Jag blev oerhört skakad i fredags när nyheten kom. Terrorattackerna i Paris har skakat om verkligheten på alla sätt. Jag har tänkt mycket på händelserna och följt nyheterna under helgen som gått. Tankarna har snurrat och detta inlägg har för mig varit ett sätt att samla tankarna och sätta fingret på allt som pågår i mig just nu. Ett sätt att hantera det faktum att världen förändrades. Från ljus och vacker till mörk och dov. Men hur relaterar man till en sådan sak? Hur gör man för att greppa det fruktansvärda, hemska, oförståeliga som hänt och händer? Jag vet inte. För jag kan inte riktigt förstå.

Jag har känt mig uppgiven. Uppgiven för att ondska får härja och för att människor väljer att gå den mörka vägen, när det finns så mycket ljus i livet. Att människor väljer att ta en annan människas liv, som om det ens vore deras att besluta över. Ett beslut som för dem verkar lika enkelt som att välja kläder på morgonen. Och det gör mig arg.

Jag har känt sorg. Sorg över hur mammor förlorat sina barn. Hur dessa mammor från och med nu ska behöva leva med vetskapen att det viktigaste i deras liv inte längre finns i livet. Jag sörjer för pappor som aldrig mer kommer att få träffa sitt livs kärlek. Barnet som var deras framtid och livskraft. Jag sörjer över bröder och systrar som förlorat en bit av sig själva i förlusten av ett syskon. Pojkvänner, flickvänner, sambos, fruar och äkta män som från och med idag kommer att behöva gå och lägga sig i en tom säng. En tom säng utan den varma, trygga kropp som borde vila mot madrassen. Och som ska behöva vakna till en tom säng. Utan en varm blick att möta i när solen går upp på morgonen. Jag har känt sorg över barnen. Barnen som aldrig mer kommer att ha en famn att innesluta sig i. En famn med kärlek och värme. Ovillkorlig kärlek från en förälder.

Jag har känt mig arg. Arg på att en person tagit beslutet att beväpna sig och kliva in i en lokal med syftet att döda. Att personen inte heller låtit det stanna i tanken. Att hat kan förblinda ett par ögon tills de glöder av ondska och illvilja. Så att tanke blir till handling. Att det finns människor i vår värld som uppfostrar det finaste de har, oskyldiga barn, till att se med dessa ögon. Och att dessa ögon berövar världen på det viktigaste och mest fundamentala som finns. Liv.

Alla dessa känslor och fler har pulserat i mig under helgen. Uppgivenheten har ersatts med sorg. Sorgen har övergått i ilska och ilskan har mynnat ut i uppgivenhet.

Men mitt i det mörka, hemska, förtvivlande har det också vuxit något annat.

Jag har nämligen också känt hopp. Hoppfullhet, då jag ser hur världen går samman och stöttar i en enad front. Hur mitt facebookflöde i Sverige fyllts med färgglada flaggor, Eiffeltorn, libanesiska granar och statusuppdateringar fulla av kärlek, stöd och deltagande. Hur människor runt om i världen, istället för att dras med i hat och nattsvart mörker, väljer att sprida kärlek och värme och deltagande. Hur debattartiklar diskuterar hur hatet ska bekämpas med kärlek. Hur människor runt om i hela världen sätter ner foten mot ondskan och hatet med kärlek.

Och det ger mig tilltro. Och kärlek. Och hopp.

Hopp om att det goda kommer att segra.

Kramar

Tina Löfström