Jag borde masa mig ner till Ringen och inhandla blond hårfärg. Mina rötter har tydligen växt ut igen – denna gång utan att jag själv insåg det hela. Det var min vänliga kille som tog upp det på ett finkänsligt sätt i torsdags:

Han: Ska vi inte ha en mysig fredagkväll du och jag imorgon?

Jag: Oj, det låter bra.

Han: Vi kan ju laga något riktigt gott, dela en flaska vin, kolla på någon mysig film och… eh… färga ditt hår.

Jag: Va?! Färga mitt hår?

Han: Eh.. ja, kanske lite i rötterna.

Jag: Det var ju också ett sätt att lägga fram det på….

Den legendariske, mytomspunne Carl Barât som startade The Libertines med sin dåvarande bästis Pete Doherty men numera spelar i det underbara bandet Dirty Pretty Things kommer till Sverige ikväll – närmare bestämt till Marie Laveau och klubben Bangers n Mash för att vända skivor med gamla Ridestjärnan Andy Bell.

Antingen går jag dit och skriker med handflatorna på kinderna och leker galet fan (kanske till och med gråter för att väcka uppmärksamhet). Eller så går jag dit och uppför mig som en normal människa, dvs att jag låtsas inte alls som om en legendarisk Mr. Barât befinner sig i samma rum. Däremot kommer jag att smygtitta lite. Eller så väljer jag att gå ut någon helt annanstans ikväll. Har hört att det ligger en schysst pub i Rotebro.

Jag köpte ett par tajts med svart bakgrund, fyllda med guldglitter. Dock var det svårt att få fixa en bild som fick färgerna att stämma överens med verkligheten. Trots det konstiga gulgröna inslaget lägger jag ändå ut den här bilden. Tänkte att de kunde piffa upp mina svarta överdelar och svarta ankelboots.

Jag skulle laga bakad potatis till mig och min syster innan ikväll och hann placera dem i mikron i hela tre minuter innan strömavbrottet gjorde sitt inträde – som vanligt. Vi fick mackor till middag. Varför jag blev så sugen på bakad potatis berodde på en diskussion jag hade med min andra syster i måndags – dagen innan hon åkte iväg till Andalusien för att besöka pojkvän och gamla hemstäder. Den löd såhär:

Mia: Åh, jag ser också fram emot de där underbara bakade potatisarna som man kan köpa på ett litet ställe.

Jag: Aha, vad är det för fyllning i dem då?

Mia: Det är allt möjligt gott – skinka, sallad, oliver, kanske tonfisk för den som vill.

Jag; Mmm, det låter gott.

Mia: Min kille tar allt i sin.

Jag: Vad tar du då?

Mia: Skinka.

Jag: Men var det inte sallad och sånt?

Mia: Jo, men då ligger det oliver i den och det gillar jag inte.

Jag: Så du tar bara skinka….? Och potatis?

Mia: Ja.

Jag: Det lät ju… eh….verkligen som något att se framemot i flera månader.

Här har ni mig som gästskådespelerska i South park.

På tal om min uppenbara snitt-addiction kom jag att tänka på en gång för några år sedan när några av våra bästa vänner i den spanska byn gifte sig. Det var en överdådig tillställning och jag och syrran var där som representanter för familjen. Det var flera hundra gäster och vi tillhörde så att säga ”familjen” (brudgummen brukar referera till oss som de svenska kusinerna alternativt systrarna). Vi var uppklädda till tänderna och jag minns att jag hade lånat Mias guld-(kanske champagnefärgade) fodral.

Festen efter vigseln utspelade sig på byns gamla lyxrestaurang/hotell som var totally classy på 1950-talet och inte hade förändrats märkbart sedan dess. På damtoaletten fanns det sminkbord med tillhörande fåtöljer och sådana där tjusiga speglar som man återser i gamla filmer. Festen inleddes med mingel, skumpa och långa bord fulla med det bästa tapasutbudet man kan tänka sig i Spanien. Jag och Anna minglade runt och pratade med folk. Brudgummens bestman tog oss under sina vingar och gick runt och presenterade oss för folk vi inte kände. Anna står efter ett tag i en djup diskussion med en massa trevliga unga män från den välutbildade delen av byn och de skrattar åt alla tanter som står på led kring tapasborden och roffar åt sig mat i snabb takt. Killen som var bestman frågar Anna var hennes syster är då han vill presentera oss båda för några till. Anna kan inte hitta mig och alla letar efter mig med blicken. Plötsligt får Anna syn på mig och vill sjunka genom jorden. Där står jag vid ett tapasbord och knuffar bort en 80-årig tant från den sista jätteräkan medan jag med andra handen roffar åt mig en undebar bit serranoskinka mitt framför ögonen på en annan dam. Mitt rykte efter den incidenten är nog tyvärr omöjligt att förändra.

Ikväll skulle jag egentligen gå på något slags modemingel med vin och snittar. Jag går till sådana typer av tillställningarna för snittarnas skull. Jag är en snitt-addict. Så många smaker på så lite plats. Det är ju bara heaven för mig. Nu blev detta mingel tyvärr framflyttat ett par veckor så jag får en snittfri kväll. Ska se om jag kan dra med syrran till Monkibutiken istället. De hade ju grand opening igår kväll. Jag fick inte komma. Däremot gick vi förbi butiken igår eftermiddag och då stod soppan de skulle servera på minglet i två kastruller ute på gatan, utanför Indigo. Det kändes mindre glamouröst. Vad är ett gratismingel på Monki om tilltugget står och skräpar på trottoaren, menar jag?

Som ni kanske har förstått vid det här laget så älskar jag mat. Både att äta och att laga – till och med läsa om. Jag plöjer igenom säkert tjugo, trettio recept om dagen i snabb hastighet. Kokböcker läser jag mest som andra läser tidningar eller avslappnande litteratur. Det är dock sällan jag använder de recept som jag läser. Oftast fungerar de som viss inspiration eller ibland får jag en idé om hur jag kan utveckla en maträtt jag redan brukar göra.

Med detta intresse kommer givetvis en stark kärlek till saluhallar och delikatessbodar i kölvattnet. På senare tid har även små ekologiska mataffärer kunnat läggas till ställen jag besöker mer frekvent än klädbutiker. Det är min syster Mia som började dra ner mig i den ekologiska matskiten och nu är jag fast. Och jag älskar det. Därför tänkte jag tipsa om ett par underbara ställen som ligger här i Stockholm och som ni, när ni har vägarna förbi, borde besöka.

Happy hippo är ett urmysigt litet ställe på Riddargatan 28 som säljer ekologiska matvaror men har även servering med lyxiga lunchrätter. Ett hett tips. Ett annat bra ställe är goodstore på Skånegatan 92 där de har en massa importerade roliga produker. Bland annat de goda holländska runda våffelkakorna med seg kola, massor av tofuprodukter och riskakor med choklad och kokos. Ett stenkast därifrån, på Nytorgsgatan 25  ligger även Aubergine Etno mataffär. Där har de massor av olika sorters gryn och ris och även en stor ekologisk grönsaksavdelning.

Jag är inte den som vurmar för ekologiskt mat i alla lägen men den stora fördelen (förutom då det uppenbara) är att det känns så fräscht och nyttigt. Sedan är det hemskt kul att prova rött ris, röd quinoa, svart ris eller bara en lyxig olivolja som man får i fin påse. Det är dessutom en perfekt gå-bort-present när man tröttnat på blommor och en flaska vin.

Buhä, nu gräver de upp gatan utanför och borrar så hela huset skakar. Det är föga upplyftande när man försöker kolla på nedladdade tv-serier utan subtitles. Jag kan inte läsa läppar på svenska. Om möjligt, ännu sämre på engelska. Jag får göra som barn och helt enkelt titta på bilderna. De rörliga bilderna. The motion pictures.

På Södermalm en sen onsdagseftermiddag. En kille med tunn tangomustasch, enorma pilotbrillor, stort bakåtslickat hår, konstig skjorta, acnejeans och gestapostövlar möter oss på gatan bärandes på glossiga kataloger.

Min kille: Tror du han jobbar med reklam?

Jag: Hahahahaha!