Nog känns det lite udda att Affärsvärlden – enligt egna parollen ”Sveriges ledande affärsmagasin” – i veckans nummer slår till med att göra rubrik på KPML(r):s paroll när man granskar den framväxande ojämlikheten i Sverige.

Men kanske säger det något om en förändring i debatten. På fyra uppslag berättar Affärlsvärlden som har ”förändrats på ett sätt som nog ingen kunde föreställa sig för två decennier sedan”.

Tidningen läser OECD-rapporter, SCB-statistik, man hämtar information från Eurostat, arbetskraftsundersökningarna, Arbetsförmedlingen. Man intervjuar arbetslösa ungdomar, sjukskrivna, företagare och forskare.

Man visar hur de rika blir rikare, hur inkomstklyftan mellan förvärvsarbetande och sjuka, arbetslösa och pensionärer ökat dramatiskt, hur arbetslösheten ökar, hur svårt det för unga och utrikes födda att få jobb.

Man berättar om Sveriges rekordhöga ungdomsarbetslösheten, att de fasta anställningarna blir allt färre, hur ohälsotalen ökar och hur maxbeloppet i socialförsäkringarna åkt i botten.

Affärsvärlden berättar helt enkelt om verkligheten. Klass mot klass, var det ja.

I dagens tidning skriver jag om den OECD-rapport som visar hur klyftorna i Sverige har vuxit de senaste 15 åren. Jag hade räknat med två borgerliga reaktioner.

Dels hade jag förstås väntat mig att någon – precis Göteborgs Posten – skulle våga sticka ut hakan och förklara att det är bra när skillnaderna mellan de som har och de som inte har blir större. Det är trots allt kring den tanken den borgerliga samhällsanalysen brukar kretsa.

Jag hade också väntat mig kritik mot OECD:s mått. Det handlar nämligen om ett relativt fattigdomsbegrepp. OECD:s siffror beskriver hur stor andel av befolkningen som har mindre än hälften av medianinkomsten.

Resultatet blir förstås att den som anses fattig i Sverige antagligen inte skulle ha varit det i Egypten, eller ens i Grekland, och sådant brukar reta upp somliga.

Inte heller på den punkten behövde jag bli besviken. Ystads Allehanda håller linjen och hoppar på det relativa fattigdomsbegreppet med en energi värdig statsministern eller Janne Josefsson.

Vad jag däremot inte hade räknat med var att det skulle gå att helt strunta i hur siffrorna faktiskt ser ut. Ändå är det precis vad ledarredaktionen på vår största morgontidning väljer att göra.

Under rubriken ”Myten om klyftorna” avfärdar Dagens Nyheter prompt alla OECD-siffror. Om jag förstår det rätt lutar sig i stället tidningen mot den tolkning som Anders Borgs finanspolitiska råd under ledning av Lars Jonung – en gång ekonomisk rådgivare till Carl Bildt – gör.

Visst, under Göran Persson ökade klyftorna, men sedan 2006 har ginikoefficienten knappt rört sig alls enligt Dagens Nyheter.

Alltså är det en myt att regeringens politik skulle ”gå ut på ständigt ökande klyftor”.

Jag nöjer mig med att redovisa både Jonungs siffror och siffrorna från OECD. Sedan kan var och en få avgöra vad som är myter och vad som är fakta.