Du känner att hela dagen går fel. Du får fel mat när du beställer lunch, det är rött vid varenda övergångsställe i hela stan. En okänd gubbe tittar surt på dig när du parkerar och du snubblar i trappen. Jäkla skitdag. Du kan lika gärna gömma dig och inte komma fram tills imorgon, för dagen är ju ändå förstörd.

Det är inte så kul när jobbiga saker händer, men det är på något underligt sätt skönt att dras med i oron, ilskan eller irritationen. Det är som en mjuk, välbekant våg som rullar in en i trygghet och man slipper tänka och kan bara åka med.

Och så sitter man där i fikarummet på rasten och berättar för alla om hur jobbigt dagen började. Kollegorna hakar givetvis på, peppar och tycker synd om. Det visar sig till och med att en annan kollega också hade haft en riktig skitdag. Och så pratar ni om det. Och så fortsätter det. Hela dagen är förstörd.

Det pratas ofta om dåliga dagar. Jag pratar om det, du gör det kanske också. Men egentligen: varför ska hela dagen vara förstörd för att något händer? Det räcker ju egentligen att svära, gråta eller deppa en liten stund och sen släppa och gå vidare. Är det verkligen nödvändigt att förstöra en hel dag?

Jag röstar för en omprofilering. Från och med nu röstar jag för att vi ersätter uttrycket ”Dålig dag” mot ”Dålig stund”!

”Idag har jag haft en dålig stund” låter tusen gånger bättre än ”idag har jag haft en dålig dag”. Eller hur?

Lycka till!
Tina Löfström

Tina på facebook!