”Skärbräda i massiv, svenskodlad ek. Helstav. Skärbrädan är behandlad med hård-vaxolja i dubbla lager och prydd med Morbergs emblem. Begränsad upplaga. Mått 35x70X6 cm, vikt 10 kg (premium).”

Så där beskriver Åhléns den skärbräda ur Per Morbergs kökskollektion som man saluför i sina varuhus.

Den tio kilo tunga ekbrädan kostar 3 995 kronor och har under dagen blivit något av en viral hit. Alla sprider länken till varan och skrattar gott. Vad sjukt att någon säljer en skärbräda för fyra papp!

På lite mer stilfulla köksinredningsbutiker som Cordon-Bleu, NK och Svenskt Tenn – vars sajter inte är lika lättillgänliga som Åhléns – saluförs brädor i samma prisklass. Och folk köper brädorna. Inbilla er inget annat.

Och det där säger något väsentligt om vilket sorts land Sverige blivit.

Här finns det 147 miljardärer, enligt tidningen Veckans affärer. Det är åtta fler än 2013 och en fördubbling på tio år. Tillsammans har de en samlad förmögenhet på 1 120 miljarder.
I Sverige är vi duktiga på att producera rikedom. Sverige har fler dollarmiljardärer per capita än USA, trots att de ekonomiska klyftorna generellt är större i Amerika. På 20 år har den rikaste promillen i Sverige tredubblat sin andel av landet samlade inkomster, enligt The World Top Income Database.

Politiskt har utvecklingen understötts av slopade gåvo- och arvsskatter. Bolagsskatten har sänkts. Fastighetsskatten har avskaffats. Även inkomstskattesänkningar spelar in. Sedan millennieskiftet har de svenska skatterna sänkts med svindlande 248 miljarder kronor.

I andra änden rapporteras det att Sverige är ett av de rika länder där klyftorna ökar som snabbast och där andelen fattiga ökar som mest. Jobbskatteavdrag har betalats – fem gånger om – genom sänkt arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring och föräldraförsäkring.

Fattigdomen bland sjuka och arbetslösa har ökat dramatiskt på tio år. 2003 klassades drygt 9 procent av landets arbetslösa och sjuka som fattiga. I förrfjol, 2013, var motsvarande siffra drygt 33 procent. Detta enligt Statistiska centralbyråns senaste statistik.

Det innebär att de varje månad har en inkomst under 11 300 kronor, 60 procent av en svensk medianinkomst.
Den kraftigaste fattigdomsökningen skedde strax efter att Fredrik Reinfeldts borgerliga koalition vann regeringsmakten 2006.  Över 86 000 människor har kastats ut från sjukförsäkringen, inte för att de blivit friska utan för att deras dagar är slut.

Just nu pratar vi mycket om de människor på flykt som kommer till vårt land och hur det ska påverka vår välfärd. De som pratar mest om denna oro tycks vara människor som fram till i fjol var måttligt intresserade av vår välfärd. Skattesänkningarna smakade väl lite för gott, kanske.

Men någonstans kan jag känna att om vi fortfarande bor i ett land där människor har råd att köpa skärbrädor för 4 000:- på folkliga Åhléns bör det inte vara omöjligt att hitta resurser till en fungerande och inkluderande välfärdsstat.

Vad är klass och vad spelar den för roll?

En titt på en karta över Stockholms tunnelbanenät kan faktiskt vara till hjälp om man vill formulera ett svar.

I dag berättar Dagens Nyheter om landstingets Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin.

På deras hemsida finns det bland annat uppgifter om stockholmarnas utbildning, inkomst, socialbidrag, arbetslöshet, sjukdomar, dödsorsaker, alkoholkonsumtion, rökning, fetma och hur många som har avstått från att gå till tandläkaren för att de inte har råd. Och följer man tunnelbanelinjerna ser man plötsligt ett mönster.

– Gröna linjen är tydligast, utbildningsnivån stiger och antalet ohälso­dagar sjunker när man åker från Hässelby in mot stan, och tvärtom på väg ut mot Farsta, säger Nils Larsson på centrumet till Dagens Nyheter.

I ett Stockholm som generellt blir allt rikare och allt friskare finns det en utveckling som pekar åt motsatt håll, särskilt om man studerar de stockholmska bostadsområden som ingick i den så kallade storstadssatsningen – Alby, Fittja, Hallunda-Norsborg, Jordbro, Flemingsberg, Vårby, Västra Skogås, Husby, Rinkeby, Rågsved, Skärholmen, Tensta, Fornhöjden, Geneta, Hovsjö och Ronna på 90- och 00-talen.

39 procent av barnen i Rinkeby-Kista lever i familjer som är ekonomiskt utsatta. I Täby är det 4 procent. Medellivslängden ökar för alla grupper i Stockholms län utom för lågutbildade kvinnor. En högutbildad Danderydsbo lever 18 år längre än en lågutbildad person i Vårby. Dubbelt så många kvinnor får hjärtinfarkt i Rinkeby som i Vaxholm. Sex procent av kvinnorna i storstadssatsningens områden får diabetes innan de fyller 50 år.

Klyftorna mellan stockholmarna är nu så vida att Bo Burström, enhetschefen Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin, hävdar att det är lika illa som mellan väst och öst när Tyskland återförenades 1990.

Det här är klass, det här är vad det spelar för roll.

Fattigdomen minskar kraftigt i världen. Ja, faktum är att vi lyckades nå FN:s millenniemål om en halvering av den extrema fattigdomen. Och det fem år i förväg.
Mellan 1990 och 2010 sjönk antalet människor i världen som lever på 1,20 dollar om dagen från 47 procent till 22 procent.
Det rör sig om cirka 700 miljoner människor – främst i Indien, Brasilien och Kina – som inte längre lever i extrem fattigdom.
Under samma period har den genomsnittliga livslängden ökat med sex år.

Samtidigt sjunker hungern i världen dramatiskt. På 10 år har antalet kroniskt undernärda minskat med mer än 100 miljoner människor, enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO.
Man kan, med visst fog, säga att vår bästa tid är nu och att det blir bättre och bättre dag för dag.
Samtidigt: Var nionde person på planeten kan fortfarande inte äta sig mätt varje dag. Det finns fortfarande över en miljard människor – främst Afrika och Asien – som lever i extrem fattigdom.

I dag kan dessutom den internationella biståndsorganisationen Oxfam berätta att de globala orättvisorna blir allt värre.
Under fem år har de 80 rikaste personerna i världen fått in dubbelt så mycket pengar som tidigare. Deras samlade förmögenhet är nu större än allt den fattigaste hälften av jordens befolkning äger tillsammans.
Nästa år, tror Oxfam, kommer världens rikaste procent på den här planeten att äga mer än alla andra tillsammans.
Det är hisnande.

I spåren av finans- och valutakriser har vi fått se åtstramningar, minskad export, lägre råvarupriser, minskade skatteintäkter och sänkta inkomster för vanliga löntagare. I länder där en livaktig medelklass kunnat växa fram på kort tid saknas nu pengar till fattigdomsbekämpning.
Det har påverkat de västliga ekonomierna och det har påverkat utvecklingsländernas ekonomier.
Det finns fler förklaringar till att klyftorna ökar.
Låt oss titta på Sverige, till exempel.

Här finns det 147 miljardärer, enligt tidningen Veckans affärer. Det är åtta fler än 2013 och en fördubbling på tio år. Tillsammans har de en samlad förmögenhet på 1 120 miljarder.
I Sverige är vi duktiga på att producera rikedom. Sverige har fler dollarmiljardärer per capita än USA, trots att de ekonomiska klyftorna generellt är större i Amerika.
I andra änden rapporteras det att Sverige är ett av de rika länder där klyftorna ökar som snabbast och där andelen fattiga ökar som mest.
På 20 år har den rikaste promillen i Sverige tredubblat sin andel av landet samlade inkomster, enligt The World Top Income Database.
Politiskt har utvecklingen understötts av slopade gåvo- och arvsskatter. Bolagsskatten har sänkts. Fastighetsskatten har avskaffats.

Nu kräver Oxfam att världens ledare agerar.
Organisationen uppmanar till hårdare tag mot skattesmitande företag och höginkomsttagare. De vill se investeringar i välfärden och satsningar på avgiftsfria skol- och vårdsystem. Trygghetssystemen måste få mer pengar.
Skattesystemen måste göras mer progressiva, skatter på arbete och konsumtion bör sänkas och i stället höjas på kapital och rikedom. Minimilöner – så att man klarar vardagen – måste införas och lagar om lika lön för lika arbete bör skapas.
Och slutligen: ett gemensamt internationellt åtagande för att minska ojämlikheten.

Allt det där fungerar förstås inte överallt – att lagstifta om löner fungerar inte i partsmodellens Sverige – men vi bör lyssna på Oxfam.
Vi vet att FN:s millenniemål har spelat en viktig roll i kampen mot fattigdomen.
Om vi vill minska klyftorna är det hög tid att vi sätter upp mål och använder politiska styrmedel för att bekämpa ojämlikhet och orättvisor.