Om politik handlade om att retas skulle med sina motståndare skulle jag ge Socialdemokraternas Ylva Johansson högsta betyg. Förslaget att lämna över mer av arbetsförmedlandet till privata intressen måste nämligen reta gallfeber på Moderaterna.

Det är ju nämligen så här de tycker, egentligen.

Dessutom är det precis så regeringens småpartier argumenterar när de vill framstå som de sanna försvararna av klassiska borgerliga värden.

Moderaterna och arbetsmarknadsminister Hillevi Engström har dock två problem.

För det första att Fredrik Reinfeldt och Anders Borg gärna vill framstå som gammaldags landsfäder. Då duger det inte att komma dragande med liberala experiment från Nya Zeeland.

För det andra – och antagligen viktigare – är att Arbetsförmedlingen under Angeles Bermudez-Svankvist utvecklats till en viktig del av regeringens tuffa linje mot de arbetslösa.

Alltså inte mot arbetslösheten, utan just mot de arbetslösa.

Det ska helt enkelt inte vara så roligt att gå och dra benen efter sig i Moderaternas Sverige. Och det är Arbetsförmedlingen som står för både kontroll och bestraffningar.

Numer ska förmedlingen inte bara rapportera till a-kassorna om en arbetslös missköter sig. Nu ska förmedlingen dessutom skicka sina rapporter till socialförvaltningen så att också socialbidragen kan dras in.

Den sjunkande andelen försäkrade bland de arbetslösa, och den växande andelen som lever på socialbidrag, har tydligen uppmuntrat till nytänkande.
Hur som helst behöver den moderata jobbpolitiken dagens Arbetsförmedling, även om den i allt mindre utsträckning förmedlar jobb.

Det förtjänar kritik. Problemet är att nya privatiseringar knappast skulle lösa problemet.

Privata arbetsförmedlare skulle definitivt inte bidra till en mer aktiv arbetsmarknadspolitik, eller till utbildningar för ett allt mer krävande arbetsliv. Och de skulle knappast förbättra det individuella stödet till den som har svårt att komma in på arbetsmarknaden.

Så även om Ylva Johansson säkert lyckas reta en eller annan moderat är det nog inte rätt sätt att angripa Arbetsförmedlingens förfall.

Ingvar Persson

På ett plan får dagens debattartikel på Svenska Dagbladets brännpunkt mig att tänka på ett möte med en representant för Komsomol, det sovjetiska kommunistpartiets legendariska ungdomsförbund, någon gång på 1980-talet.

Apropå hoten mot miljön försäkrade den inte så ungdomlige ungdomsrepresentanten att tusentals sovjetiska forskare arbetade med tiotusentals förslag. I nästa andetag deklarerade han också att några miljöproblem egentligen inte förekom i rådsrepubliken.

Angeles Bremundez-Svankvist, generaldirektör på Arbetsförmedlingen, låter lite på samma sätt.

Arbetsförmedlingen har å ena sidan absolut inga problem, vare sig med att förmedla arbetskraft eller med att hålla kontakten med landets arbetsgivare.
Verksamheten beskrivs som ett under av effektivitet.

Å andra sidan får vi veta att förmedlingen för att skaffa sig bättre kunskap varje år genomför 14 000 intervjuer med arbetsgivare, i två omgångar. Förmedlingen arbetar dessutom träffat avtal med ett 30-tal nationella arbetsgivare (bland annat Fagersta kommun) om att ”bistå i rekryteringen”.

Det låter som en uppgift Arbetsförmedlingen borde ha haft från början.
Det skulle ha varit enkelt att driva lite med den självbild som tycks härska på Arbetsförmedlingen. Ändå tänker jag göra något jag inte brukar. Jag tänker ge Angeles Bermudez-Svankvist rätt.

Dagens artikel är nämligen framför allt ett försök att slå tillbaka mot de som velat söka lösningar på Arbetsförmedlingens kris till en fråga om nya avregleringar eller privatiseringar.

Men enligt Arbetsförmedlingens ledning är lösningen inte att rusta ner den nationella arbetsförmedlingen.

Det är alldeles sant. Arbetsförmedlingen har problem, många skapade av politiska pekpinnar och en ”arbetslinje” som till stor del handlat om att skriva in människor på förmedlingen, inte att skapa arbeten.

Men lösningen är inte att avskaffa Arbetsförmedlingen eller att släppa fram fler privata förmedlingar. Det skulle tvärtom göra att stora grupper hamnade ännu längre från arbetsmarknaden.

Ingvar Persson

Trots att uppmaningen kommer från Jonna Sima borde jag antagligen avstå från att kommentera Arbetsförmedlingschefens insatser som stjärna i Expressens Webb-TV. För allas skull.

Huvudbudskapet från Angeles Bermudez-Svankvist är trots allt att vi ska vara ”snälla mot varandra”, och jag har lite svårt för att vara ”snäll” mot Bermudez-Svankvist.

Det är absolut inget personligt.

Det handlar inte om att Sven-Otto Littorin när han rekryterade henne beskrev henne som en supervärvning.

”Störtskön” är tydligen ordet.

Det handlar inte om att Bermudez-Svankvist mitt under ett anställningsstopp passade på att bemanna myndighetens ledning med lojala medarbetare från tidigare uppdrag, eller att hon har infört en myndighetskultur där självständighet och ifrågasättande bestraffas.

När fackförbundet ST härom veckan redovisade resultatet av en medarbetarundersökning skickade Svankvist ut sin pressavdelning för att ifrågasätta statistiken, inte för att berätta hur arbetsmiljön skulle förbättras.

Nej, jag har svårt för Bermudez-Svankvist därför att hon så villigt gjort sin myndighet till ett redskap för alla regeringens tossiga idéer när det handlar om arbetsmarknadspolitik.

”Vi kämpar hårt” förklarar hon för Expressen.

Ska det vara fas 3? Visst då hyr vi in en jobbfabrik.

Ska det vara coachning? Inga problem, det kryllar av hokus pokus-människor där ute.

Och vill ministern ge de långtidssjuka lite drill och disciplin? Då är det klart att Bermudez-Svankvist står redo med ett eller annat program.

Så där skulle jag kunna fortsätta, men det skulle knappast vara någon mening.

Angeles Bermudez-Svankvist har kort sagt devalverat föreställningen om en svensk myndighetschef, och på kuppen gjort om Arbetsförmedlingen till något slags slutförvar.

Den som faktiskt söker ett arbete har i alla fall inget där att hämta. Det säger hon mer eller mindre rakt ut till Expressen.

Sedan kan man ju inte låta bli att fråga sig varför vi ska ha en arbetsförmedlingschef som – när arbetslösheten passerar 400 000 föreslår landets arbetssökande att de ska ”få ett arbete som man vill ha och som man är intresserad av”.

Det är kanske det Bermudez-Svankvist menar när hon säger att hon har en ”möjlighetsbaserad” syn på sitt jobb.

Vore det så enkelt kunde staten faktiskt spara in de pengar en generaldirektör på Arbetsförmedlingen kostar.

Kanske är mitt problem med AF-chefen ändå en smula personligt.

Ingvar Persson