Fattigdomen minskar kraftigt i världen. Ja, faktum är att vi lyckades nå FN:s millenniemål om en halvering av den extrema fattigdomen. Och det fem år i förväg.
Mellan 1990 och 2010 sjönk antalet människor i världen som lever på 1,20 dollar om dagen från 47 procent till 22 procent.
Det rör sig om cirka 700 miljoner människor – främst i Indien, Brasilien och Kina – som inte längre lever i extrem fattigdom.
Under samma period har den genomsnittliga livslängden ökat med sex år.

Samtidigt sjunker hungern i världen dramatiskt. På 10 år har antalet kroniskt undernärda minskat med mer än 100 miljoner människor, enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO.
Man kan, med visst fog, säga att vår bästa tid är nu och att det blir bättre och bättre dag för dag.
Samtidigt: Var nionde person på planeten kan fortfarande inte äta sig mätt varje dag. Det finns fortfarande över en miljard människor – främst Afrika och Asien – som lever i extrem fattigdom.

I dag kan dessutom den internationella biståndsorganisationen Oxfam berätta att de globala orättvisorna blir allt värre.
Under fem år har de 80 rikaste personerna i världen fått in dubbelt så mycket pengar som tidigare. Deras samlade förmögenhet är nu större än allt den fattigaste hälften av jordens befolkning äger tillsammans.
Nästa år, tror Oxfam, kommer världens rikaste procent på den här planeten att äga mer än alla andra tillsammans.
Det är hisnande.

I spåren av finans- och valutakriser har vi fått se åtstramningar, minskad export, lägre råvarupriser, minskade skatteintäkter och sänkta inkomster för vanliga löntagare. I länder där en livaktig medelklass kunnat växa fram på kort tid saknas nu pengar till fattigdomsbekämpning.
Det har påverkat de västliga ekonomierna och det har påverkat utvecklingsländernas ekonomier.
Det finns fler förklaringar till att klyftorna ökar.
Låt oss titta på Sverige, till exempel.

Här finns det 147 miljardärer, enligt tidningen Veckans affärer. Det är åtta fler än 2013 och en fördubbling på tio år. Tillsammans har de en samlad förmögenhet på 1 120 miljarder.
I Sverige är vi duktiga på att producera rikedom. Sverige har fler dollarmiljardärer per capita än USA, trots att de ekonomiska klyftorna generellt är större i Amerika.
I andra änden rapporteras det att Sverige är ett av de rika länder där klyftorna ökar som snabbast och där andelen fattiga ökar som mest.
På 20 år har den rikaste promillen i Sverige tredubblat sin andel av landet samlade inkomster, enligt The World Top Income Database.
Politiskt har utvecklingen understötts av slopade gåvo- och arvsskatter. Bolagsskatten har sänkts. Fastighetsskatten har avskaffats.

Nu kräver Oxfam att världens ledare agerar.
Organisationen uppmanar till hårdare tag mot skattesmitande företag och höginkomsttagare. De vill se investeringar i välfärden och satsningar på avgiftsfria skol- och vårdsystem. Trygghetssystemen måste få mer pengar.
Skattesystemen måste göras mer progressiva, skatter på arbete och konsumtion bör sänkas och i stället höjas på kapital och rikedom. Minimilöner – så att man klarar vardagen – måste införas och lagar om lika lön för lika arbete bör skapas.
Och slutligen: ett gemensamt internationellt åtagande för att minska ojämlikheten.

Allt det där fungerar förstås inte överallt – att lagstifta om löner fungerar inte i partsmodellens Sverige – men vi bör lyssna på Oxfam.
Vi vet att FN:s millenniemål har spelat en viktig roll i kampen mot fattigdomen.
Om vi vill minska klyftorna är det hög tid att vi sätter upp mål och använder politiska styrmedel för att bekämpa ojämlikhet och orättvisor.

Åh vad vi älskar när internationella medier skriver om Sverige. Vi gör ju så mycket bra här! Vi har Stieg Larsson, Robyn och tillsammans har vi byggt ett anständigt toppensamhälle. Men det är inte bara sådant vi uppmärksammas för, nu för tiden.

Vi tittar lite på vad som skrivits om vårt lilla land i under de senaste månaderna:

Sweden riots Sweden spotlight growing economic rift (The Wall Street Journal, 26 maj 2013):

In a report this month by the Organization for Economic Cooperation and Development, the Paris-based think tank, Sweden’s growth in inequality between 1985 and the late 2000s was the largest among all OECD countries, increasing by one-third.

[…]

Hans Heggemann, a statistician at Sweden’s central bureau for statistics, said people on unemployment benefits and welfare haven’t seen their benefits keep up with the cost of living. While this trend is occurring world-wide, ”the increase is notably higher in Sweden,” Mr. Heggemann said.

The challanges of the Swedish model (Financial Times, 26 maj 2013):

The solutions must in part be of the workhorse policy-making variety. That includes better understanding and countering of the causes of Sweden’s slipping egalitarianism in terms both of income and of access to public services. The quality of schooling, for which the private sector and municipalities have been given responsibility, is especially vulnerable in the already most deprived areas.

Neo-Nazis attack anti-racism demonstrators in Sweden (CNN.com, 15 december 2013):

A vicious attack at an anti-racism demonstration in Stockholm, Sweden, on Sunday proved the protesters have a legitimate concern.

A group of 40 far-right extremists threw stones, bottles and fireworks at a group of 200 people holding an organized, legal demonstration to oppose racism and growing neo-Nazi sentiment in the area, Stockholm police spokesman Sven-Erik Olsson said Sunday.

Ska vi ha det så här?

Våra kollegor på Aftonbladets nyhetsredaktion presenterar mycket intressanta uppgifter om svenska folkets syn på inkomstklyftor, rikedom och fattigdom i dag.

Vi tycker att klyftan mellan rik och fattig ska minska, men samtidigt är klyftorna mycket, mycket större än vad vi tror.

Se även den här mycket pedagogiska filmen:

Här är förresten några ledartexter som vi skrivit den senaste tiden och som handlar om just det som skildras i filmen ovan:

• Reinfeldt är blind inför den nya Sverigebilden
• Därför hatar Reinfeldt att prata jämlikhet
• Sverige måste bli mer jämlikt
• Segregationen är politikens mål

Daniel Swedin