Det är många som är bekymrade över svenskt debattklimat. Allt oftare ser jag att folk – företrädelsevis folk som jobbar med media – länkar till två texter i ämnet; forskaren Katarina Barrlings krönika ”Ohederliga debattekniker kortsluter debatt” och professorn Henrik Ekengren Oscarsson ”Väljare är inga dumbommar” (den sistnämnda texten har min kollega Anders Lindberg skrivit om här).

I dag kom Journalisten, de svenska journalisternas fackliga organ, ut med årets sista nummer. I ledaren önskar sig chefredaktören Helena Giertta ”lite respekt” och ”en mer sansad samtalston för 2014”.

Giertta hävdar att ”debattklimatet på nätet har blivit så uppskruvat att den sansade samtalstonen nästan försvunnit” och att svenska journalister är medskyldiga.

Ja, det där är väl ungefär vad Barrling och Ekengren Oscarsson skrivit, men Giertta bjuder på något som de två akademikerna inte bjöd på: exempel på vilka debattörer, journalister och tyckare det är som havererat samtalstonen.

Exempel ett: Någon ska ha – oklart vem när man läser Gierttas text – ska ha kallat DN:s Peter Wolodarski för Goebbels i samband med tidningens annons för en ljusskygg bok.

Exempel två: Expressens Karl-Johan Karlsson ska – efter att han skrivit en text om kvinnliga kroppsideal och att ”vi män” gillar tjejer med kurvor bättre än smala och långa tjejer – ha drabbats av ”en skitstorm”. Han har upplevt sig bli missförstådd och vantolkad, tydligen. ”Vem kommer nu att våga öppna munnen mot de sjuka idealen?”, frågar sig chefredaktör Giertta. Jag vet inte, men vi kan ju passa på att läsa det svar journalisten Julia Skott – som jag gissar också fick hem Journalisten i dag – skrev till Karlsson.

Exempel tre: En person som sade sig representera kontrajihadistiska Swedish Defence Leauge besökte tidningen GT:s redaktion i Göteborg och hotade medarbetarna. Mannen ska ha kastat ägg på redaktionsfönstren och hotat att återvända med kniv om tidningen inte slutade publicera texter om näthat.

Eh, jahaja.

Jag säger som Helena Giertta: ”En mer sansad samtalston för 2014 vore väl fint. Vi kan väl försöka?”

Statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson skriver i ett läsvärt inlägg på bloggen Polititologerna att väljare inte är dumbommar.

Han går sedan vidare och analyserar samhällsdebatten utifrån vilka minoritetsuppfattningar som får genomslag i debatten. Han konstaterar att exempelvis åsikter som att vara mot abort, för dödsstraff och för att begränsa invandringen finns i befolkningen men att de inte går att vädra offentligt. Väljarna hindras att uttrycka dessa åsikter av att de blir fördömda av opinionsbildare.

Väljarna är inte dumma, men samhällsdebatten är det, kan man sammanfatta.

Henrik Ekengren Oscarsson skriver:

”En mer modererad och respektfull hållning från opinionsbildare står alltså på min önskelista.”

Han efterlyser en samhällsdebatt som mer liknar det akademiska seminariet. Han är heller inte ensam, på senare tid har många etablerade debattörer börjat kräva just detta, DN:s ledarsida avfärdar det mesta som sägs med ”tonläget” och många skyller på Twitter.

Men man kan också vända på perspektivet. Sociala medier har ändrat samtalet, dess karaktär och dess deltagare. Fler är med och ständigt får nya röster höras. Man kan också se denna mer oborstade och ostyriga samhällsdebatt som något bra.

Men en konsekvens blir naturligtvis att vissa åsikter utsätts för hårt motstånd.

Abortmotståndare får det svårare i en debatt där allt fler unga feminister tar plats. De som kritiserar invandringen och kulturella influenser utifrån möts i dagens debatt av människor med egen erfarenhet av diskriminering och rasism. Det är inte självklart vem som går segrande ur den diskussionen, den unga arga feministen med sin blogg, eller Svenska Dagbladets ledarsida.

Väljarna är inte dumma, med dessa nya röster som fyller samtalet är inte heller dumma. Och framförallt, dagens debattklimat representerar allt större del av det Sverige vi faktiskt bor i.

Jag tror inte att en med ”modererad och respektfull hållning från opinionsbildare” riktigt är svaret, även om det naturlitvis vore trevligt.

Svaret är istället att lyssna, och att anpassa samtalet efter den tid vi lever i. Samhället är inget akademiskt seminarium och DN äger inte längre problemformuleringsprivilegiet, den svenska offentligheten är i förändring. Det kastar om maktrelationerna. Visst gör det ont när knoppar brister, men jag tror inte våren planerar att tveka. Den här gången heller.

Henrik Ekengren Oscarsson skriver att man inte bör föra samhällsdebatt med vuvuzelor. Självklart är det så.

Men.

Om ingen lyssnar, kan det faktiskt vara ganska effektivt att skruva upp volymen.

Anders Lindberg