I veckan drog Dagens Industris politiske redaktör PM Nilsson en lans för Nigel Farage, tidigare ledare för det brittiska stollejockepartiet UKIP. Farage är, tycker Nilsson, ”skoningslös, rolig, välklädd – och intressant” och hans kritik mot EU är ”legitim och relevant”. Därför är Stefan Löfven ”totalitär” när han kritiserar den välklädde Farage och hans europeiska partivänner – bland annat Dansk folkeparti, Sannfinländarna, Lega Nord och Slovakiska nationalistpartiet. Tycker PM Nilsson.
Per Svensson, politisk redaktör på Dagens Nyheter, uppskattade inte Nilssons lilla hyllning av Farage. UKIP-farbrodern är inte bara en elegant som formulerar en giltig EU-kritik. Han är också en figur som stämt in i Viktor Orbáns antisemitiska ”kritik” mot George Soros.
Nu var PM Nilsson tvungen att twittra.
Är uppriktigt bekymrad över hur snabbt och gärna nazistkortet åker fram, nu hos DN, i polemik om viktiga frågor. https://t.co/QDTQsUXXZd
Det borde kanske också bekymra PM Nilsson att hans välklädde favorit låtit meddela att amerikanska väljare bör oroa sig mer över judiskt inflytande än påståenden om att Ryssland lade sig i det amerikanska valet 2016.
– There are other very powerful lobbies in the United States of America, and the Jewish lobby, with its links with the Israeli government, is one of those strong voices, sa Farage i sin radioshow i förrfjol.
Men kanske anser Dagens industris ledarsida att Farages åsikter även här är legitima och intressanta.
Nigel Farage, ledare UKIP och tongivande i den brittiska kampanjen mot EU
LONDON Det är 17 grader och kvalmigt i den brittiska huvudstaden. På torsdag avgörs om britterna ska stanna i EU och även om själva valkampen går på sparlåga efter mordet på Labourpolitikern Jo Cox är stämningen febrig.
En god vän nära Labours kampanjledning beskriver känslan rätt och slätt som ”overklig”.
Många i Labours kampanj mår dåligt och är outsägligt ledsna och chockade – samtidigt står så oerhört mycket på spel.
Folkomröstningar handlar ofta om känslor och personer snarare än sakfrågor. Det är en svaghet.
För att vinna folkomröstningar har olika kampanjer i historien ofta vädjat till människors lägsta politiska instinkter och det finns ett element av att den som ljuger mest faktiskt tjänar på det.
Det är övertydligt här i London just nu.
När kampanjen väl är över är ingen längre ansvarig för allt som sas – därför verkar folk säga i princip vad som helst för att vinna.
De jag pratar med här kallar det ”Projekt Rädsla”.
Båda sidor anklagar varandra för fula knep men Lämna-sidan har tagit ljugandet till en helt osannolik nivå. Längst går högerextrema grupper med påståenden om att miljontals turkar kommer att strömma in i landet och att folk inte kommer att få sjukvård om britterna stannar i EU.
I princip alla politiska kampanjer bygger på en blandning av ”hopp” och ”rädsla”. Vanligen försöker man sprida hopp när det går bra för den egna sidan och skrämmas när det går dåligt.
Här bryts regeln, även om Lämna-sidan skräms mest effektivt bygger även Stanna-sidans kampanj på rädsla för framtiden.
Det är både destruktivt och väldigt farligt. Det finns helt enkelt ingen känsla av hopp någonstans – all energi är negativ och riktad mot den andra sidan.
I början av kampanjen handlade det mesta om ekonomi. Det vann Stanna-sidan på. Men i takt med att debatten allt mer kommit att handla om invandring så har tonläget höjts och sakligheten försvunnit.
De två ledande på Lämna-sidan är Londons tidigare borgmästare Boris Johnson vars viktigaste drivkraft verkar vara att själv bli premiärminister och Nigel Farage som leder UKIP som kombinerar EU-motstånd med främlingsfientlighet. Dessa har starkt stöd av en skrikig högerpress.
Organisatoriskt samlas kampanjen i ”Vote Leave” utom UKIP som har en egen kampanj. Det finns även en mindre grupp EU-motståndare till vänster.
Stanna-sidan bärs i första hand av premiärminister David Cameron. Labour och fackföreningarna kampanjar men har hela tiden haft problem med att partiordförande Jeremy Corbyn inte verkar brinna för projektet.
Kampanjen samlas i ”Britain stronger in Europe”. Stanna-sidan har på många sätt samma problem som ja-sidan i den svenska eurofolkomröstningen 2003.
Den är etablissemang i en tid av uppror mot etablissemanget. Den försöker samla etablerade politiker både från höger och vänster samtidigt som de egentligen har helt olika idéer om vad de vill med EU.
Men även Lämna-sidan har problem. Väljare röstar ofta mot förändring och ingen vet riktigt vad ett brittiskt utträde ur EU betyder.
”Projekt Rädsla” är en riskfylld strategi för Lämna-sidan eftersom rädda människor sällan vågar rösta för stora förändringar.
Ser man till opinionsmätningarna är det jämnt, ofta med övervikt för Lämna. Men vadslagningsmarknaden tror i skrivande stund på seger för Stanna.
Number cruncher politics, som gör projektioner utifrån tidigare val och som brukar få rätt, tror på ett jämnt val, men med övervikt för Stanna.
Men alla dessa tre, mätningar, vadslagning och projektioner är värda att följa.
När vet vi?
Vallokalerna stänger klockan 22 lokal tid på torsdag. Bedömningen är att det bör finnas ett rimligt trovärdigt resultat runt 4 på morgonen på fredag.
På torsdag är det val i Storbritannien, och medierna älskar att berätta om United Kingdom Independence Party, Ukip. Det är inte så konstigt.
Partiledaren Nigel Farage är en pajasartad karaktär som ser festlig ut och säger groteska saker, partiet blev störst när britterna röstade i EU-valet i fjol och tog sig samtidigt in i det nationella parlamentet i två fyllnadsval.
Till detta kan läggas en framgångsvåg för högerextrema partier på den europeiska kontinentens centrala och norra delar.
Nu är det väl bäddat för succé för högerpopulisterna?
Nja.
Det går knackigt för Ukip i år. Man har varit tvungna att skriva om sitt valmanifest flera gånger och fem kandidater har kastats ur partiet efter att ha blivit påkomna med bland annat rasism
Enligt BBC:s sammanvägda opinionsmätning är partiet nu landets tredje största parti, och har stöd av 14 procent av britterna.
Men i de mätningar som genomförts i valkretsarna ser det mörkare ut. I allra bästa fall får Ukip fyra av 650 mandat i nästa parlament. Troligare är att de landar på två. Stöd av mer än var tionde väljare, men bara två mandat? Hur är det möjligt?
Det beror på det brittiska valsystemet med majoritetsval i enmansvalkretsar, också kallat ”first past the post”. Varje brittisk valkrets utser alltså bara en parlamentsledamot, och den som får flest röster vinner. Valkretsens näst största parti får därmed ingen representation, även om skillnaden i röster mellan ettan och tvåan är minimal.
I valdistriktet Thurrock leder Ukip-kandidaten Tim Aker stort. Douglas Carswell – som redan sitter i parlamentet – verkar klara att behålla sin plats i Clacton. Parlamentsledamoten Mark Reckless ser däremot ut att förlora i Rochester & Strood.
