Fackliga rättigheter eller frihandel

Niklas Brunn är numer professor i Helsingfors. Han är också en av de främsta experterna på nordisk och internationell arbetsrätt. Tills Littorin stängde det svenska Arbetslivsinstitutet arbetade han där.

Jag sitter i plenisalen i LO-borgens källare och lyssnar på ett seminarium om ILO, den internationella arbetslivsorganisationen. Organisationen firar 90-år, det enda som finns kvar av försöken att bygga upp en ny världsordning efter första världskriget.

Niklas Bruun försöker svara på frågan om den politik som förs i EU och Europa kan förenas med grundläggande fackliga rättigheter som de uttrycks i den internationella ILO:s konventioner. Det tycks tveksamt.

Domarna i Viking- och Lavalmålen visar att EG-domstolen är fientlig, eller i vart fall likgiltig, till kollektivavtal, säger Bruun. Han menar att EU:s domstol visat att den sätter frihandeln först, och sedan på sin höjd kan tillåta fackliga stridsåtgärder om de inte innebär alltför stora ingrepp i affärerna.

Det låter som de invändningar vänstern haft mot konstruktionen av EU ända sedan den kallades EEC.

Karen Curtis från ILO berättar hur ett väl fungerande system för förhandlingar på bara ett årtionde trängdes undan på Nya Zeeland. En medvetet antifacklig lagstiftning och aggressiva arbetsgivare halverade nästa det fackliga medlemstalet på 1990-talet. Kollektivavtalen har trängts undan från hela branscher.

Trots att politiken sedan flera år lagts om består det mesta av effekterna.

Hon sammanfattar tendenserna i världen. Arbetsgivare vill allt oftare gå runt facket och förhandla med varje anställd för sig. Kollektivavtalen ses allt oftare som något arbetsgivaren kan välja när det passar. Dessutom lägger sig regeringar och juridiska institutioner allt oftare i parternas förhandlingsresultat.

Kanske är den nordiska arbetsmarknaden trots allt inte så unik.

Ingvar Persson