– Någon hade börjat kartlägga min familj och då kändes det inte värt det längre. Jag har släckt ner den.
Så säger journalisten Kolbjörn Guwallius efter sitt beslut att stänga ned projektet sajtkoll.se.
I tre dagar fanns sajten uppe. Här skulle du snabbt kunna få svar på om en sida på nätet man besöker är trovärdig eller inte.

Här skulle man kunna få svar på om nyheten man läst kom från en satirsajt, en rasistisk hatblogg eller en sida vars hela affärsidé är att sprida myter och bedrägliga uppgifter. En god insats i källkritikens namn alltså.

Men någon gillade inte det.

Efter flera överbelastningsattacker och påhopp i sociala medier från högerextremister beslutade sig redaktionen för sajtkoll.se att avbryta.

I går deklarerade även journalisten Alexandra Pascalidou att hon fått nog. Under en sändning av ”Ring P1” fick hon ett mejl från en lyssnare som önskade att hon och Mona Sahlin skulle skjutas.

”Det är inte synd om mig. Det är synd om dem och alla andra som så tidigt döms ut så hårt. Det är synd om alla dem som tvingas svälja och förgiftas av hatet utan omgivningens stöd och uppmuntran. För deras skull – stå upp. Stå upp för dem och med dem. Stå upp för framtiden. Jag orkar inte längre”, skriver hon på sin blogg.

Nu överväger hon att sluta hon programleda ”Ring P1”. Efter 20 år i offentligheten säger Pascalidou att det får räcka. Den ständiga strömmen av hat gröper ur, förändrar, missbildar och förstör. Och det är syftet.

Man ska tänka efter. Man ska påminnas om hur det känns att få ett dödshot nästa gång man formulerar en tanke eller en åsikt som internets mobb kan betrakta som misshaglig. Man ska tystna. Och det oavsett om man är erfaren journalist eller en gymnasietjej som bloggar om feminism eller arrangerar en antirasistisk demonstration.

Man kan med fog tala om att yttrandefriheten kringskärs.

Just nu pågår utredningen ” Ett modernt och starkt straffrättsligt skydd för den personliga integriteten”. Här tittar man på om lagstiftningen är tillräcklig när det gäller hot på nätet. Man ser tittar på hur polis och åklagare använder de möjligheter som dagens lagstiftning ger och om lagen mot näthat måste skärpas och kompletteras.

Det är bra, men räcker det?

”Det finns inget som känns så ensamt som när man blir hotad eller trakasserad och omgivningen håller tyst. Även om hoten blivit vardag så får tystnaden inte bli det”, skriver skribenten Kawa Zolfagary på Politism.

Han har rätt.

Du och jag måste också agera mot hat och hot.

Säg ifrån. Kliv emellan. Ta någons hand.
Visa att du inte stillatigande tänker acceptera att människor tystnar eller slutar sina arbeten för att hatet är för tungt att bära ensam.

– – –
Läs också: Hoten mot Sajtkoll får inte leda till tystnad (Eric Rosén/Politism)

I dag skriver Dagens Nyheters Jonas Thente att näthatet ”ger uttryck för de bortsorterades röst”.

Ungefär så här förstår jag teserna Thente driver i texten:

Svensk vänster skiter i klassfrågor eftersom Rapport inte längre visar tv-bilder på friställda kroppsarbetare.
Sveriges vita manliga arbetarklass har då börjat näthata ”den medelklassiga identitetsvänstern” som övergett dem och hittat sexigare teorier.
”Den medelklassiga identitetsvänstern” ger uttryck för klasshat värdigt 1700-talets adel om man hånar hur näthatarna stavar.

Man skulle kunna invända att inga av hans premisser egentligen finns belagda, att han själv ger uttryck för klasshat när han försöker sätta likhetstecken mellan näthat och arbetarklass, att hans bild av hur svensk arbetarklass ser ut är hopplöst daterad.

Men det riktigt anstötliga är att Thente hävdar att näthatet inte är ett demokratiskt problem. Det röjer nog något helt centralt om hans perspektiv.

En av de starkaste debattexter jag läst var när projektledaren My Vingren berättade om de hot hon drabbats av när hon deltagit i samhällsdebatten:

Och jag kan ändå inte låta bli att tycka att det är ironiskt att de som just nu skriker högst om censur och yttrandefrihet är samma grupp av människor som får mina anhöriga att ringa polisen i panik när jag missar att svara i telefon under en timme eller som gör att jag får ont i magen av ett extra välformulerat dödshot. Vad händer egentligen med vår demokrati när offentliga uttalanden från kvinnliga feminister per automatik genererar dödshot och allvarliga sexuella trakasserier?

Det här var innan Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg berättade om hoten hon mötte när hennes redaktion granskade högerextrema sajter. Det här var innan en LRF-ordförande vittnade om att han inte vågar polisanmäla rasistiska dödshot eftersom det skulle göra saken värre. Och det var innan tjänstemän på Ungdomsstyrelsen hotades när de gett avslag på ett ungdomsförbunds bidragsansökan.

Jag är vänster och kommer säkert skyllas för att som förläst mig på ”sexiga teorier”. Men jag tycker inte att det är svårt att se hur näthatet faktiskt kringskär och hotar demokratin och yttrandefriheten.

Jag tycker inte heller att det borde vara någon stor sak att solidarisera sig med My Vingren framför j_london eller någon annan av de män som ägnar sig åt att skrämma, hota och jaga sina medmänniskor.

I en bloggpost ställer Joakim Jardenberg den retoriska frågan ”Varför är Anders Lindbergs liv mer värdefullt än mitt?”

Bakgrunden är att vi valt att gå ut offentligt med ett hot mot min kollega Anders Lindberg. Jag kräver i en ledare att hot mot politiker och journalister ska prioriteras högre än idag.

Av detta drar Jardenberg slutsatsen att jag vill att hot mot andra ska prioriteras lägre. Det är en i mitt tycke märklig läsning av vår publicering.

Att Anders Lindberg berättar öppet om ett hot handlar inte om att hot mot andra är mindre viktiga. Förhoppningsvis kan det tvärtom leda till att fler berättar och vågar anmäla hot till polisen.

Jardenbergs argumentation bygger på den falska utgångspunkten att det skulle finnas någon slags begränsad mängd resurser för att prioritera hot. Prioriterar man hot mot journalister mer följer indirekt att man prioriterar hot mot bloggare lägre.

I själva verket lägger polisen stora resurser på saker de i princip helt kan sluta med. Ett förslag som väckts är att flytta resurser från spaning mot upphovsrättsbrott till att arbeta med hot och hat på nätet.

Men det är bara ett exempel, det jag vill är att mer resurser och högre prioritering läggs på att förhindra precis sådant Anders var utsatt för. Detta gäller oavsett vem som utsätts för det.

Den andra delen som jag tycker är viktig är min kritik av säkerhetspolisens syn på dessa frågor. De ser, lite hårdraget, hot mot journalister som ett hot mot en enskild person. När exempelvis rasistiska hatsidor som Avpixlat och deras svans systematiskt försöker skrämma journalister och andra opinionsbildare till tystnad handlar det om ett hot mot demokratin, ingenting mindre. Detta måste Säpo och andra myndigheter börja förstå.

Slutligen vill jag kommentera det Jardenberg skriver om Aftonbladets hantering av säkerhetsfrågorna.

Aftonbladet spårade IP-numret till det anonyme hotaren och överlämnade det till polisen. Likaså försåg tidningen Anders Lindberg med väktarskydd och ett målsägandebiträde. Det är inte säkert att en mindre arbetsgivare hade haft de möjligheterna, för att inte tala om en frilansare eller bloggare.

Det är precis på grund av detta som polis och rättsväsende måste ta hot på betydligt större allvar och det är därför dessa frågor måste prioriteras högre än idag.

Karin Pettersson

Att känna till gränsen mellan verklighet och fantasi känns som en helt bärande egenskap om man ska ägna sig åt politik. Man bör nog instinktivt känna på sig vad som är fakta och vad som är fiktion om man ska bli riktigt framgångsrik inom området.

Ett parti och deras anhängare har traditionellt haft lite kämpigt vad det gäller det där. Jo, ni vet vilka jag pratar om.

Sveriges ledande hatblogg, en sajt som i allt väsentligt är Sverigedemokraternas otyglade språkrör på nätet, visade sig på styva linan i helgen. Herrarna som driver bloggen hade hittat ett videoklipp där ”invandrare” misshandlar en ”svenne”.

Ilskepanik på hatbloggen, förstås. Här var beviset på vilka slemma typer alla med rötter utanför Sverige är!
Nu påstås det att klippet är en ”mokumentär”, en fiktion som utger sig för att skildra sanningen. Samtliga i klippet sägs skådespela, våldet sägs vara manusbundet. Snabb borttagning av inlägget från hatbloggen.

Aj då.

Men, det är som sagt inte första gången det blir så här.
I fjol läste SD:s Kent Ekeroth i danska tidningen Politiken att julgranar och julskinkor var gång att förbjudas i vårt grannland. Ilskepanik! Men, han missade att det var tidningens satirsajt han läste.

2009 var SD:s Erik Almqvist, Mattias Karlsson och Björn Söder på besök på Färöarna. Där hörde de ett stormande nationalistiskt tal som de blev mycket förtjusta i. Efter besöket skrev de en artikel i partitidningen SD-Kuriren där de hyllade det ”politiskt mäktiga talet”.

Vad gossarna missade var att talaren var en satiriker som drev med nationalismen.
Aj då.

Nåja, om nu inte Sverigedemokrater kan se vad som är på skoj så finns det som tur är andra som är villiga att skratta.

UPPDATERAT 20/2: I dag tycks det stå klart att pojken som utsätts för kränkningar i videoklippet som nämns ovan har backat från sitt tidigare påstående om att filmen bara var ett skådespel. Till den antirasistiska sajten Inte rasist men säger pojkens mamman att familjen nu vill att polis ska utreda händelsen. Familjen har också under den gångna helgen gjort sitt yttersta för att stoppa spridningen av filmen på internet.

Daniel Swedin