Inkomsterna i Sverige har ökat mer än genomsnittet i EU. Den så kallade disponibla medianinkomsten har ökat snabbare i Sverige än i de flesta andra europeiska länder sedan 2005.

Detta visar ny statistik från SCB. Bäst har det gått för den rikaste tiondelen. Mellan 2005 och 2010 ökade de sin disponibla inkomst med över 21 procent.

Men det har inte gått lika bra för alla. Den fattigaste tiondelen har under samma tid fått mindre pengar i plånboken – deras disponibla inkomster har minskat med 1,4 procent. När alla andra fått mer har de allra fattigaste fått mindre.

Samtidigt visar statistiken att allt fler svenskar riskerar att bli fattiga. Enligt EU:s definition befinner sig individer ”som har en disponibel inkomst per konsumtionsenhet under 60 procent av landets medianinkomst” inom kategorin Risk för fattigdom eller social utestängning.

Var åttonde svensk ingår nu i den grupp som riskerat att hamna i fattigdom. Andelen av befolkningen med en inkomst under EU-gränsen har ökat från 10 procent år 2005 till 13 procent år 2010. 14 procent av kvinnorna och elva männen av männen riskerar att hamna i fattigdom.

I Sverige är det framförallt arbetslösa, unga och personer som saknar gymnasieutbildning som rikserar att hamna i fattigdom. Mer än var femte svensk som har högst tvåårig gymnasieutbildning riskerade att bli fattig 2010. Den risken har nästan fördubblats på fem år.

Det är lätt att spåra de politiska orsakerna bakom SCB:s siffror.

Skattesänkningar för oss som har jobb. Fas 3 för arbetslösa, utförsäkringar ur sjukförsäkringen och en a-kassa som är både ouppnåelig och icke-fungerande. Förra året betalade landets kommuner drygt 10 miljarder i socialbidrag.

Vad siffrorna från SCB visar är först och främst att regeringens politik haft effekt. Och att arbetslinjen för många människor har blivit en fattigdomsfälla.

Daniel Swedin 

Sverige lyfts ofta fram som ett föredöme när det kommer till jämlikhet. Det räcker med att titta på bilden ovan för att inse att klyftorna är stora även här.

Den samlade förmögenheten hos en majoritet av befolkningen, 70 procent, skulle räcka till en markdel motsvarande en tredjedel av Norrbotten. Tio procent av svenskarna sitter på så stora förmögenheter att de skulle äga Sverige från Skåne till södra Lapplandsgränsen.

Bilden är skapad utifrån SCB:s statistik över nettoförmögenhetens (tillgångar minus skulder) fördelning i Sverige. Siffrorna är från 2007, då slopade regeringen kontrolluppgiftsskyldigheten om tillgångar och skulder. Det innebär att det har blivit svårare att mäta hur klyftorna i landet växer.

Det är inte svårt att förstå varför regeringen Reinfeldt vill ha det så.

Sedan regeringsskiftet 2006 har inkomstskillnaderna skenat. De rikaste har fått tiotusentals kronor mer i plånboken varje månad, medan de med lägst inkomster till och med har fått se sina inkomster minska med några hundralappar.

Det enda sättet att utjämna inkomstskillnaderna mellan låginkomsttagare och höginkomsttagare är via en stark välfärdsstat. Genom satsningar på det gemensamma får alla del av landets tillgångar. Men alliansregeringen har i stället valt att sänka skatterna med 139 miljarder kronor. Då omfördelas pengarna från den gemensamma välfärden till privata fickor. Vinnarna är höginkomsttagarna i arbetsför ålder. De största förlorarna är arbetslösa, sjuka, barnfamiljer och pensionärer.

De nya Moderaterna har på det här sättet återupplivat det gamla svenska klassamhället.

Bild: Alliansfritt och Knut Stahle.

Trenden fortsätter. Socialdemokraterna minskar och moderaterna ökar i SCB:s partisympatiundersökning. De rödgröna är fortfarande större än alliansen, men övertaget krymper.

Socialdemokraterna tappar 5,6 procent jämfört med den förra SCB-mätningen. Att göra upp med bunkermentaliteten är en nödvändighet. Socialdemokraterna måste ta sina problem på allvar.

Samtidigt har alliansen ingen anledning att jubla. Efter en vår i medvind, där arbetarrörelsen skakats av skandaler och regeringen lyckats framstå statsmannamässig i den ekonomiska krisen, leder fortfarande oppositionen.

Moderaternas framgång, upp 5,2 procent från den förra SCB-mätningen, räddar inte alliansen. Den skulle förlora om det vore val i maj 2009. Både Folkpartiet och Centerpartiet ligger på ynka 5,5 procent. Kristdemokraterna får bara 4,3 procent och snubblar på riksdagsspärren.

Hur ska alliansen kunna hålla ihop när moderaterna sväljer sina samarbetspartier?

Åsa

På centerstämman fanns det hård kritik mot hur partiledningen skött frågan om kärnkraften. Så här sa till exempel Lisbeth Frohm i Örebro, återgivet i Ekot:

– På den här partistämman så har vi samlat gräsrötterna från hela landet för att slå fast valmanifestet inför valet. Men då frågar jag vad det betyder om vi inte får vara med och bestämma i de stora frågorna. Och då syftar jag på energiuppgörelsen.

Partidemokratin har kommit på undantag i det gamla folkrörelsepartiet. Kompromisserna har inte hjälpt Maud Olofsson att lyfta opinionssiffrorna. Centern ligger på 5-6 procent, långt ifrån målet på 16 procent i valet 2010.

Partiet strävar efter 3 mandat i EU-valet. Facit på det målet kommer redan 7 juni. Förstanamnet Lena Ek har ingen lätt uppgift.

Den 17 juni är ett datum som Maud Olofsson kanske redan skrivit in i sin almanacka. Då tänker SCB publicera sin partisympatiundersökning för maj. Opinionsmätningar är notoriskt opålitliga, men SCB:s omfattande urval gör siffrorna intressanta.

Om det går dåligt i EU-valet och centerpartiet ligger kvar på samma låga nivå i SCB-mätningen kommer oron bland medlemmarna runt om i landet att växa. Vad är egentligen belöningen för att göra eftergift på eftergift till de andra allianspartierna?

Mats