Idag lyssnar jag på dåligt inspelad musik och gillar The Svengalis låt Runaway. Den är lagom svajig en mulen dag som denna.

Då var man tillbaka i Helsingborg efter en dagsutflykt till Båstad. När vi gled in mot byn började ”Boten Anna” spelas på bilradion och jag kunde verkligen inte tänka mig någonting bonnigare. Skrattade gott och sjöng med på högsta volym (inte så uppskattat av min far). Parkerade bilen och svassade ner mot hamnen. Vi var ju pretty fashionable i typ wrapklänning, höga klackar och stora glajjer.

Ner i hamnen var det packat med folk och jag spottade ett flertal Porschar och en Ferrari (kul för mig som gillar vrålåk). Vi tog en tur ner på stranden men engagerade oss inte nämnvärt i ”kändis-volleybollen”. Kollade istället in de fantastiska båtarna i hamnen. Det såg ut som ett litet mini-Troppan.

Sedan tyckte vår pappa att vi systrar skulle gå till Sands terrass och dricka rosé i solen. Jag var mer sugen på en milkshake med grädde så det blev det istället. Spottade ingen rolig superstjärna precis. Men å andra sidan, vem skulle det vara? Carola är ju inte direkt högvilt för oss. De flesta backslicken var ungefär 13 år gamla (eller 20 kanske) och gick omkring med näsan i vädret. Eftermiddagens roligaste händelse var när ”Jockes bogseringsbil” råkade köra på (mycket sakta och inte hårt) ett rentvättat backslickgäng. En kille blev lite svart på ena strumpan och en annan fick en smutsig vad. De stackars killarna ojade sig och bröt ihop i ungefär 20 minuter. Livet är inte alltid så lätt.

Har precis avslutat en fantastisk grillmiddag och ska nog bege mig ut en runda i denna stad.

En onyttig lunch och The Shorebirds med Shiver. Avslutar med tre ballerinakex och Shivers ännu en gång, högre. 

I dag är det Båstad som gäller. Egentligen är jag den sista som vill stödja tennisveckan som brukar kännetecknas av snorungar i övre tonåren vanligtvis stammisar på Laroy eller Plaza som bränner sparkontot på skumpa under en vecka per år.

Varför jag ändå kommer att åka dit idag beror på två saker: Jag måste se lite folk (Helsingborg känns verkligen heldött just nu och vi vet alla att tristess kan få oss att göra irrationella saker). Jag hyser en barnslig förtjusning till vrålåk, vilket det kommer att finnas gott om i Båstad idag.

Dessutom är det inte omöjligt att pappa bjuder oss på glass på den danske glassbar, precis som när vi var små. Det låter mycket bättre än den där snorkiga fördrinken jag var inbjuden till på Oslagbar/Madison.

Min frukost idag är i gott sällskap av Thom Yorke och The clock. Luktar visserligen 1997, sommar och OK Computer lång väg, men på morgonkvisten har jag närmare till nostalgi.

Jag har blivit en Myspace-nörd. Jag förstår fortfarande inte riktigt hur det funkar men jag älskar det! Jag hittar så rolig musik och får uppdateringar om när ett visst band ska spela på någon klubb i typ Taiwan och även om jag inte kan gå dit så känner jag mig som en del av den utvidgade musikvärlden. Jag älskar också när obskyra indieband vill bli kompis med mig. Då känner jag lite: ”Jag? Menar ni mig? Vad kul (generat fniss). Sen gillar jag att man kan dissa alla äckliga, fula och nördiga män som vill bli ”vän” med en genom en enkel knapptryckning. Tänk om det hade varit så enkelt när man är ute: ”Nej du duger inte. Enter, tjoff, borta”. Myspace är min patetiska parellellvärld där allt är perfekt. En utopi.

Uh, jag har fått en vitlöksöverdos. Min scampi-sparris-vitlökspasta var kraftigt överdriven på sistnämda ingrediens.

Jag har joggat idag. Det gick extremt dåligt. Jag kan vara en av Sveriges sämsta joggare. Framåt eftermiddagen gled jag runt på stan och letade efter träningsbyxor och min lillasyster. Hittade den senare och tog en fika i hamnen. Drack en överdådig milkshake med hallon och vispgrädde. Sedan fyndade vi provkollektionskläder. Jag inhandlade en klänning. Jag som hatar klänningar. Jag tror att jag hade på mig klänning för första gången frivilligt efter jag fyllt 18 i alla fall. Jag känner mig ofta som en transvestit när jag har kjol eller klänning. Vet inte varför.

Har självklart haft tät telefonkontakt med den fantastiske N.

Nu är jag sugen på tårta. Typ prinsesstårta.

Idag lyssnar jag på Yours to keep med Teddybears sthlm feat. Paola. Det är en sådan låt man vill ha i en cab och köra jättesnabbt med vinden i håret.

Jag satt innan och läste några personers bloggar och det slog mig hur privata vissa personer är. Det är ju självklart en sak om man väljer att inte skriva ut sitt namn eller lägga ut ett foto. Då spelar det ju inte så stor roll hur privat man blir eftersom det blir ganska besvärligt att lista ut vem det är som skriver just den bloggen. Det var speciellt en tjejs blogg som berörde mig. Inte nog med att hon lade ut hela sitt namn – hon är också en mer eller mindre ”känd profil” i Stockholms nattliv. På sin blogg lägger hon ut tämligen osmickrande beskrivningar av sitt liv och sina tankar. Jag hade aldrig vågat vara så modig.

Min blogg har visserligen aldrig haft som mål att vara öppen med det privata. Ibland frågar kompisar mig om jag inte tycker att det känns utelämnade att skriva så mycket som jag gör i denna blogg. Då svarar jag att allt det som står här är tankar och historier som jag med stor avvägning bestämt mig för att lägga ut och inget av inläggen som jag har skrivit påverkar mig känslomässigt negativt. Dock kan jag själv läsa mellan raderna allt det jag valt att utelämna. För det är mycket. Allt jag skriver är sanning, men nästan aldrig hela sanningen. Det är den som gör ont. Det är därför jag ignorerar den. Jag vill bara dela den med ett fåtal personer.

Hyser dock enorm respekt för denna tjej som vågar berätta hela sanningen (?) och inser hur viktigt det är att några verkligen gör det. Det får oss andra, fegare, att omvärdera och inspireras på många olika sätt.

Så har man kommit hem från stranden. Jag tänker att jag ser ut så här när jag glider omkring på Skåneplayan. Min bikini är i alla fall i samma stuk. Jag lämnade dock kniven hemma. Tänkte att den inte skulle komma till användning.

Hmm, vem är det jag försöker lura?