Jag har så länge jag kan minnas fascinerats av språk. Som liten lärde jag mig nya ord på främmande språk allt beroende på var vi befann oss under semestern.

Efter många långa år i skolan pratar jag nu en handfull språk – vissa av dem hellre än bra – men min nyfikenhet lyckas aldrig stillas.

Det finns några språk som jag länge funderat på att lära mig. Problemet är bara att inget av dessa språk kommer att komma till så stor användning för mig, speciellt inte om man ställer hur jobbigt det vore att lära sig dem jämfört med hur mycket utdelning de kommer att ge. Dessa är i alla fall följande:

• Baskiska – det enda språket i Europa som ingen vet var det härstammar ifrån, liknar inget annat nu existerande språk. Dessutom har det ett starkt politiskt symbolvärde (viktigt för mig som alltid haft ett stört intresse för terrorism).
• Holländska/Flamländska – det språk som jag till min systers stora irritation tror mig behärska ganska bra ”i alla fall om jag ser det skrivet”.
• Finska – det går inte att förneka att finskt blod rinner i mina ådror, borde därför lära mig något av detta omöjliga språk.
• Isländska – kul bara för att det är det enda skandinaviska språk som knappt har förändrats de senaste 1000 åren, vilket kan ge en djupare förståelse för både svenskan, danskan och norskan.
• Och självklart Katalanska – det officiella språket i min lilla by. Förstår redan ganska mycket men förstår inget av grammatiken.

I går blev det tjejkväll hemma hos mig. Jag, syrran, Lilla My, Sweetie och K hängde och snackade. Ofta, när jag umgås med mina kompisar, låter det som om man är på ett hem för dementa – alla pratar om sin sak utan att lyssna på någon annan och detta sker samtidigt. Ju fler vi är desto mer förvirrande. Med H är vi experter på att tala om olika saker i munnen på varandra – särskilt när vi sitter trekopplade på telefonen. Detta leder ofta till att alla pratar och ingen lyssnar, men vi har lika kul för det. Ok då, ibland lyssnar vi också.

I dag har jag vallat mig själv i joggingspåret. Jobbigt värre. Kvällen kommer spenderas på Trädgården dit en hel drös vänner kommer att dyka upp. Jag ska nog ta det ganska lugnt ikväll. ”Det är ju en dag i morgon också”, som man brukar säga. Och inte vilken dag som helst. Det är dagen då N kommer hem till Stockholm. Hihi!

Kom just på att jag glömde äta lunch. Jag trodde för en sekund att jag hade svultit ihjäl, men när jag sparkade mig själv lite med tån så rörde jag på mig och verkade andas. Alltså verkar jag leva. Puh! Måste laga middag.

Är just nu väldigt kär i Karlstadsgossarna i Molotov Jive. Särskilt för deras underbara video till Made in Spain som utspelar sig i Barcelona. De spelar på stranden i Barceloneta, svassar omkring på Ramblan och i Parque Guell i uniformer. Och om jag inte misstar mig, sitter de i sista klippet på Buenas Migas (syrrans favoritlunchställe) och fikar.

Jag kommer i alla fall att gå och se de söta knattarna på Debaser den 29 september.

What became of the likly lads med The Libertines är mitt soundtrack denna tråkiga, regniga eftermiddag.

Lite trött idag! Vi begav oss ut i Stockholms nattliv lite sent igår. Vi startade i alla fall på Spy Bars uteservering där tjejerna i Sahara Hotnights spelade skivor. Det var ganska lugnt där men trevligt. Det påminde om ett ställe i Sevilla med lampor i gräset och snygga fåtöljer.

Sedan trampade vi vidare till Riche där det var mycket folk (jag trodde ingen hängde där i juli men jag hade ju helt fel). Det var den vanliga klaustrofobiska Lilla baren-känslan, men kul att titta in. Har inte varit där på evigheter.

Vi avslutade utekvällen med att gå till Romeo på Berns terrass. Där hade ingen mindre än Janne ”Brainpool” Kask hoppat in som ersättare för Herr Virtanen bakom skivspelaren. Det hade vi kul åt ganska länge. Syrran funderade på att gå fram och antingen önska ”Break my arm” med Brainpool, eller säga att hon var deras största fan när hon var 13. Kände sedan att vi inte ville förolämpa någon i onödan.

Hade givetvis ett feministbråk med en puckad snubbe med låg intelligens på busshållplatsen. Tog nattbussen hem för andra gången i mitt liv.

Idag har jag ätit choklad och pratat med N som typiskt nog måste befinna sig i det danska landet när jag äntligen är här i huvudstaden.

Nu diskuteras det vilt huruvida vi ska gå ut eller ej ikväll. En hemmakväll hade nog inte skadat eftersom jag ska ut både fredag och lördag. Kanske mysigare att hänga med tjejgänget och snacka här hemma.

Tillbaka i Stockholm! Ikväll är det onsdag vilket betyder utgång. Planen för kvällen haltar fortfarande lite men just nu lutar det åt Spy Bars uteservering och Riche snarare än Södermalm. Men man vet ju aldrig. Planer kan ju ändras. Hittade tre Sex Pistols-badges i Helsingborg som jag hade på någon militärjacka som arg 15-åring. Har satt dem på min väska. Hett. Mycket hett. Alla gillar väl 28-åriga punkare?

Jag lyssnar i alla fall på Ruby Tuesday med The Rolling Stones idag. Inte Sex Pistols.

De flesta människor tycker exempelvis att goda lukter (eller dofter, kanske man säger) kan vara blommor, vissa parfymer och möjligtvis jordgubbar. Jag har inget emot nämnda dofter men hyser samtidigt ett besynnerligt luktsinne sedan barnsben.

Några av mina favoritlukter är följande: bensinstationer när man tankar, bränt gummi som uppstår från däcken när man kört bil i många mil och sedan stannar och öppnar bildörren, nylagd asfalt, upphettad olivolja med hackad vitlök, lukten av hud när man varit ute länge i friska luften, lukten av sommarregn på varm asfalt och cocos.

Är jag konstig eller normal?

Nu har jag fått tillbaka magkatarren. Hurra! Är det bara jag som får magkatarr och spänningshuvudvärk när jag är ledig? Vad ska hända när jag börjar jobba? Blödande magsår och migrän? Blindtarmsinflammation och en bruten arm? Vad vet jag? Det är inte lätt att ha en A-personlighet. Inte lätt alls.

Jag älskar att vara på andra ställen än hemma men jag hatar att resa. Jag blir, redan ett par dagar innan jag ska åka någonstans, orolig och stressad. Kvällen innan och samma dag som jag åker når ångestgraden rikigt högt. När jag väl sedan är framme är det sällan några problem. Det är klassisk förväntansångest som gäller här.

När jag skulle åka från Stockholm till Helsingborg var jag panikslagen. Nu när jag ska åka tillbaka är jag lika stressad och ångestfylld. Jag vet att jag ska försöka ta det lugnt och försöka tänka rationellt men när en viss nivå av ångest sätter in så tappar jag allt rationellt tänkande och agerar på impuls.

Hmm, på ett vis känns det tryggt att min bundsförvant Ångest kom och knackade på igen (eller snarare bröt sig in) – jag har under ett par veckor undrat var den tog vägen. Fram tills i morgon kväll kan den väl få husera hos mig. Men sen åker den ut. Rätt ut.