Forskning från Queen Mary University i London visar att unga människor som pluggar på heltid och kommer från en välbeställd bakgrund är mer benägna att sympatisera med terrorattentat.

Religiöst utövande, mental hälsa, politiskt engagemang tycks däremot inte vara särskilt viktiga faktorer.
Professor Kamaldeep Bhui sa så här om sin forskning, när den presenterades i tv-kanalen Al Jazeera:

– Man brukar säga att så kallad hemodlad terrorism i höginkomstländer är sprunget ur missnöje med ojämlikhet. Vi blev överraskade att det inte verkar stämma. Vår studie visar att de som är födda i Storbritannien och radikaliseras här är välbärgade eller välbeställda.

”Varken företagande, stipendier eller politiska reformer kan tävla med den giftiga lockelsen i att vara del av en rörelse som säger sig ändra historiens gång.”
Så skrev Bloomberg-kolumnisten Eli Lake i en text om de unga män och kvinnor som väljer att resa till Syrien och Irak för att mörda i IS namn.
Lakes tes är att terrorsekten just nu utövar sin absolut starkaste dragningskraft på unga människor som är – uttråkade.

Han pratar med Shiraz Maher, tidigare medlem i den extremt reaktionära islamiströrelsen Hizb ut-Tahrir, men som nu forskar på radikaliseringsprocesser.
Maher – född i en brittisk medelklassfamilj – lockades inte av politisk islam för att han kände sig utslagen och desperat. Efter rasistiska kravaller i norra England och terrorattackerna i New York 2011 blev han fundamentalistisk jihadist eftersom han ville vara med och skriva historia.

Eli Lake påminner i sin text om att 9/11-terroristen Mohammed Atta läste arkitektur på Hamburgs tekniska universitet, att nuvarande al-Qaida-ledaren Ayman az-Zawahiri var medicinstudent i Kairo och att Usama bin Ladins släkt var rika saudiska byggherrar.

Jag tänker på det där när jag läser Expressens reportage om de göteborgska kusinerna som lämnade allt för att mörda i Syrien.

Det är Jonas, Chalmersstudenten som lämnade gymnasiet med MVG i både företagsekonomi och datakunskap. Omar som läste till ekonom på högskolan i Borås. Mostafa som läste medicin i Tjeckien och ville bli kirurg. Samma bild sak när Aftonbladet i fjol intervjuade IS-kämpen Abraham: 30-nånting, välutbildad, snabb i tanken.

Det är kanske inte riktigt så där vi föreställer oss den unga man som blir allt mer extrem och till slut ansluter sig till en terrorrörelse.

Frågan är ändå den samma: Hur hindrar man sådana människor från att resa utomlands för att mörda?

I förra veckan skrev Kristdemokraterna Caroline Szyber och Erik Slottner om hur Sverige kan arbeta mot våldsbejakande islamistisk extremism.
Förslagen är värda att citera i sin helhet:

• Inrätta ett länsgemensamt centrum som jobbar med avhopparverksamhet och anhörigstöd.
• Upprätta en handlingsplan för att motverka radikalisering och våldsbejakande extremism.
• Inför en hjälplinje dit man kan vända sig om en anhörig eller vän radikaliseras.
• Bjud in företrädare för muslimska församlingar till samtal om hur vi ska arbeta gemensamt för att motverka extremism radikalisering.
• Inrätta ett samverkansorgan där skola, polis, socialtjänst, fritidsgårdar och säkerhetspolis strukturerat samarbetar.
• Använd eventuella avhoppare i arbetet med att motverka extremism.
• Utbilda personal i skolor och fritidsgårdar i hur man på ett tidigt skede kan förebygga, identifiera och förhindra radikalisering.
• Utveckla stödet till sociala insatsgrupper och till civila samhället. Framhåll goda förebilder och satsa på långsiktiga sociala investeringar i segregerade områden i ytterstaden.

Det är inga dåliga saker, och inspirationen är hämtad från danska Århus där myndigheter och ­civilsamhället tätt samarbetar för att hindra att folk ger sig av men även för att återintegrera dem när de kommer tillbaka.

Islamiska förbundet i Järva i nordvästra Stockholm har flera gånger bett om hjälp för att få stopp på rekryteringarna till IS.
Förbundet tar upp frågorna i sina fredagsböner, har stödgrupper och försöker informera föräldrar. Man önskar också att stadsdelsförvaltningarna anställer samordnare som kan arbeta särskilt med frågan.

Kan det stoppa terrorresorna är mycket vunnet. Men det finns en aspekt till här. Det finns människor som bekänner sig till IS fundamentalistiskt auktoritära tolkning av islam som kanske aldrig reser till Syrien för att slakta kurder, syrier, irakier eller yazidier. De förblir en destruktiv och hotfull kraft i sina bostadsområden och måste också motas tillbaka.

Det är ett arbete vi som samhälle måste göra tillsammans, och där finns det uppenbart läxor från både Danmark och Järva att göra.

Yarmouk, åtta kilometer från Damaskus centrum. Förr en stadsdel med upp emot 150 000 invånare. Skolor, sjukhus och moskéer.
Yarmouk är det största palestinska flyktinglägret i Syrien, och i åratal har människorna gång på gång drabbats av inbördeskrigets våld. Sedan en dryg vecka är 18 000 civila fångade i lägret, utlämnade till terrororganisationen IS. Över 3 000 är barn. Vattnet är borta, liksom elen och matsändningarna når inte fram.
FN-organet UNWRA uppmanar desperat soldaterna att följa internationella lagar och visa återhållsamhet mot civila. Stridernas intensitet har avtagit, men de har inte upphört. Vittnen berättar om avrättningar på gatorna.

För drygt 40 år sedan konstaterade Olof Palme att historiens katastrofer och illdåd ofta är förknippade med namnet på en plats. Ibland hänger de där platserna samman, som berättelsen om något större än ett enskilt övergrepp. Precis så är det med Yarmouk.
Deir Yassin, Karameh, Sabra, Shatila, Gaza och nu Yarmouk. Tillsammans berättar en historia om den israelisk-palestinska konflikten som diplomater, politiker och fredsförhandlare gör allt för att glömma. Den om de palestinska flyktingarna.
En massiv majoritet av Yarmouks invånare har förstås aldrig varit i Palestina. De som gömmer sig undan striderna är barn, barnbarn och barnbarns barn till de palestinier som flydde 1948 och 1967. Ändå är de alltså flyktingar, och de är verkligen inte ensamma.
FN-organet UNWRA har i dag drygt 525 000 palestinska flyktingar registrerade bara i Syrien. I Libanon finns ytterligare 450 000 och i Jordanien nästan 2,1 miljoner. Dessutom är 2 miljoner palestinier registrerade som flyktingar på Gaza och på Västbanken.
Tillsammans 5 miljoner människor som fortfarande lever i ett slags skuggvärld efter en flyktingkatastrof som pågått en hel mansålder.
Inbördeskriget i Syrien innebär ett gränslöst lidande för alla, men det är knappast någon tillfällighet att våldet nu drabbar Yarmouk. Flyktingar är utsatta, och den utsattheten blir inte mindre av att flykten pågått i årtionden.
Efter snart 70 år har förstås Jordanien, Syrien och Libanon ett ansvar.
Men huvudansvaret för att lösa flyktingarnas situation vilar på Israel och på den palestinska myndigheten. En fred i Mellanöstern förutsätter inte bara två stater, utan också en varaktig lösning för flyktingarna. Men just det har fredsförhandlarna sällan velat tala om, inte ens i tider av avspänning.
I dag, när Israels politiska språk snarare handlar om betong, konfiskering och vägspärrar finns flyktingarna knappast ens på dagordningen.
Därför är Yarmouk knappast den sista platsen som kommer att förknippas med de palestinska flyktingarnas lidande.
Men det hjälper inte invånarna som nu hukar undan striderna eller har tvingats fly ännu en gång.