Tågstrejken lockar fram de mest sympatiska dragen hos borgerligheten. Carl B Hamilton – greve, folkpartist och professor – är alldeles särskilt upprörd. I ett överspänt inlägg på sin blogg i går kväll beskrev han facket Sekos hot om strejk i Stockholm som ett både maktfullkomligt och oproportionerligt övergrepp.

I dag får mannen som aldrig fick bli finansminister understöd av Christer Nylander, folkpartistisk talesperson för arbetsmarknadsfrågor. På Aftonbladets debattsida deklarerar det liberala partiet att man nu vill ”begränsa” rätten att strejka med anledning av att fackförbundet Elektrikerna tar ut medlemmar i strejk i sympati med tågpersonalen.

På Twitter får han medhåll av tankesmedjan Timbros vd, Marcus Uvell, som dessutom drar till med att kalla sympativarslen för ”sabotage”.

Det är klara besked och egentligen är raseriet hos borgerligheten inte så konstig. De vet att rätten till sympatiåtgärder är en mycket viktig rest från en tid då konflikterna var fler och värre än i dag.

Vi såg det i praktiken under konflikten i Vaxholm och under striderna mot Toys ’r us och Kellermann – där facket slogs för att överhuvudtaget få teckna avtal för företagens anställda.

Utan möjligheten till sympatiåtgärder skulle fackförbund stå helt handfallna vid konflikter där arbetsgivare vägrar prata med facket och kanske till och med driver verksamheten vidare med oorganiserad arbetskraft.

Utan möjligheten till sympatiåtgärder skulle det i praktiken bli möjligt för arbetsgivare att ställa sig utanför alla uppgörelser och regler som finns på arbetsmarknaden, och man skulle inte behöva besvära sig om bråkiga anställda.

Det är inte svårt att föreställa sig vad som skulle hända. Kollektivavtalens täckningsgrad skulle minska under trycket av konkurrensen och hela den svenska arbetsmarknadsmodellen skulle urholkas.

Den konflikt som pågår nu ser dock annorlunda ut. Här handlar det om rätten till trygga anställningar och det är en fråga som på helt avgörande sätt rör hela den svenska arbetsmarknaden.

Då är breda sympatiaktioner logiska. Kravet på ett stopp för skitlivet riktar sig inte bara till Almega utan mot hela den samlade fronten av direktörer och arbetsgivare. Men det ska inte vara så lätt för Almega att sitta på kontoret på Sturegatan och avfärda tågpersonalens krav, helt enkelt.

Så när folkpartisterna lallar om oproportionerliga övergrepp ska man ha detta klart för sig: en arbetsmarknad utan rätten till sympatiaktioner vore en arbetsmarknad där proportionerna alltid är på arbetsgivarnas sida, så att säga.

– – –
Läs också: Antifackliga partier har inte i regeringen att göra (Agneta Berge, Politism), Om strejkrätt och proportionalitet (Samuel Engblom, Utredarna)