Nya direktörer men samma gamla riksbank

Vit rök över Vatikanen, eller i alla fall ett ceremoniellt besked om enighet i Riksbanksfullmäktige från Sven-Erik Österberg och Johan Gernadt. Sverige har fått två nya riksbanksdirektörer, och de heter Martin Flodén och Cecilia Skingsley.

Tidningarnas ekonomisidor och intresseorganisationernas ekonomer kan avsluta de senaste veckornas spekulationer om namn. I stället har spekulationerna om vad de båda direktörerna tycker om räntan redan satt i gång.

För det är ju Riksbankens räntepolitik – och därmed arbetslösheten och tillväxten – det handlar om. Det är den som gör valet av riksbanksdirektörer så viktigt.

Och här vet vi alltså inte vad Flodén och Skingsley tycker.
Vi vet förstås att de är högt kvalificerade. Det har nämligen Sven-Erik Österberg sagt.

 

 

 

 

 

Flodén är professor. Någon gissar att han kommer att driva räntesänkningar precis som professor Lars E.O. Svensson gjort under sin tid på banken. Vi vet också att Skingsley – som bland annat har en bakgrund som pressekreterare åt Bo Lundgren och arbetskamrat med Anders Borg – under sin tid på Swedbank ofta sagt att räntan skulle kunna sänkas.

Vi tror kanske att de båda nya ska fortsätta att påpeka att de höga svenska räntorna bekämpar en inflation som inte finns, och att de skapar onödig arbetslöshet.

Men det vet vi inte. Riksbanksdirektörerna svarar nämligen inte inför någon, och de behöver inte redovisa något program innan de väljs.

Det går att förstå tanken bakom den ordningen. Politiker ska inte frestas till kortsiktiga åtgärder som skapar inflation och urholkar vardagen för vanliga människor. Det var så det var tänkt när Riksbanken under 1990-talet fick en självständig roll.

Problemet är bara att det faktiskt inte fungerar. Lars E.O. Svensson säger rakt ut att det är därför han slutar.

Dagens riksbanksdirektörer har nämligen struntat i sitt uppdrag, som är att hålla inflationen på ungefär 2 procent årligen. Riksbanken ska inte bedriva bostadspolitik. Den ska inte jaga en inflation som inte finns, eller bekymra sig om bankernas utlåning.

Det är inte oberoende, det är trolöshet mot huvudman.

Och ändå är det precis det Riksbankens direktion ägnar sig åt. Vi kan bara hoppas att de två nya direktörerna kan ändra på det.