Vi vill inte äta på Clock i Borlänge
Så här 30 år efter att Olof Palme mördades oroas Dalarnas Tidningars politiske redaktör Jens Runnberg för dagens unga i allt för stor utsträckning ska lockas av Palmes politiska arv.
Vet de inte att det fanns en statlig restaurangkedja i början av 1970-talet?
Det är Göran Persson – inte Olof Palme! – som socialdemokratin bör hålla fram, menar Runnberg. Persson stängde inte ned piratradiokanaler och drev inga restauranger. Däremot hyllade han Kina, stängde ned webbplatser och under hans regim sände stats-tv dokusåpor där folk tog livet av sig efter att ha medverkat.
Nej, så där skriver ingen seriöst om Göran Perssons tid som politiker. Det är inte det där som definierar honom. Att binda ihop allt som pågick och skedde under en viss tid med den dåvarande statsministerns politik och person låter sig bara göras om vi talar om Olof Palme. Det är rätt fascinerande.
Jag var bara två år gammal när Olof Palme mördades och jag har inga minnen om hur samhällsklimatet var när han var statsminister. Och jag har den djupaste respekt för att Jens Runnbergs 70- och 80-tal var tråkiga.
Men jag kan ändå säga något litet om vad det är med Palmes socialdemokrati som lockar för någon som inte var med då.
Här är några reformer som drevs igenom under Palmes första fem år som statsminister:
- Bostadstillägg för barnfamiljer
- Enhetliga låga avgifter vid läkarbesök i den offentliga sjukvården.
- 40 timmars arbetsvecka
- Särbeskattningen infördes
- Garantibelopp för pensionärer på ålderdomshem
- Allmän tandvårdsförsäkring och utbyggd folktandvård
- Allmän förskola för alla sexåringar
- Lagen om anställningsskydd
Och här är ytterligare några från åren 1974-1976:
- Sjukpenningsreform som gav 90 procent av inkomsten i sjuklön
- Fri abort och kostnadsfri preventivrådgivning
- Föräldraförsäkringen infördes
- Bättre folkpension, sänkt pensionsålder
- Lagen om medbestämmande i arbetslivet, MBL
- Ny lag om barnomsorgsutbyggnad
- Handikappersättningen infördes
Totalt sju års reformer och mycket med det där lever vi med fortfarande, betraktar som helt väsentliga delar i vårt samhällsbygge.
Det finns något hisnande i det. Utan några jämförelser i övrigt kanske man kan se den där förändringslustan hos regeringen Bildt. Hastigheten på de politiska förändringarna, inriktningen. Politiker som vill och gör något annorlunda, som har en plan och en idé. Även om man som ung moderat levt hela sitt liv med skolpeng och fritt skolval kan man säkert ändå imponeras av dådkraften.
I Kjell Östbergs Palme-biografi ”När vinden vände” beskrivs hur en ung Bo Ringholm intervjuar Olof Palme 1971. Man pratar om reformtakten och Ringholm hisnar till: Herregud, vi håller ju på att bygga ett helt nytt samhälle! Palme svarar undvikande. Nytt samhälle? Det var ju det här socialdemokraterna strävat mot sedan 1920-talet.
Göran Persson och offentliga budgetar som går ihop i all ära, men det Palmes – och för all del Tage Erlanders – socialdemokrati representerar är ju också en politisk rörelse med viljan, kraften och självförtroende nog att säga att de vill förändra samhället.
Så här skrev min då blivande chef Karin Pettersson på 25-årsdagen för Palmemordet:
Kanske är det ironins fel. Kanske budgetsaneringens. Men den politiska retoriken har efter 90-talet aldrig hittat tillbaka till Palmes moraliska anslag. Göran Persson var förvaltare, Fredrik Reinfeldt lågmält bekymrad. Anders Borg är teknokrat, Carl Bildt handelsresande i kommentarer. Samhällsproblem beskrivs på hittepåspråk i termer av incitamentsstrukturer, drivkrafter och andra floskler.
Drömmen om Olof Palme är en längtan efter allvar. Eftersom politik handlar om allvarliga saker. Eftersom det är på riktigt, på liv och död.
Intressen som står mot varandra – kapitalägare mot de som jobbar, besuttna mot förtryckta, demokratikämpar mot diktatorer. Barnfattigdom och sjukförsäkringshaveri är inte samhällsproblem, utan människor som berövas sin frihet.Vi behöver politiker som säger det, så att det känns.
Drömmen om Olof Palme är också en längtan efter glädje och framtidstro. Den svenska politiken är så förtvivlat fylld av oro, rädsla och nostalgi.
Ungefär så ja.
Vi vill inte äta på Clock i Borlänge. Vi vill ha politiker som säger vad de tycker är rätt och vågar ta strid för det de sagt är rätt.