Åh vad vi älskar när internationella medier skriver om Sverige. Vi gör ju så mycket bra här! Vi har Stieg Larsson, Robyn och tillsammans har vi byggt ett anständigt toppensamhälle. Men det är inte bara sådant vi uppmärksammas för, nu för tiden.

Vi tittar lite på vad som skrivits om vårt lilla land i under de senaste månaderna:

Sweden riots Sweden spotlight growing economic rift (The Wall Street Journal, 26 maj 2013):

In a report this month by the Organization for Economic Cooperation and Development, the Paris-based think tank, Sweden’s growth in inequality between 1985 and the late 2000s was the largest among all OECD countries, increasing by one-third.

[…]

Hans Heggemann, a statistician at Sweden’s central bureau for statistics, said people on unemployment benefits and welfare haven’t seen their benefits keep up with the cost of living. While this trend is occurring world-wide, ”the increase is notably higher in Sweden,” Mr. Heggemann said.

The challanges of the Swedish model (Financial Times, 26 maj 2013):

The solutions must in part be of the workhorse policy-making variety. That includes better understanding and countering of the causes of Sweden’s slipping egalitarianism in terms both of income and of access to public services. The quality of schooling, for which the private sector and municipalities have been given responsibility, is especially vulnerable in the already most deprived areas.

Neo-Nazis attack anti-racism demonstrators in Sweden (CNN.com, 15 december 2013):

A vicious attack at an anti-racism demonstration in Stockholm, Sweden, on Sunday proved the protesters have a legitimate concern.

A group of 40 far-right extremists threw stones, bottles and fireworks at a group of 200 people holding an organized, legal demonstration to oppose racism and growing neo-Nazi sentiment in the area, Stockholm police spokesman Sven-Erik Olsson said Sunday.

Ska vi ha det så här?

Ibland blir man överraskad. I går var ett sådant ”ibland”. Den brittiska prestigetidningen Financial Times, som på ledarplats sällan framstår som en progressiv kraft, skriver om upploppen i Stockholm under rubriken ”The challenges of the Swedish model”.

Det är som sagt en överraskande – och intressant läsning. Det börjar redan vid nedyckaren, som kan få vilken mörkblå svensk ledarsida som helst att sätta i halsen: Stockholmupploppen handlar mer om ekonomi än om invandring.

Jag citerar lite:

As for the welfare state, it is almost 20 years since Sweden turned from being the Nordic country that took social democracy the furthest to the one that experimented most radically with market liberalisation. Swedes must consider whether the pendulum that swung too far in one direction may now be overcompensating in the other.

[…]

The challenge of integration is economic, not ethnic or even cultural. The streets of Husby and other Stockholm suburbs are filled with inhabitants for whom cultural diversity is a source of pride, not tension, and who are determined to succeed individually and prosper together.

The solutions must in part be of the workhorse policy-making variety. That includes better understanding and countering of the causes of Sweden’s slipping egalitarianism in terms both of income and of access to public services. The quality of schooling, for which the private sector and municipalities have been given responsibility, is especially vulnerable in the already most deprived areas. 

Jaha, så där kan man också skriva. Nu får Dagens Nyheters ledarsida ta och skälla ut Financial Times-skribenternas föräldrar.

Daniel Swedin

Mitt i rapporterna från Husby finns en fråga som ändå måste ställas. Hur blev kravallerna en fråga för Erik Ullenhag, och bara för honom?

Brinnande bilar, en massiv polisinsats och rökfyllda lägenheter. Stenkastning, tjutande sirener och vandalisering. Poliser som talar om rädsla och invånare som vittnar om övervåld och rasistiska tillmälen.

Bilderna från västra Stockholm beskriver ett samhälle som faller sönder. Även om vi sett dem förut – från Rosengård, Gottröra och Angered – är det fortfarande lättare att förknippa dem med platser långt borta. Los Angeles, Paris förorter eller södra London.

Då har inte svenska medier svårt att tala om bakomliggande orsaker. Om fattigdom, rasism eller främlingskap inför polisen och samhället. Men när det händer i Stockholm är allt det där plötsligt borta. Och politiskt blir det en ”integrationsfråga”. ”Invandrare” som inte passats in i samhället.

Regeringskansliets väloljade samordningskansli skickar fram Erik Ullenhag.
Antagligen anses han vara den som har minst att förlora, och som politisk taktik är det kanske rimligt. Men det är inte ett rimligt sätt att förhålla sig till politiskt ansvar.

Hur vi än ser på de senaste nätternas händelser så handlar lösningen om nya samhällsinsatser. Justitieministern borde engagera sig i polisens arbete, utbildningsministern i skolorna och arbetsmarknadsministern i arbetslösheten och hopplösheten.

Varken Beatrice Ask, Jan Björklund eller Hillevi Engström har dock hörts av.
Men framför allt har inte statsministern hörts av. Medan bilar brunnit och polisen slagits med ungdomar har Fredrik Reinfeldt – som är den enda som kan ta ansvar för helheten – hållit sig undan.

Nu utlovar regeringskansliet en kommentar efter dagens EU-nämnd. Kanske en reaktion på tidningskommentarer om skillnaden mellan statsministerns engagemang mot huliganismen i Djurgårdens IF och dagens passivitet.

Det är förstås bra att Fredrik Reinfeldt till sist väljer att kommentera händelserna i Husby. Nu återstår att se vad han har att säga.

Att hoppas att han skulle erkänna att en av förklaringarna finns i en politik som fördjupat klyftorna i det svenska samhället är nog för mycket.