Klockan 20.00 i kväll är det avspark för den allra sista landskampen på nationalarenan Råsunda. Slutkapitlet i ett stycke fotbollshistoria ska skrivas. Framöver kommer herrlandslaget att spela ett stenkast bort på Friends arena, vars tillblivelse har kantats av korruption. Solnas tidigare stadsdirektör dömdes i våras till villkorlig dom för mutbrott och kommunstyrelsens moderate ordförande Lars-Erik Salminen har tvingats avgå.

Råsundastadion symboliserar, som Erik Niva skriver i Sportbladet i dag, en era då svensk fotboll var en folkrörelse. Kvällens träningsmatch mellan Sverige och Brasilien är en fin avrundning på den perioden. VM-finalmötet 1958 mellan de båda landslagen, som slutade 2-5 till Brasilien, är en klassiker. Aldrig senare har Sverige spelat i en VM-final. Och världen fick en ny supertalang – Pelé – presenterad för sig.

Numera är fotboll big business. Det märks inte minst på biljettpriserna till dagens match. För att sitta på långsidorna får du punga ut mellan 600 och 800 kronor. För en tvåbarnsfamilj blir det 2 400 till 3 200 kronor – en enorm summa för de allra flesta.

På kortsidorna Södra och Norra är biljetterna något billigare (300-450 konor). Och på familjeläktaren på norra sidan kan samma tvåbarnsfamilj få platser för sammanlagt 1 300 kronor.
Det är mer än en veckas matkassa.
Eller lika mycket som tre biobesök för hela familjen.

Självklart vill många svenskar se Zlatan och gänget live i Sverige för första gången efter EM. Att det är sista landskampen på Råsunda gör kvällen än mer speciellt. De höga biljettpriserna gör att alltför många tvingas avstå matchen. Svenska Fotbollförbundet kunde gott och väl ha tackat den trogna publiken för de här 75 åren och bjudit på avskedsfesten.

Thomas Bodström är orolig för landslagets match i morgon. Det sa han när jag mötte honom i frukostmatsalen på Park i Göteborg.
– Det kan bli en sådan där match där skillnaden verkligen syns.
Göteborgsposten skriver om krisen i de Västsvenska kommunerna. Stadsdelarna i Göteborg och kommunerna runt staden har usel ekonomi. Förklaringarna är de vanliga, liksom resultatet. Sjunkande inkomster när jobben försvinner, stigande socialbidragskostnader i krisens och den sociala nedrustningens spår samt naturligtvis stigande kostnader för barn och gamla. Tillsammans betyder det att kommunerna måste spara, och att ännu fler arbetslösa. I Trollhättan har kommunen redan varslat.
Och under tiden talar hela svenska folket om LO:s ordförande. Det påstod i alla fall Janne Josefsson när han i går drog igång debatt. Bodström lär ha fått en inbjudan, men klokt nog valt att tacka nej. Han är trots allt advokat, och det slags ståndsrätt som just nu pågår handlar ganska lite om rättvisa.
Själv hade jag hoppats kunna fråga på vilket sätt ett byte av ordförande i LO skulle påverka direktörernas löner, bonusar och pensioner. Eller hur det skulle förbättra villkoren för landets pensionärer? Jag undrade hur situationen för de allt fler arbetslösa skulle förändras?
Jag vet att det finns de som föreställer sig att en ny kraft skulle kunna gjuta ny kraft i fackföreningsrörelsen. Det är möjligt. Själv tvivlar jag. Jag misstänker att resultatet bara blir att kraven på minskade klyftor får än mindre plats i samhällsdebatten.
Att döma av gårdagens debatt program spelar det ändå knappast någon roll. Nu handlar det om att hitta en syndabock, och då är resultatet inte så viktiga.
Ingvar Persson