Det behövs frågor att mobilisera kring

– Vi har ju ingen politiker härifrån, på riksdagsnivå, som vågar tala om vad som händer. Vi har ju ingen länspolitiker i riksdagen ens som inte kutar efter vad partiledningen säger… Som vägar ställa sig upp och säga ”Näe, ni fattar ju beslut som är emot Norrland”, utan de jamsar med och då får vi ju inget intresse. Det finns ju ingen som för vår talan, det är Stockholms och partiledarens smala linje som gäller.

Så säger Åke från Sorsele i SR:s serie ”Tendens” i ett program som sändes för en dryg vecka sedan.
Det handlar om människor som inte röstar i de allmänna valen. 2 av 10 struntade i att rösta i Sorsele i valet 2010. I går valdes 25,5 procent av de röstberättigade Sorseleborna att inte rösta i riksdagsvalet. Enligt forskningen är det också väljarna i glesbygdskommuner – där man tidigare varit väldigt plikttrogna som röstskolkar.

Vad beror det på?

I programmet intervjuas också statsvetaren Camilla Sandström. Hon ser flera förklaringar. Urbaniseringen har gjort att rikspolitiker ”måste” fokusera på storstädernas problem och glesbygden hamnar utanför fokus. Väljarna här känner att det inte får ut något av att rösta eftersom ingen pratar om ”deras” frågor.

Risken, säger Sandström, är att människor tappar förtroendet för det demokratiska samhället när de upplever att de hamnar på efterkälken.

Men vilka frågor är det som fungerar i glesbygden då?

Enligt Sandström är det vårdfrågor. Konflikter om vad som är rättvisvård och diskussioner om hur fördelningen ska se ut leder inte sällan till valsuccéer för lokala partier och då särskilt på landstingsnivå.
På platser där sådana partier inte finns – Sorsele till exempel – kan det leda till blankröster eller röstskolk, tror Sandström:

– Det behövs en fråga som kan mobilisera kring, säger hon.

Ska det vara någon vits med demokrati måste vi ha något att välja mellan.
Ungefär så kan man väl sammanfatt den belgiska statsvetaren Chantal Mouffes essä ”Om det politiska” som kom på svenska för några år sedan.

Hennes utgångspunkt är att samhället är de konflikter som pågår mellan olika grupper som bekrigar varandra. Demokratin civiliserar krigen, fienden blir en parlamentarisk motståndare som besegras i parlamentariska omröstningar i stället för blodiga gatukravaller.

Men Mouffe hävdar att de demokratiska partierna ägnat åratal åt att sudda ut konflikten mellan olika intressen för att appellera till en urbaniserad medelklass.

Allt färre partier erbjuder människor verkliga val och en känsla av att vad de röstar på betyder något, hävdar Mouffe.

I bristen på politisk passion och konflikt kan då rasistiska partierna växa fram med påståenden om att konflikten mellan höger och vänster, arbete och kapital, är över.
Nu står kampen mellan olika etniska grupper eller kulturer.

Här någonstans, i den minskade betydelsen av höger- och vänsterkonflikten, i det minskade förtroendet för politiker och det minskade förtroendet för det demokratiska samhället kan vi sannolikt spåra förklaringar till gårdagens valresultat.

I Sorsele fick SD för övrigt 12,5 procent av rösterna i går. En ökning med över 8 procentenheter.

Läs också: Tolv komma nio procent (Eric Rosén/Politsm), När rött blir brunt (Po Tidholm/Magasinet Arena)