer för resten av Europa.

Men ännu märkligare är det egentligen att den kursen nästan inte ifrågasätts i den svenska politiken, utom möjligen av Jonas Sjöstedt.

Miljöpartiet vill helst vara sparsammast i klassen och Socialdemokraterna accepterar i grunden Borgs kalkyler. Visst, Magdalena Andersson – hon finns också på scenen i dag – vill använda pengarna effektivare och det pratas om ett mål för sysselsättningen. Men politiken bygger på Anders Borgs siffror, och den ärver samma kamerala grundinställning.

Visst är det lite konstigt.

Ingvar Persson

Wanja Lundby Wedins öppningstal till LO-kongressen började en smula självömkande.

Först pratade hon om framtidstro. Sedan slog hon fast att omgivningen är mer intresserad av personkonflikter än av sakfrågor. Lundby Wedin får klagomål på att LO inte syns, fast hon har fullt upp att hinna med intervjuerna. Och störst rubriker blir det när LO bråkar med Socialdemokraterna, inte när fackeltågen drar genom Stockholm i protest mot borgerliga nerskärningar.

Det lät inte som hon uppmuntrade kongressombuden till framtidstro precis.

Sedan är det ju sant att det stora problemet egentligen är att LO-förbundens medlemmar och deras vardag faktiskt nästan inte syns när samhällsförändringarna ska diskuteras.

Nå, det tog sig efter hand.

Mest intressant var kanske Wanja Lundby Wedins beskrivning av svårigheterna att komma i kontakt med regeringen. Fem gånger på sex år har LO:s ordförande varit inbjuden till Fredrik Reinfeldt, alltid som del av ett större sällskap.

Och LO-ledaren är inte ensam. Jag har hört direktörerna på Svenskt Näringsliv beklaga sig på samma sätt, och fackliga ledare från TCO och Saco.

Samarbetet mellan det Socialdemokratiska partiet och LO kommer att bli ett av LO-kongressens stora ämnen, i alla fall i rapporteringen. Men frågan är om vi inte kan stryka i vart fall ett av de argument som brukar användas mot fackligpolitisk samverkan.

Ett brott med Socialdemokraterna skulle inte göra det lättare för LO att tala med en borgerlig regering, i alla fall inte så länge den leds av Fredrik Reinfeldt.

Ingvar Persson

Det fanns en tid när jag brukade försöka bedöma stämningen i olika organisationer med ledning av öppningsspelen på deras kongresser. Kulturinslagen brukar berätta en hel del om förbund och föreningars självbild.

Frågan är dock var den tanken leder när det gäller LO? Öppningsspelet som nyss avslutades var ett litet smörgårdsbord. En smula rock, en nypa ståupkomik och en dos hip hop – från Södertälje. Lite klassisk sing a song och radikal poesi av Jenny Wrangborg.

Och till sist Arbetets Söner för de riktiga traditionalisterna.

Något för alla, med andra ord. Men ingen klar bild av vart organisationen är på väg.

Jag vet inte riktigt vad ombuden tyckte, men kanske är det precis så LO:s, och fackets, roll ska förstås. Individer med olika ålder, olika erfarenheter och olika smak, men förenade av ett gemensamt intresse. Och när det intresset blir tillräckligt brett är det en del av allmänintresset.

Det är väl det som är LO:s uppgift. Att samla löntagarintressen från olika branscher och formulera dem, både som förhandlingskrav och krav på politiken.

Det kulturella smörgårdsbordet blev kanske rätt sätt att sätta fart på kongressen.

Ingvar Persson

Fokus omslag

Tillsammans med Stefan Löfven pryder Karl-Petter Thorwaldssons bistra nuna det senaste numret av tidskriften Fokus.

Rubriken lär bli en klassiker, ”Ballar av stål”.

I morgon väljs Karl-Petter av allt att döma till LO-ordförande. Tillsammans med Löfven förväntas han bilda ett slags järnaxel i svensk arbetarrörelse, i alla fall om vi ska tro den bild som vuxit fram sedan valberedningen för två veckor lät vit rök strömma ut.

Jag har känt Karl-Petter i drygt 20 år, och jag måste erkänna att den bilden känns lite överraskande.

Karl-Petter Thorwaldsson, Kålle, som bild av den buttra proletära manligheten?

Vapenvägraren Karl-Petter, biodlaren Karl-Petter, mannen som ansågs hopplös på glasbruket sedan han på sommarjobbet lycktas blåsa luft i glasmassan. Den yttersta representanten för kärv maskulinitet?

Munter småländska snarare än kärv norrländska. Mer fryntligt omfång än tung kraft.

Och som om inte det vore nog, Karl-Petter har varit statlig utredare och föreslagit delad föräldraförsäkring.

Och nu alltså, ballar av stål. Vem hade kunnat tro det?

Ingvar Persson

Forum Syd, en av Sveriges största biståndsorganisationer, stoppas från att delta i Svenska FAO-kommittén – ett rådgivande organ som ska bistå regeringen i arbetet med tryggad livsmedelsförsörjning för alla människor. Det kunde Dagens Arena avslöja i går. Jordbruksdepartementet har bjudit in Forum Syd, men Moderaterna säger nej. Man anser att Forum Syd är  ”extremt” och ”marxistiskt”.

Hoppla. Men blir onekligen intresserad av vad det är för sorts halvkommunistiska jeppar som jordbruksdepartemtentet velat ge en rådgivande roll i dessa viktiga frågor. Nå, Forum Syd är nu inte någon vanlig organisation. Forum Syd byggs upp av sina över 170 medlemsorganisationer och är en av de största  samarbetsorganisationerna inom det svenska folkrörelsebiståndet.

Idel extrema marxister kan man tänka sig? Låt se. Här är några av Forum Syds medlemsorganisationer: Amazonasföreningen i Härryda, Barnfonden Insamlingsstiftelse, Centerkvinnorna, CUF, Clowner utan gränser, Diakonia, IOGT-NTO-rörelsen, KFUK-KFUM Sverige, Kristna fredsrörelsen, Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer,  Muslimska kvinnors idrottsförening, Nordiska Arbetsgruppen för Internationella Amningsfrågor, Plan Sverige, Pingstmissionens Utvecklingssamarbete, Rädda barnen, Swedish International Liberal Center, SOS-Barnbyar, Svenska Scoutrådet, Sveriges Riksidrottsförbund, Äldre för äldre.

Hela listan på organisationer som Moderaterna anser vara extrema marxister hittar du här.

Värt att notera är att Forum Syd också arbetar på statliga myndigheten Sidas uppdrag att förmedla stöd till över 400 projekt som svenska organisationer driver i världen. Detta trots att de är extrema marxister, alltså.

Daniel Swedin