Varför är höjda avgifter i hemtjänsten en dålig idé?
I går skrev jag att höjd avgift i hemtjänsten är en dålig idé.
Att döma av de frågor jag fått på e-post med mera råder viss osäkerhet kring förslaget. Därför kommer här svar på de vanligaste frågorna.
Vad är förslaget?
Förslaget om höjt tak för avgift i hemtjänsten finns i DS 2015:23 som gavs ut 27 april och nu är på remiss. Om det inte ändras kommer beslut att fattas i höst och de nya reglerna gälla från 1 januari 2016
I korthet är förslaget att staten drar in 148 miljoner från kommunerna som samtidigt får möjlighet att höja avgiften i hemtjänsten med 220 kronor i månaden vilket ger 148 miljoner i ökade intäkter. De som får betala är alltså de pensionärer som har hemtjänst.
Summan kan jämföras med att regeringen sänkt skatten med 50 kronor i månaden och höjt bostadstillägget med en 100-lapp. För 64 000 pensionärer kommer de höjda avgifterna att överstiga de ökade intäkterna.
Men det drabbar ju bara de pensionärer som har råd?
Avgiften i hemtjänsten är knuten till vilken inkomst den som tar emot hemtjänst har. Har man högre inkomst betalar man mer (upp till taket). Enligt förslaget får 78 000 personer höjd avgift vilket motsvarar en fjärdedel av de som har hemtjänst.
Ungefär dubbelt så många kvinnor som män har hemtjänst så höjda avgifter drabbar i första hand kvinnor.
I valrörelsen lovade de flesta politiker att skillnaden mellan pensionärer och löntagare ska minska. Det är på grund av detta Socialdemokraterna har lovat höjt bostadstillägg och sänkt skatt. För en stor grupp pensionärer kvittas nu dessa reformer mot höjda avgifter, något som inte direkt framgick under valrörelsen.
Att just ökningen av bostadstillägget, som är en åtgärd riktad till de med låga pensioner, äts upp borde varit en varningsklocka för Socialdepartementet.
Fördelningspolitiskt kan man alltså bara konstatera att reformen slår fel både mellan löntagare/pensionärer och kvinnor/män.
Systemet är konstruerat så att många som ”har råd” alltså får högre inkomster inte får ut denna ökning i plånboken eftersom den automatiskt räknas av i högre avgifter. I promemorian konstateras detta i klartext:
”Konstruktionen av avgiftssystemet gör att det är svårt för staten att förbättra den ekonomiska standarden hos de sämst ställda hemtjänsttagarna.”
Denna slutsats borde leda regeringen till slutsatsen att systemet bör ändras.
Varför är vi kritiska?
Det finns framför allt tre skäl att kritisera förslaget och som borde göra att regeringen efter avslutad remissrunda slänger det i soporna.
Detta var inte vad Socialdemokraterna lovade i valet. Tvärtom har partiet ända sedan pensionärsskatten, skillnaden i beskattning av lön och pension, infördes av Anders Borg för åtta år sedan pratat om att pensionärerna ska komma ikapp löntagarna.
Att då låta de reformer som syftar till det, höjt bostadstillägg och sänkt skatt, för många nu ätas upp av ökade avgifter strider mot andan i det man kommunicerat under mycket lång tid. Att reformen dessutom drabbar kvinnor särskilt hårt strider mot principen att förslag ska analyseras med genusglasögon.
Den allmänna välfärden ska värnas. I promemorian skriver Socialdepartementet: ”Det höjda taket för avgifter medför att graden av avgiftsfinansiering för hela äldreomsorgen ökar något.”
Detta är ett problem av flera skäl. Legitimiteten för den allmänna skattefinansierade välfärden bygger på att alla bidrar och att alla får något tillbaka. Trenden sedan många år är att människor köper tilläggstjänster eller ersätter exempelvis dyr hemtjänst med RUT-tjänster.
Det är en tidsfråga innan offentliga tjänster, som hemtjänst, blivit så dyra och dåliga att de som har råd att betala för egna lösningar inte längre är beredda att betala för systemet. För borgerligheten är detta inget problem, låt de som vill köpa RUT istället göra det.
Men för Socialdemokraterna är det viktigt att de med stora behov får hjälp även om de saknar pengar. Det är därför viktigt att värna legitimiteten hos de generella lösningarna hos alla.
Grundproblemet är ett för lågt skatteuttag. Orsaken till att staten vill minska bidragen till kommunerna med 148 miljoner är självfallet brist på pengar. Detta beror i sin tur på att den förra regeringen sänkte skatteuttaget med över 100 miljarder. Det går inte att finansiera en socialdemokratisk välfärdspolitik med moderata skatter hur man än vänder på det.
Det är hög tid att regeringen börjar tala klarspråk om detta. Om vi vill ha en anständig nivå på välfärden kommer det att kosta pengar.
Anders Lindberg
