SVAR DIREKT: Jan Emanuel Johansson: Jag kittlar erogena zoner

Jan Emanuel Johansson har inkommit med en replik på Eva Franchells ledarkönika ”Det är inte synd om en välfärdskapitalist” (19/10):

Jag har verkligen förmågan att kittla de indignerade moralisternas mest erogena zoner. Lite kul, men också tragiskt då kolumnist efter kolumnist brister i analytisk systemkritik i sin notoriska, närmast patologiska längtan efter det svart-vita där någon person eller grupp helt enkelt är ond och lösningen stavas förbud. Med kirurgisk  precision finner Eva Franchell ett kortare stycke i en längre artikel i min lokaltidning. Bra hittat måste jag säga. Jag kritiserar i artikeln inspektionen för vård och omsorg för att placera fullt friska unga män från annat land på behandlingshem för barn och unga med psykosocial problematik (ofta missbruk och våldsproblematik) Hur IVO bär ett stort ansvar för misslyckad integration och att många friska och kreativa ”ensamkommande” landat i missbruk och utanförskap genom att just blivit behandlade som hjälplösa, sjuka och missbrukare. Där IVO med ett reglemente anpassad till ett samhälle och ett system som flytt innan flyktingkris och ”ensamkommande”, agerat efter regler snarare än verklighet. Om detta handlade artikeln. Det kortare stycket som Eva hittade handlade om en affär 2010 när jag sålt ett behandlingskoncept ihop med diverse verksamheter och valde att ta in runt en kvarts miljard från Storbritanien för att beskatta kapitalet här. Gissningsvis stördes Eva Franchells svart-vita moraliska kompass där. Hon provoceras troligen av att jag hade fräckheten att berätta hur det var, att jag inte bara snällt nickade till påståenden om att jag tagit dessa pengar från skattebetalarna utan informerade om att jag tagit pengarna till dem. Tagit in Brittiska pengar som aldrig funnits i Sverige, in i Sverige och skattat dem här. I detta påstod jag på intet sätt att jag var god. Inte heller att det var synd om mig. Inte heller att det är intressant eller viktigt. Jag sa bara som det var.

 Jag ville i artikeln inte provocera Eva eller störa hennes världsbild. Jag ville bara visa på att det är en dålig idé att integrera friska unga män genom att sätta dem på behandlingshem. Jag ville bara visa på vilka abnorma summor vi kastat bort genom en myndighet som vägrat förhålla sig till verkligheten. Men Eva Franchell ville se något annat. Med moralisk indignation och med Expressen som källhänvisning pekar hon på min klocka. ”Den hade kostat en halv miljon”. Bevisligen den nya moralvänstern måttstock på ondska. Sen kör hon det klassiska anslaget som kvällspressen kört de senaste tio åren gällande mig. Lyxiga bilar och båtar. Än mer indignation. Det jag i grunden tror, eller i alla fall hoppas är att Eva vill påverka och förbättra samhället snarare än mig. Då tror jag att analysen måste gå djupare än moralisk indignation kring mig som person. Jag tror vi bör försöka ändra systemen snarare än att döma varandra utefter hur vi väljer att leva våra liv. Mindre moralisk indignation och mer systemkritik.

Jan Emanuel Johansson
Frihetlig socialdemokrat och riskkapitalist