En stark politisk vilja utan plan och förankring

Innan Ebba Busch Thor var kristdemokratisk partiledare och talade om ”värderingsrevansch” så var hon kristdemokratiskt kommunalråd och ordförande för äldrenämnden i Uppsala.

Från hennes tid som lokalpolitiker finns det en intressant liten historia som ännu kostar Uppsalaborna stora pengar.

2012 berättade Ebba Busch Thor att landstingets och Uppsala kommuns enheter för palliativ vård skulle samordnas. Så skulle patienterna garanteras bästa möjliga vård.

I fjol – när en rödgrön majoritet tagit över i Uppsala – beslutade sig så politikerna för att avveckla den palliativa vården i kommunal regi. Boendet, som kallas Omtanken, faller utanför kommunens ansvarsområde, menade de rödgröna. Dessutom kunde man inte fylla vårdplatserna och det blev alldeles för dyrt.

Så kunde Omtankens saga var över. Men inte. Som ett arv från Ebba Busch Thor sitter Uppsala kommun fast i ett hyresavtal som sträcker sig till år 2032. Kvadratmeterhyran är 2 225 kronor – eller cirka 12 miljoner om året.

Detta berättar Upsala Nya Tidning om.

2013 köpte kommunen dessutom in en syrgasanläggning för över 3 miljoner kronor, ett utbildningspaket för personalen som skulle hantera syrgasen och man hyrde gastuber för 70 000 kronor per år. Men strax innan syrgasen skulle tas i bruk kom man på att en kommun inte får vara huvudman för en medicinsk gasanläggning.

“De diskussioner som då inleddes med landstinget om att överta ansvaret ledde inte till någon överenskommelse, främst beroende på att landstinget inte var hyresvärd för huset“, skriver den nuvarande äldrenämnden i sin kommentar till en revisionsrapport.

Nu har lokalerna stått tomma i nästan ett år (ett äldreboende ska flytta in) och det var först i fjol man kunde säga upp hyresavtalet på syrgasen man inte fick använda.

Så här står det i revisionsrapporten:

Det är uppenbart att det fanns en stark politisk vilja att bygga upp ett mycket högkvalitativt och värdigt palliativt centrum vilket också gjordes. Intervjuerna indikerar att planeringen gick för snabbt och att all förankring inte var klar (bl a mot landstinget). Någon bedömning av behov, beläggning, intagningsregler och ansvarsfördelning mot landstinget hade inte föregått uppstarten av den nya verksamheten.

Och dyrt blev det. Vi kanske kan kalla det “värderingsrevansch“.