Vintern, ni vet årstiden som brukar komma till oss i mitten på november och har så gjort i ett par tusen år nu, ställer inte bara till det i jultrafiken. I helgen spelades bara två matcher i Premier League och hotet om fler inställda matcher hänger nu över den intensiva jul- och nyårshelgen då tre fulla omgångar ska klaras av på sju dagar. Skulle fler matcher ställas in väntar ett kaos. Ni kan ju bara föreställa er hur det kommer att låta när Wenger, Ferguson, Redknapp och de andra knösarna ska försöka värja sig mot ett mördande spelschema och samtidigt enas om nya speldatum utan att trampa blåbärslag som Blackpool på tårna.

Det kan bli en sjuhelsikes soppa det.

Därmed kan vi också landa i dagens bild, som togs sekunderna innan Manchester United och Arsenal sparkade igång en kylslagen tillställning 1926, och spinna vidare på svenska insatser i uselt väder.

Vi i Sverige behöver ju inte bekymra oss för minusgrader, snö och försvunna slantar eftersom vi spelar fotboll på grönblommande gräsmattor i slutet på mars i stället. För övrigt så får i alla fall jag känslan av att vi svenskar ofta trivs och levererar i väderförhållande som rubriceras som extrema.

1973 tog sig Sverige till VM-slutspelet året efter via den klassiska snömatchen mot Österrike på Parkstadion i Gelsenkirchen.

I mitten på 80-talet plockade Tomas Gustafson, Thomas Wassberg och Gunde Svan ett par guld i det snöblandade regnet och motvinden under spelen i Sarajevo.

Under fotbolls-VM i Italien 1990 var väderförhållandena i det närmaste perfekta.
Ja, det var till och med lite för bra väder, samtidigt som solskyddsfaktorn var aningen för klen. Det mest positiva från det mästerskapet, ur svensk synvinkel, var att vi fick se Glenn Hysén i bar överkropp igen och att han levererade ett av de mest ärliga citaten någonsin från en svensk idrottsman:

– Det här är kuken. Nu ska jag supa mig kanon på midsommar.

Men landslagsledningen lärde av misstaget. 1994 var det extremt åt andra hållet och enligt Mats Nyström och Albert Svanberg gjorde Sverige av med 80 liter vatten på träningarna under den stekande solen i USA. Värst var det i Dallas, inför åttondelsfinalen mot Saudiarabien. Ett Saudiarabien som dessutom tagit sig till åttondelen med ett av de fulaste matchställ världen skådat.

I början av 2000-talet kom de svenska bandyherrarna hem från ryska Archangelsk med kallbrand, frostskador och ett VM-guld. Landslaget fick spela en snömatch igen. Den här gången nere i Moldavien och det gick faktiskt vägen den här gången också, efter att Marcus Allbäck nästan frusit ihjäl på bänken innan han fick hoppa in och avgöra med två sena baljor. Resan till Moldavien blev också minnesvärd av en annan anledning. Det var nämligen första gången Patrick Ekwall visade upp sina kameleont-egenskaper när han, på en sekund, gick från att vara en moldavisk busschaufför inom civilförsvaret till en svensk tv-reporter på TV4.

/ Leifby

Alltså.

Det har gått 20 år sedan Sverige slog Sovjet och vann VM-guld i Prag. 20 år. Vart tog de åren vägen? Jag var inte mer än elva år och två skitar hög då men jag minns fortfarande många saker från den matchen, och från rapporteringen som följde.

Som den där tjocke, lille hjälpredan med den hårt åtsittande träningsoverallen. Eller Vulkan-skydden, som prydde någon kroppsdel på i stort sett varenda spelare. Spelaren (vem är det?) med knäckt näsben och mörka påsar under ögonen. För att inte tala om Erik Hajas kontringsspel eller den sämsta filmningen i svensk idrottshistoria, när Per Carlén faller ihop ett par, tre sekunder för sent, efter en liten eftersläng från en ryss. Roger ”Ragge” Carlssons glädjetårar och Olssons/Svenssons groteskt fula mjukis-målvaktsdress sitter också fastetsat.

TV-sporten fläskade på rätt ordentligt också, med ett eget team på plats i Prag och söndagens ”Spegel” var förstås fullmatad. Men det var inte bara handboll, utan också…

– Rally, isracing, skidor, bordtennis bland annat, som Bosse påade så fint.

Notera kommunikationsvägarna, Bosses superreaktion när det ringer första gången, hur snabbt det går från att telefonen piper till att han håller den mot sitt öra, irritationen som sprider sig och, lite senare i inslaget, Agne Jäleviks klassiska speak:

– Magnus Wislander, som konstlade till sitt spel i första halvlek… *konstpaus*… erkänner han själv… *konstpaus* … bestämmer sig för att spela sitt vanliga spel…. *ännu längre konstpaus*…. det vill säga…. *omöjligt ännu längre konstpaus*…. världsmästarspel.

Och det där med att trycka in hela laget i studion – var det så briljant, egentligen?

*****

Tar damerna EM-guld i kväll vill jag se hela truppen, Bosse Hansson och Arne Hegerfors i Sportnytt-studion i morgon kväll. Agne Jälevik får vara redaktör och Isracingen, den får komma senare i sändningen.

/ Leifby

Jag kanske har fastnat i den holländska vinkelvolten men det finns betydligt värre saker att snöa in på, än på holländska fotbollstulpaner som blommade sent 80-tal.

Jag var en sån kille som fastande för Holland, deras tajta, orangespräckliga landslagströjor, deras spänstiga namn, van Bastens elegans, Gullits frisyr, Koemans vrist, Hans van Breukelens ordentligt nedstoppade landslagströja och de kritvita Uhlsport-målvaktshandskarna. Fick han verkligen ett splirrans par inför för varje match?

Den Kärleken.

Mina lagkamrater i mitt P10-lag slogs om nummer 10-tröjan. När laget började underprestera, för att vissa började grina när de fick kränga på sig 7:an eller 11:an, gjorde tränarna upp ett schema över nummer 10-tröjan, så att alla glin skulle få känna sig lite som Maradona i åtminstone en match.

Jag vill minnas att jag struntade i det där. Jag gillade ju Marco van Basten, och det var en ynnest att få rafsa fram tröja nummer 12, ett par shorts och samtidigt försöka få tag på de mjukaste av de där stenhårt söndertvättade strumporna ur trunken med matchställen som gått i arv inom föreningen i flera år, och som föräldrarna fick turas om att släpa hem och tvätta mellan matcherna.

Det fanns två läger också. De flesta på ”min” sida av järnvägen, som delade byn på mitten, föll för van Basten, Gullit och Rijkaard, deras orange Holland och rödsvarta Milan. Den andra grupperingen, de som bodde på ”andra sidan” och som gick i skola där, fastnade i tyskarnas grepp. Varför det blev så har jag än i dag svårt att få någon klarhet i. Det kanske handlade om kompistryck. Någon började och så hängde de andra på. De sprang i alla fall runt med blåsvarta Inter-tröjor, med Matthäus, Klinsmanns och Brehmes namn tryckt på ryggen.

Ett holländskt Milan-läger och en tysk Inter-gerilla.
Det var tider det.

Och när vi ändå är inne på ämnet så kan vi väl ta oss en titt på Ruud Gullit, och inte bara snöa in på alla hans ”doelpunten”. Ruud hade ju flera stängar på sin lyra, och var rent överjävlig på att…

…slå långa bollar som hans kamrater längst fram var hyggliga på att utnyttja.

…hoppa upp, hänga kvar, hänga kvar lite till och tillslut nicka. Hårt. I mål.

…krama om sina värsta fiender både med och utan tröja.

…och glänsa i rollen som en holländsk motsvarighet till Christer Glenning.

/ Leifby

När vi ändå har tumstocken framme så kan vi väl passa på att titta närmare på några riktiga godbitar signerade av van Ibra och van Basten. Här är tre mål från var och en. Mål där hantverket påminner om varandra och där vi faktiskt inte behöver ta speciellt mycket hänsyn till vilka lagkamrater de hade kring sig eller hur vasst motstånd de stötte på. Ett mål är ett mål är ett mål – och både Zlatan (vet) och van Basten visste hur man behärskade…

… volleyn… Arne Hegerfors ”har ni sett på maken”-referat är ju en karamell för sig men om jag nu måste lägga min röst på ett av målen så får det bli San Marcos högervolley. Dels för att det bara är Linus Hallenius som klarar av att göra om samma konststycke, från den vinkeln, och dels för att målet kom i en EM-final, inte under en vardaglig serielunk.

… cykelsparken… van Basten har bättre höjd i upphoppet, han får en bättre träff på bollen och den sitter på det enda stället i målet där vi har stöd i fysikens lagbok när vi konstaterar att avslutet är HELT OMÖJLIGT att ta för en målvakt.

… och chippen… Här är det hugget som stucket och helt jämnt skägg, tycker jag. Både Zlatan och van Basten gör det i hög fart, med ”fel” fot efter att ha dragit ett par gubbar.

Lite fördel van Basten va? Holländaren kan, å andra sidan, slänga sig i väggen när det gäller klack- och solomål. Där är Zlatan helt ohotad på tronen.

/ Leifby

Jag vet inte för vilken gång i ordningen som Zlatan Ibrahimovic jämförs med Marco van Basten och när La Gazzetta dello Sports krönikör, den legendariske Milan-tränaren och ex-förbundskaptenen Arrigo Sacchi, nu gör som Fabio Capello, Sinisa Mihajlovic, Massimiliano Allegri och Adriano Galliani gjort tidigare så fastnar jag mest för fotomontaget på tidningsettan.

Visst är det läckert?

Och visst påminner Marco van Basten och Zlatan Ibrahimovic om varandra på flera sätt. Förutom de uppenbara yttre likheterna som längd, fysik och hårfärg ser vi även fotbollsmässiga likheter i tekniken, vådaskottet, kvalitetsavsluten och målfarligheten. van Basten gjorde 90 mål på 147 matcher för Milan, Zlatan har gjort 88 strutar på 147 matcher för sina tre klubbar i Italien. Båda har dessutom fått smeknamn med kopplingar till djurens värld. van Basten är känd som ”Svanen från Utrecht” och Zlatan har ju jämförts med en flamingo vid något tillfälle.

Men det finns saker som skiljer dem åt också.
Som de tunga titlarna.

Marco van Basten har ikonstatus i Milan och runt om i Fotbolls-Europa och för att Zlatan ska nå upp till samma nivå som den holländske porslinsliraren så finns det ett par saker han måste beta av.

Här är Zlatans att-göra-lista.

1. Vinna Champions League (van Basten 1989, 1990).
2. Försvara samma titel (vB 1990).
3. Avgöra en Champions League-final (vB 1989).
4. Göra fyra mål i en Champions League-match (vb 1992).
5. Vinna Ballon d’Or (1989).
6. Avgöra en EM-final med en drömvolley (1988).

Det var en punkt till som jag tappade… just det.

7. Göra ett bicicleta-mål på Thomas Ravelli.

Nu är det ju så att fotbollen i slutet på 80-talet inte riktigt är jämförbar med fotbollen som spelas i dag. Vi har fler lag i EM-slutspelen och i Champions League, det spelas fler matcher och konkurrensen är väldigt mycket hårdare än förr. Men meriter är meriter – och meriter är ristade i sten och dokumenterade i uppslagsverk.

Jag hoppas Zlatan kan beta av några av punkterna ovan innan han slutar med fotbollen. Och när han väl slutar, så hoppas jag att han slipper göra det som van Basten, som mer eller mindre tvingades att lägga skorna på hyllan, på grund av skador.

Jag säger som Uno Hedin… Lyyyyhhyyyycka till!

Visst fan borde Ravelli ha tagit den där cykelsparken…?

/ Leifby

Om Bosse Hansson hade fått chansen att utveckla sina tankar kring ett ”väggspel” under en fortsättningskvart på nätet efter något fotbollsmagasin så hade det kunnat låta så här:

– Väggspel är en bra metod att ta till när man möter välorganiserade lag. Genom att skapa numerära överlägen, eller 2-mot-1-situationer, ökar man möjligheten att ta sig förbi motståndaren för att skapa målchanser. Brasilien har länge legat i framkant när det gäller den här typen av anfallsmetoder.

– För att klara av att genomföra ett lyckat väggspel är det viktigt att hålla ögonkontakt med både boll och bollförare samt att ta sig ut från passningsskugga för att göra sig spelbar. Möjligheterna för att lyckas med ett väggspel ökar om spelarna besitter en väl utvecklad mottagnings- och passningsteknik, och att de snabbt kan välja rätt sorts passning i en specifik situation. Rörelse, snabbhet, kommunikation och speluppfattning är också faktorer som ligger till grund för ett lyckat väggspel.

Tack för det Bosse!

Här följer två exempel.

Leo Messis och Dani Alves samarbete vid Barças 3-0-mål mot Real Sociedad (slutade 5-0) i går bar väggspelets och sågandets sigill. De små stora lirarna passade bollen sex gånger sinsemellan innan Messi var sopren med målvakten och enkelt kunde rulla in sitt 17:e liga mål på 13 spelade. Ett hyggligt facit i Hasse Eklund-klass.

Och en lite snyggare variant, då. Brolin väggade visserligen bara fyra gånger med Ingesson och Dahlin innan han gjorde segermålet mot England på Råsunda 1992. Men när han väl fick chansen att sätta punkt på drömanfallet så rullade han inte in bollen. Nä, han sprätte upp den i krysset i stället, med en högeryttersida.

– Möcke, möcke bra, som Svennis sa.

Visst är Brolins pyts snäppet vassare än Messis?

/ Leifby

Det har tisslats och tasslats om att Diego Armando Maradona skulle kunna bli aktuell som ny förbundskapten för Iran men nu säger det iranska fotbollsförbundets och atomenergiorganets rekryteringsansvarig att han inte alls är intresserad av den hetlevrade argentinarens tjänster utan i stället föredrar ett värmländskt ledarskap.

Så länge inte den iranska regeringsmakten häver youtube-censuren och kommer åt den här minuten, längst ner på botten i Sveriges Televisions pinsamhetsarkiv, så finns det fortfarande en chans för Svennis är nypa den där tjänsten, om han nu skulle vara intresserad.

Det är skillnad på folk och folk, tränare och tränare, deras bekanta och deras bekantas bekanta, om man säger så.

– Hello Sven…

– Hola Fidel…

/ Leifby

• 1987 – Tre Kronor
• 1994 – Fotbollslandslaget
• 1998 – Handbollslandslaget
• 1989 – Bordtennislandslaget

Under de senaste 25 åren har bara fyra lag tilldelats Svenska Dagbladets Bragdguld och det var fanimej på tiden att en laginsats och ett grupparbete belönades med det finaste priset vi har i svensk idrott.

En bragd är en bragd och så vitt jag vet behöver man inte vara ensam för att utföra en bragd. Vi älskar våra stafettlag och de 22 magra åren mellan Ottossons, Wassbergs, Svans och Mogrens OS-guld i Calgary vittnar väl om hur in i helsike svårt det är att vinna en skidstafett. Om fyra skidåkare lyckas med bedriften att pricka formen exakt samtidigt, få kroppen att reagera på rätt sätt på precis rätt dag, inte bli snuviga, lyckas med sin taktik, valla rätt och samtidigt göra det snäppet bättre än de där norrmännen, så är det en bragd.

Punkt slut.

Sen kan man förstås tycka att bragdjyryn agerade lite fegt som inte gav medaljen till Marcus Hellner själv. Jag var helt övertygad om att han skulle få den. Han tömde sig totalt i OS-premiären över favoritdistansen 15 kilometer fritt och föll ihop när han gick i mål, en sekund från ett OS-brons. Han hade kunnat bli liggande där men han reste på sig, borstade bort snön, körde skiten ur allt och alla på jaktstarten och fick Petter Northug att se ut som en motionsåkare med håll under den sista sträckan på stafetten.

Men hur många OS-guld hade Hellner tagit om han inte Anders Södergren, Daniel Richardsson och Johan Olsson dragit sitt strå till stacken under de tre inledande sträckorna? Hade han vunnit jaktstarten om inte Olsson hade hjälpt till att dra isär fältet, och om inte Södergren hade legat där bak och bromsat och förstört för alla andra som var på jakt och började känna vittring?

Jag är inte säker på att han hade tagit något.

Det var laginsatsen som låg till grund även för Hellners guld och Olssons brons på 30 kilometer. Det vittnar inte minst Anders Södergrens reaktion på. Han gled in som tia – och var gladast av dem alla. Ungefär som när Gunde Svan var mer glad för Torgny Mogrens skull efter hans VM-guld, än för sitt eget VM-silver, på femmilen i Val di Fiemme 1991.

Jag är helt övertygad om att juryn valde in svenskarnas laginsats även under jaktstarten i sitt beslut.

*****

För övrigt anser jag att stadgarna kring Bragdguldet borde rivas och skrivas om för det är ingenting annat än löjligt att en idrottare inte kan vinna priset mer än två gånger.

För… en bragd är en bragd – oavsett vad du gjort tidigare.

Under några sekunder i vintras trodde inte jag att Anja Pärson skulle landa igen, när hon bara flög och flög och lyfte och lyfte, efter det där sista hoppet när hon var på väg mot en medalj i damernas OS-störtlopp. När hon väl landade trodde jag inte att hon skulle resa sig igen. Jag kommer aldrig att glömma de sekunderna, hur det vred sig i magen på mig, hur alla på redaktionen bara skrek av ren skräck, eller de knäpptysta sekunderna av ren chock som följde.

Anja reste på sig, blåslagen och öm, tog liften upp, kastade sig ut för samma stup redan dagen efter och tog ett OS-brons i kompinationen.

Är inte det en bragd är ingenting en bragd.

*****

I november 2008 opererades Anders Södergren för cancer. Han plockade bort en testikel. Knappt 1,5 år senare hjälpte han sina lagkamrater till medaljer i jaktstarten och några dagar senare fick han stå högst upp på OS-pallen efter stafetten. Det hade varit för jävligt om inte han hade belönats med ett Bragdguld.

*****

Anders Pärson borde också få ett pris – för att han inte tuppade av när Anja kraschade.

*****

Undrar vad Thomas Wassberg säger i dag. Han var med och tog OS-guld i stafett både 1984 och 1988 men fick inte juryns gehör. Han har ju haft synpunkter på det, förut.

*****

Curlingdamerna stod för en mirakelvändning i finalen och tog ett historiskt OS-guld… men sporter som har någonting som kallas för fruktstund kan aldrig vinna ett Bragdguld. Eller?

/ Leifby

… kommenterat Premier League i dag.

Tchoyi! Oj!

Orginalet hittar ni 3.00 in i det här klippet.

*****

Och noterade ni?

”Italienarna pressar ordentligt mot de kämpastarka och trevliga sydkoreanerna”…

Trevliga?

Fotbollssändningarna har tappat minst en dimension sedan Bosse lade (den röda, blå, grå, gröna, bruna och gula) tv-sportkavajen på hyllan. Så är det.

/ Leifby

Helgen närmar sig, OS-i-Albertville-92-snöfallet över Stockholm har avtagit och tilltagit igen och jag tänker fortfarande på VM-arrangörsgiget i Zürich i går. FIFA måste ha slagit något slags av rekord i grenen ”spel för galleri”, för sällan ser vi någon göra så mycket bara för syns skull, som vi såg igår när Sepp Blatter steg upp på scenen, sprätte upp kuvertet, slet upp lappen och konstpausade en stund innan han läste upp resultatet… som varenda kotte redan kände till.

England åkte ut tidigt, precis som de brukar i VM-sammanhang. Beckham och gänget fick bara två av 22 röster i den första omröstningen. En ren bestraffning efter att brittisk media granskat maktens män och avslöjat korruption och fusk inom fotbollens mäktigaste organ. Rysk media gjorde inget grävjobb och Ryssland fick VM.

Så jobbar FIFA.

2022 avgörs för första gången ett VM-slutspel i Mellanöstern och alla som vill möta Qatar i öppningsmatchen räcker upp en hand!?

*****

Den gamle hedersknyffeln Gary Lineker fyllde 50 bast i tisdags och eftersom han även ställde upp med sin nuna i Englands VM-kampanj så har han fått stort utrymme i media i veckan. Inte lika stort som frugan, visserligen, men det finns så klart förklaringar till det.

Precis som vanligt är det inte spelarfrun på bilden som är mamma till grabben.
Han är hyfsat lik farsan, George.

*****

Det twittras, fnittras, tjattras överallt, hela tiden, nuförtiden. Chemmy Alcott uppdaterade sin Twitter både före och efter störtloppsträningen i Lake Louise. Frågan är om hon inte försökte dra i väg en tweet under själva träningsåket också?

*****

Märkligt att David Beckham kom undan så lätt.
De engelska blaskorna brukar ju skylla alla VM-fiaskon på honom.

*****

Dansk konst i att sätta en skitbra rubrik.

*****

”Han kommer från tv-sporten och han verkar gilla…. bingo”.

Trevlig helg!

/ Leifby