När det kommer till kritik är vedertaget att vi inte sätter etiketter på varandra. Det är nästintill en självklarhet att man inte säger ”vad dum du är!” eller ”korkad”, ”tråkig” osv.

Det är däremot inte lika självklart åt andra hållet. Det är helt okey att sätta positiva etiketter på alla vi möter. Helst ska vi göra det både ofta och mycket och här har vi vår hjärna till hjälp. Det är nämligen en högst naturlig respons att vilja kategorisera vår verklighet för att enklare förstå den. Att vi då sätter stämplar på varandra är inte så konstigt. Anna är duktig. Johan är trevlig. Jonna är lugn. Elsa är kreativ.

Problemet är bara att alla typer av etiketter påverkar oss negativt. Oavsett om etiketten
är positiv eller negativ så kommer vi att känna en press att leva upp eller ner till den. Om vi alltid får höra att vi är duktiga när vi gör bra – vad är vi då när vi gör dåligt? Dåliga? Dumma? Misslyckade?

Jag träffade Emma som berättade för mig om hur hennes etiketter var så tunga att bära att hon isolerat sig mer och mer för att slippa pressen hon kände att leva upp till dem. Hon var ”alltid så snygg”, ”kreativ” och ”perfekt”.

Etiketten ”alltid så snygg” medförde att Emma aldrig gick utanför dörren utan sin fulla makeup- och hårrutin. En rutin som innefattade en noggrann sminkning på nån timme, lockande av hår som tog ytterligare en timme och förutom tiden kostade henne massor av pengar i form av produkter. Etiketten ”kreativ” hade hon fått flera gånger då hon googlat pyssliga inredningsdetaljer som hon kopierat steg för steg på nätet. När hon sedan lade upp resultatet på facebook blev hon översvallad av ”duktiga du! Åh, vad du är kreativ”. Därefter kände hon sig tvungen att titt som tätt hitta på pyssliga inredningsdetaljer i hemmet för att bibehålla bilden av sig som kreativ – för det var ju en etikett som smickrade henne. Etiketten ”perfekt” innebar att hennes hem var tvunget att vara perfekt städat, inrett och piffat. Så varje gång hon skulle ha gäster var hon tvungen att städa i flera timmar innan. Baka och piffa – allt för att leva upp till perfektstämpeln. Problemet var bara att Emma, precis som alla andra, hade ett heltidsjobb och en familj att sköta vid sidan av allt detta. När Emma kom till mig var hon så sönderstressad tack vare sina etiketter, att hon var på väg att gå in i väggen.

Problemet med etiketterna är att de är grovt generaliserande. En etikett kommer oftast i ”ÄR”-form. Du ÄR duktig, rolig, smart osv. Och om man lyssnar på hur svenska språket är uppbyggt så kommer man snart att märka att vi etiketterar varandra hela tiden.

Etiketter är aldrig bra, varken de positiva eller de negativa. Vi kommer nämligen att behöva leva upp och ner till dem båda. Det är etiketterna som ser till att vi gör saker för att imponera på andra, istället för att vi tycker att det är roligt. Och en etikett kan förvandla vårt största intresse till ett krav.

Se bara till dig själv. Har du någon gång gjort något bara för att du tyckte det var roligt och sedan fått beröm i form av etiketter? Tyckte du uppgiften var lika rolig efteråt? Gjorde du samma sak igen bara för att få samma positiva beröm och etikett? Gick det kanske till och med så långt att du glömde att du en gång tyckte det var roligt och bara fortsatte för att du ville behålla din etikett?  Kanske sätter du till och med etiketter på sig själv?

”Men beröm är ju så viktigt!” JA!

Att beröm är viktigt kan alla skriva under på. Vi kan alla berömma varandra både oftare och mer. Kollega på jobbet, dottern hemma, kompisen – beröm på!

Syftet med allt beröm är att lyfta och uppmuntra varandra, vilket både är vackert och viktigt. Men vad många inte vet, är att beröm också kan skada både motivation och självbild. Vi är så inriktade på att beröm är viktigt, att vi missat att HUR vi ger beröm är av allra största vikt.

Gör du fel idag? Förmodligen.

I studier där forskarna gett olika typer av beröm till deltagarna, har man sett att beröm både kan lyfta och sänka självbild och motivation. HUR berömmet ges är alltså av största vikt.

Det vi vet idag är att beröm för person (ÄR-beröm, eg. Du är duktig, rolig, smart) känns bra i stunden, men skadar både motivation och självbilden långsiktigt. Då är beröm för vårt beteende (GÖR-beröm, eg. Du gjorde detta riktigt bra!) mycket mer effektivt. Det ger nämligen en go känsla både i stunden och framåt.

Den stora skillnaden ligger i att GÖR-berömmet uppmuntrar sådant vi kan göra igen och som vi själva kan påverka. Exempelvis ett envist försök, en ihållighet, det modiga i att våga testa. ÄR-berömmet pekar bara på prestationen och slutresultatet – den färdiga produkten och säger därmed indirekt att det bara är resultat och prestation som spelar roll om man vill få uppmuntran – inte vägen dit.

Så VÅGA VÄGRA ETIKETTER i fortsättningen och beröm vad folk gör istället – inklusive dig själv!

”Du skrev ett riktigt bra inlägg, Tina”
”Wow! När du berättar din historia med sådant engagemang blir jag superengagerad, Tack!”

Testa!

Lycka till!
Tina Löfström

Min största inspirationskälla i livet är alla mina kunder och alla som kommenterar här på bloggen. Det är nämligen ni som kommer med fantastiska exempel, berättelser och funderingar som gör att jag utvecklas. Det är alltid lika spännande att få feedback, kloka tankar och infallsvinklar från olika håll. Mer än ofta lär jag mig både det ena eller det andra och det är det som gör mitt jobb till det roligaste i världen! Ett exempel på detta är Håkan Wiklund som kommenterade under inlägget: Den som gräver en grop åt andra, är en liten lort.

Inlägget handlar om att ge kritik direkt och till den det berör istället för att prata med andra om det. Håkan reflekterar vidare kring hur många konflikter grundar sig på missförstånd och att detta bör redas i:

Håkans kommentar i text:

””Du vill hellre att personen som tycker att du gjort fel säger det till dig – än till alla andra på jobbet.”

Absolut. Dels för att – som du skriver – få veta, så att man kan rätta till. MEN, det finns ett skäl till – som ofta förbises men som många gånger är lika viktigt – nämligen att den som bär på kritiken kanske grundar den på ett missförstånd, en felaktig föreställning eller – helt enkelt – en lögn eller ett löst rykte. Inte helt ovanligt på våra arbetsplatser och i andra sammanhang. Och om man i ett sådant fall framför kritiken till den det gäller så får vederbörande en rimlig chans att reda ut missförståndet, rätta till den felaktiga föreställningen, punktera lögnen… eller vad det nu kan vara.

Tack för en fantastisk blogg!”

Stort tack för det insiktsfulla tillägget, Håkan! 

Lycka till!
Tina Löfström

Kritik. Förmodligen det svåraste ämnet på planeten (jämsides med kvantfysik och termodynamik). När ska du ge kritik, hur ska du göra det, till vem, hur tar du emot kritik? Diskussioner om kritik kan gå åt alla håll och inrymma all världens ställningstaganden och frågeställningar.

Min härliga kollega Ami föreläser ofta om kritik. På föreläsningarna brukar hon säga: ”Alla som vill veta om de gjort fel räcker upp en hand”. Det slår aldrig fel – varenda kotte räcker upp handen. JÄMT!

För visst vill du veta. Du vill hellre att personen som tycker att du gjort fel säger det till dig – än till alla andra på jobbet. Men ändå är det så få som vågar ge kritiken till den det berör. Så du snackar skit om kollegan istället. Och där står din stackars kollega och får aldrig veta att den gjort fel. Och när hon inte vet att hon gjort fel kan inget förändras (och så gör hon förmodligen samma misstag igen). Och vips! så har kollegan ett rykte om sig att alltid göra samma fel.

”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort” – Bröderna Lejonhjärta

När det kommer till kritik finns det därför en universal regel: Ge kritiken direkt och till den det berör.

Lycka till!
Tina Löfström

Ps. Nu kan du följa mig på facebook: https://www.facebook.com/tinalofstromlyckatill/

”Vilka stora lår du har!”
”Du är så dum som inte fattar detta!”
”Varför skulle någon vilja leva ihop dig?”

Brukar din vän säga sådana saker till dig? Har du någon i ditt liv som pratar så om dig eller de du har runt omkring dig? Förmodligen inte.

Få människor skulle vilja fortsätta vänskapen med en person som betedde sig på det sättet. Men trots detta finns kanske just denna person närmre dig än du tror. Om du lyssnar på dina egna tankar, vad säger du då?

Vi kan ibland vara så sjukt elaka mot oss själva, utan att ens ett ögonbryn höjs, och dessutom komma undan med det! Kanske är det för att vi är så vana vid att lyssna på den inre kritiska rösten i huvudet, att vi inte ens reflekterar över den?

Lyssna på dig själv under en dag. Skriv ner vad du säger till dig själv, med vilket tonfall och med vilka ord. När du gjort det – titta på dina anteckningar och så ställer du dig frågan:

Skulle du vara din egen vän?

Jag läste ett inlägg hos Bloggkommentatorerna där Mia ställer frågan om hur man ska kunna ta emot kritik utan att rubba sin egen världsbild och kärlek till sig själv. Här kommer mina tankar på ämnet:

”Kritik säger inget om den som får den. Det säger bara något om det som ger den”. – Tara Mohr

Detta är ett av mina favoritcitat. Det utmanar, får en att tänka om både en och två gånger och dessutom så är det sådär lagom provocerande. Anledningen till att jag älskar detta citat är att det förklarar grunderna i att hantera kritik på bästa, möjliga sätt.

Hur då? Jo, för att all kritik handlar i grunden om att korrigera någons (enligt mig) olämliga beteende. Så när jag kritiserar Anna, så berättar jag bara för henne vilka värderingar och beteenden som jag tycker är viktiga. Jag säger ingenting om Anna. Det jag säger är att hon inte hållit sig inom mina önskemålsramar för vad jag tycker är rätt och riktigt.

Om jag säger ”Men du diskar ju aldrig din kaffekopp. Du ställer den ju bara på bänken och så får någon annan diska den!” så menar jag egentligen: ”Jag tycker att det är viktigt att diska sin egen kaffekopp, kan du anpassa ditt beteende efter det?”

Kritik är alltså en fråga. ”Kan du anpassa ditt beteende efter mina värderingar?”.

Om jag vill vara en god medmänniska, behöver jag därför lyssna på kritiken och fundera på om jag vill tillmötesgå personens önskemål eller inte. I Annas fall skulle hon då antingen kunna strunta i att göra som jag bad henne, eller så kan hon välja att visa att hon bryr sig genom att börja diska koppen. Ibland kommer alltså svaret på kritikfrågan att vara ja och andra gånger kommer det att vara nej. Men den stora skillnaden är att Anna faktiskt väljer att värdera kritiken istället för att slå den ifrån sig.

Om man tänker på detta sätt är det tusen gånger enklare (och mindre smärtsamt) att ta kritik. För kritik handlar aldrig om den som får den, det handlar bara om den som ger den!

Lycka till!
Tina Löfström