Att kränka någon är inget ”pojkstreck”

 

 

 

 

 

 

I går skrev jag en ledare om naziattacken på moskén på Södermalm i Stockholm.

Reaktionerna från rasister och andra i min mail och på nätet är ganska förutsägbara. De skyller på AFA, moskébesökarna själva osv.

Men ett ord återkommer ständigt: ”pojkstreck”.

Jag stör mig på det ordet.

”Pojkstreck” låter så vänligt, så oskyldigt. Som något Emil i Lönneberga skulle gjort.

Emil red exempelvis in med sin häst på borgmästarens 50-årskalas. Han ville bara visa borgmästaren att en liten pojke visst kunde äga en häst. Tårtorna flög, fyrverkerierna gick av och folk betedde sig till Emils förvåning som att de aldrig sett en häst förut.

Det var ett pojkstreck. Han menade ju inget illa.

Eller när Emil rörde ihop skorna för alla besökare vid husförhöret i Katthult. Kyrkoherden blev arg. Emils pappa blev inte så glad heller. Emiiil, förgrömmade unge….

Det var också ett pojkstreck. Och alla hittade ju faktiskt sina skor. Till slut.

Men jag har svårt att tro att Emil i Lönneberga skulle sprejat hakkors på dörren till en moské eller en synagoga.

Det är nämligen inget ”pojkstreck”.

Visst förekommer klotter, visst slår folk sönder saker. Men hakkorsen på Stockholms moské och grisfötterna som kastades i moskén i Fittja är något annat.

Avsikten med hakkors och grisfötter är att sända ett politiskt budskap. Det handlar om att avsiktligt kränka människors religiösa tro. Det är också ett tydligt hot.

Även om vi glömt vår historia, även om många kanske ser hakkors främst som politisk rekvisita, så borde ingen efter Kärrtorp sväva i villfarelse om innebörden.

De som målade hakkorsen och kastade grisfötterna visste precis vad de gjorde och vilket budskap de skickade, oavsett vilka de är, oavsett om de är organiserade eller inte. Och det är avsikten som är det viktiga, för det är där hotet om en fortsättning ligger.

I början av 90-talet attackerades flyktingförläggningar runt om i Sverige. Lasermannen härjade. 1993 brändes Trollhättans moské ner till grunden.

Strax innan millennieskiftet såg vi en ny våg av högerextremt våld, mordet på fackföreningsmannen Björn Söderberg, polismorden i Malexander och bomben mot journalistparet i Nacka.

Många talar i dag om att vi ser början på en tredje våg under valåret 2014. Men det behöver inte bli så. Kärrtorp visade att det finns starka motkrafter, att hela det demokratiska Sverige, från höger till vänster, kan samlas kring de värden vi vill ska prägla Sverige.

Det är vägen framåt.

Läs också Sanna Rayman på SvD:s ledarblogg.