Stockholm har inga oljetorn

I går skickade handelsministern – hon heter Ewa Björling om det är någon som undrar – ut ett pressmeddelande. Där kunde vi läsa att Örebro är det län som ökat sin export mest förra året, och att huvuddelen av den svenska varuexporten kommer från storstäderna, speciellt från Stockholm.

Huvudstaden exporterar ensam 28 procent av alla varor märkta ”made in Sweden”.

 

 

 

 

 

 

 

 

– En bidragande orsak till att Stockholm svarar för 28 procent av vår varuexport beror bland annat på energivaror, sa handelsministern i en kommentar som kanske inte gnistrar av språklig klarhet men som nog i alla fall speglar hur ministern ser på vilka delar av landet som producerar vårt välstånd.

Jag kan bara inte riktigt begripa var alla dessa stockholmska ”energivaror” finns?

Enligt departementet sammanfattar kategorin ”stenkolsprodukter och raffinerade petroleumprodukter samt el, gas värme och kyla”. Och det står för nästan en tredjedel av Stockholms export till omvärlden.

Finns det någon – utom handelsministern – som har sett pumpande oljetorn, eller ens ett ordentligt kraftverk i Stockholm?

Inte det.

Nej för förklaringen till den stockholmska exportframgången är nog i verkligheten en helt annan. Statistiken är nämligen kopplad till den adress där företaget är registrerat, och följaktligen räknas också exporten där huvudkontoret finns.

 

När Olof Faxander beslutade flytta Sandviks huvudkontor, eftersom Sandviken inte är en plats värdig en direktör, blev alltså Stockholm storexportör av något av det finaste stål världen känner.

 

För Gävleborg blev det förstås tvärtom.

Talar vi om energi som faktiskt produceras i Sverige borde det ju mest handla om el, och den produceras förstås på platser som Harsprånget, Porjus och Forsmark. Men det är förstås inte där exporten registreras.

Det sker väl snarare här, på Evenemangsgatan i Solna. Det är i alla fall härifrån Vattenfall gör sina affärer.

Jag tycker det är bra att regeringskansliet visar intresse för den svenska exportindustrin. Det har inte alltid varit den bästa grenen för Reinfeldt eller hans ministrar. Och det är bra att handelsministern försöker beskriva landet som en summa av delar. Det är en förutsättning för en näringspolitik som tar tillvara på resurserna i det producerande Sverige.

Men då duger nog inte statistik som hävdar att direktörerna i några kvarter i Stockholms innerstad skapar det mesta av den svenska exporten.

Ingvar Persson