Socialliberalismen i Sverige krossades för länge sedan

I helgen påminde sig Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski sina ungdomsår som lovande liberal skribent. På den tiden – minns Wolodarski – betraktade många liberaler högern med stor skepsis. Den ansågs socialt okänslig och bar dessutom på arvet av motstånd mot demokratin.

På 1990-talet hade Peter Wolodarski svårt att se det relevanta i liberalerna misstro mot högern. Ledare som Carl Bildt och Ulf Kristersson – då ordförande i ungdomsförbundet – gjorde sitt bästa för att överbrygga klyftan mellan konservativa och liberaler, om så bara därför att borgerlig samverkan i praktiken utgjorde vägen till makt för Moderaterna.

Att Dagens Nyheters chefredaktör tar sig an den svenska borgerlighetens idéhistoria är förstås en händelse som ser ut som en tanke. De senaste tre årtiondena eller så har det varit lätt att få intryck att det egentligen bara finns en borgerlig idé. Kanske kulminerar den dessa dagar med partiledarnas halstarriga prat om sammanhållningen i sin allians.

Borgerlig sammanhållning har varit ett framgångsrecept. Alla borgerliga partiledare utom Ebba Busch Thor har sett regeringens sammanträdsrum från insidan. I den svenska demokratins historia är det ett undantag.

Samtidigt har priset varit högt. De borgerliga väljare som faktiskt önskar en socialliberalism där samhället tar ansvar för att till exempel bekämpa uppenbara orättvisor eller diskriminerande strukturer har knappast några politiska företrädare i dag.
Socialliberalismen är en ömtålig planta som trivs bäst i skuggan av en stark Socialdemokrati, har Tage Erlander sagt. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg uttryckte det lite annorlunda för drygt tio år sedan. ”Det är bara vänstern som kan rädda liberalerna” skrev hon i en text som förtjänar att läsas igen.

Jag misstänker att Wolodarskis problem är att hans 90-talsminnen är en smula bleka. Kanske såg det ut som liberalismen faktiskt segrade på bred front och konservatismen var lika utdaterad som den bokstavstroende socialismen. Men en sådan beskrivning skulle faktiskt vara att banalisera debatten i Bildts och Kristerssons parti. Moderaterna på 1990-talet var mer komplexa än så.

Vi kan säga att högern gjorde liberalismen till sin, men bara om vi begränsar oss till att prata om ekonomi. Sociologen Hans L. Zetterberg som var moderaternas intellektuella fixstjärna vid tiden pratade om den stora världen där konkurrens och regler skulle gälla.

I den lilla världen, familjen, vänskapskretsen och grannskapet, gällde helt andra regler. Ett slags kärleksfull patriarkat kan man tänka. Konservatism i sin renaste form.
Socialliberalismen fick däremot inte alls plats i det moderata 1990-talet.

Det är med andra ord ingen överraskning att just det tankegodset försvunnit i dagens moderatledda och Timbrofostrade borgerliga partilandskap.

Det är möjligt att Centerpartister och Liberaler ännu bär på något av forna den skepsis mot högern som Peter Wolodarski skriver om. Men i partiledningarna finns ärligt talat inte mycket kvar av den socialliberalism som faktiskt skiljer den politiska mitten från högern.