En skiva knäckebröd utan något alls på är en äcklig lunch. Om ni nu mot förmodan inte kunde räkna ut det själva. Det är ännu äckligare utan något att dricka till. Den växer liksom i munnen. Men jag behöver fullkorn efter de snabba kolhydratarenas helg.
Nu är jag trött.
Igår kväll inledde vi kvällen med förfest hos lillasyster Mia vid Roslagstull.Vi var sammanlagt sju tjejer, alla med höga röster, förkärlek till snacks och en tendens att lyssna på sämre och sämre låtar ju längre kvällen led. Vid halv elva drog vi oss till Debaser Medis där det var indie-kväll och svensk indie skulle hyllas. N dök upp mot alla odds vilket var jättekul. Dock var det väldigt mycket folk och alla sprang omkring som yra höns. Vi fick självklart in en och annan dans till exempelvis Brainpool och Broder Daniels Lovesick. Träffade många vänner och bekanta och hade riktigt kul. Släpade hem mig vid tretiden och avslutade kvällen med att äta vitlökstacosalsa direkt ur burken med gaffel och hyvla mig trettiofem skivor ost. Delikat.
Idag skulle jag efter hela fem timmars sömn agera smakråd åt N:s shopping genom hela Södermalm. Det var kul. Särskilt när vi fastnade på c/o Stockholm och N provade ett läppglans som förstorar läpparna. N köpte ingenting medan jag införskaffade mig en lång halsduk.
Söndagkvällen har spenderats hos lillasyster Mia med lillasyster Anna och en festmåltid med Mias egenkomponerade fetaostpesto som smaksensation. Därefter följde givetvis ett avsnitt av Sjunde himlen och vi mådde alla illa efter det.
Nu är det dags att krypa till kojs. Känner mig verkligen helt slut.
Jag och N kom precis hem från en eftermiddag här på Södermalm. När N kommer in i lägenheten säger han att det ser ut som ett bombnedslag. Jag håller med och säger att det ser ut som om två heroinister bor här. Då säger N att vi är för tjocka för det. För att vara heroinister alltså. Vi bor bara som heroinister men vi får inte den enda fördelen med det – alltså att vara rockstjärnesmal. Jag minns att jag läste någonstans att heroinet aldrig har varit billigare än i år. N menade att han tjänade rätt bra så det kanske var dags att börja. Bikinisäsong 2007 here we come.
Det kommer nog bli jobbigt för Herr Ramstedt att byta ut sin lyxiga strandvägenvåning mot ett litet fängelsekyffe. Jag tycker dock att cellen i allra högsta grad påminner om SSSB:s studentbostäder. Ett helt vanligt korridorsrum, med andra ord. Den stora skillnaden är väl att jag inte har samma smarta lösning för sängen (är inte lika bra som fängelset på compact living) och faktiskt låser dörren inifrån. Men, same same.
Jag har tyckt att ”alla” hyllar Albert Hammond Jr:s album Yours to Keep till lite väl höga höjder under den senaste månaden. Jag har generellt svårt för saker som hypas för mycket och har således inte engagerat mig alltför mycket i denna Strokes-herres verk. När dagen väl kom då inte ens en gång jag kom undan Mr. Hammond så blev jag fast! Så fast man bara kan bli! Jag älskar Albert Hammond Jr! Han är ett geni! När han väl kommer till Stockholm för att spela ska jag stå längst fram och kasta snobbentrosor på honom och hoppas på att Fredrik Strage vill skriva ett kapitel om mig i en möjlig framtida reviderad upplaga av Fans.
Dagens kyliga lördagsförfestsoundtrack är självklart Scared med Albert Hammond Jr.
Det enda jag tänker på just nu är de sötaste små hundar man bara kan tänka sig. Jag talar såklart om de ljuvliga bomullstussarna Bichon Frisé. Jag kan sitta i timmar och titta på bilder på dem. Tyvärr är det så att den person jag skulle vilja hänga med de kommande åren tycker att Bichon frisé är en töntig tanthund och menar att det enda som kan kallas hund är typ en Rottweiler. Herregud en Rottweiler skulle ju käka upp min Bichon frisé i en tugga! Men håll med mig om att de är svåra att motstå!
Kvällen igår kännetecknades av de attribut som krävs för en mysfredagkväll. Det var 300g hamburgare med någon påse pommes frites (vilket självklart gjorde mig extremt illamående), brownies (spyfärdig på riktigt), en flaska rödvin (fick huvudvärk vid halv tolv och stupade i säng) och en film på TV som var lagom spännande. Förutom de uppenbara krämporna som jag drog på mig under myskvällen så var det faktiskt ganska mysigt.
Välkommen in till en riktig lyxbungalow i vår lilla by i Spanien. Jag, Sanna och Anna skojar i den spanska augustinatten på smågator. Mia är fotograf.
Har kommit på tre asbra alternativ som jag nu väljer mellan för att få en så bra fredagkväll som möjligt:
Av någon anledning tror jag inte att något av ovanstående alternativ kommer att inträffa ikväll. Lite synd, för det var en sådan bra mix.
Igår eftermiddag runt kl 16 när jag korsade Medborgarplatsen slänger jag en blick på den stora trappan upp till Debaser Medis. Den är full med svartvita människor. Jag kikar lite närmare och inser att det är ungdomar i tuffa indie-utstyrslar (inte en integrationsprocess som pågick om det nu lät som det) som belägrar trappan. Jag tänkte att det kanske var några skolklasser som gillade samma kläder som åt mellanmål på trappan. Eller ett större gäng indie-kids som inte kommer in på Debaser Medis men gärna ville känna hur det kändes att hänga utanför. Sedan slog det mig: Panic! at the disco skulle ju spela på kvällen med The Sounds som förband. Men vad gjorde alla ungdomar där kl 16? Fick de någon mat? Kunde de gå på någon toalett? Frågorna var många.
Då kom helt plötsligt mitt minne tillbaka, tankar från en svunnen tid, känslor från för längesedan.
Jag mindes mitt nittiotal. Det enda vi gjorde under tidiga tonåren, då man ändå aldrig kom in på några ställen där den senaste Blursingeln kunde tänkas spelas, var ju att gå på konsert. Vi kuskade runt mellan Lund, Malmö och framför allt Köpenhamn på varenda spelning värt namnet. Och pappa fick skjutsa oss tidigt dit. Vad gjorde vi alla dessa timmar innan de ens släppte in till spelningarna? Jo man pratade med indie-Skåne och Danmark, viskade om Lund-fanzine-gänget, pekade på trummisen i Brainpool som skulle se samma konsert, flirtade med söta 16-åriga Malmögossar och hängde med vårt Malmö-indie-gäng. Och så kul vi hade!
Jag minns en Blurkonsert jag och min syrra skulle på i Köpenhamn. Vår minsta syrra Mia var kanske åtta eller nio år så hon fick inte följa med och var jätteledsen. Min andra syrra, Anna, körde sin supertajta mörkblå sammetskostym, med rosa-och-vitrutig tajt skjorta med historiens längsta kragsnibbar till. Jag tror hon hade lärt sig sin läxa och satt upp sitt midjelånga hår (som under en Suedekonsert var utsläppt och fastnade på fjärde raden i någon snubbes armhåla medan hon stod längst fram). Själv körde jag galen 1960-tals vintageklänning och hade frisyr som Justine i Elastica, lite glitter under ögonen (Anna och jag började med det 1993 och köpte löst glitter och hudlim i hobbybutiker), teddyshoes och svanfjäderboa. Anna synade mig uppifrån och ner och sa elakt: ”det är ju inte du som ska uppträda”. Lika glad var jag. Innan konserten smet jag och en Malmökompis in i baren till Falconerteatern och där satt Blur och blev intervjuade av dansk TV2. Vi dog. Jag minns dock att jag störde mig på att Damon Albarn hade på sig en sån där fotbollskeps med två händer som applåderar om man drar i ett snöre i de danska färgerna. Jag tyckte att det var lite bonnigt. Men shit vilken spelning sen! The Cardigans var förband och Blur gjorde en av sina bästa spelningar någonsin. Jag minns också att vi hittade familjen utanför stället när det var slut och Mia hängde nedanför ett fönster i hotellet där Blur befann sig och roade fansen med att kasta ut toalettpapper. Hon var salig och fick en gigantisk Blurposter. Vi var saliga också.
Jag ville för en sekund igen få vara 16 år och missförstådd sittandes i en trappa tillsammans med alla mina kompisar, väntandes på att se mitt favoritband spela.