Vissa dagar har jag en sådan obeskrivlig lust att bara dra härifrån. Missförstå mig inte nu, det handlar varken om att jag vill åka ifrån pojkvän, vänner eller familj. Det betyder inte heller att jag inte tycker om Stockholm eller Sverige. Men ibland kryper det i mig av den där flyktinstinkten jag alltid haft inom mig. När jag var yngre kunde det räcka med att åka till Köpenhamn över dagen och ingen kunde nå mig eller veta exakt var jag befann mig. Det innebar inte att jag gjorde något dumt eller oansvarigt, utan gav mig bara en enorm frihetskänsla av att jag var på något sätt helt själv, helt anonym och helt bortkopplad från min kontext. Jag fick mycket utlopp för den känslan när jag bodde i Frankrike. Då åkte jag själv till Barcelona, till Paris eller bara gick omkring i Montpellier där jag bodde på egen hand. Madrid kan också ge mig den där känslan av frihet. Mitt ex bor där och jag har således spenderat mycket tid där på egen hand när han har jobbat. Att bara hoppa på tunnelbanan och åka till ett outforskat område på egen hand en hel dag kan ge mig energi för flera dagar.

Nu känner jag ett enormt sug efter New York och konstigt nog även Los Angeles. Jag vill springa runt i Meatpackning district i The Big Apple och sippa drinkar på barer. Jag vill ta färjan till Staten Island. Jag vill smyga runt och observera musikscenen, prata med folk jag aldrig annars skulle träffa och bara känna mig fri. Det börjar kännas som det är dags att snart ge sig ut på nya äventyr. Jag måste i och för sig inte åka helt själv. Det enda jag behöver är en egen eftermiddag på ett ställe jag aldrig varit förut, med mobilen avstängd och få känna mig bortkopplad från världen och verkligheten om än bara för några timmar.

Jaha då var det valborg igen. Eller sista april som folk häruppe i de norra skogarna envisas med att kalla det. Då är det väl dags att dricka några liter hembränt, däcka i ett buskage, bli hämtad av polisen, bli körd till Maria Pol för magpumpning och sedan kvickna till där med ens föräldrar som gråter av ilska och besvikelse. Nej, just det, jag är ju 29 år nu och mina föräldar är i Skåne och jag har nog nått den över åldersgränsen för inläggning på Maria Pol! Då får jag väl istället laga ihop en valborgsmiddag, bjuda in några nära och kära, skåla i något glas vitt och sedan lägga mig tidigt. Puh! Vad skönt. Det förstnämda lät så extremt påfrestande.

Inte jag ikväll – som tur är!

Jag såg en liten hare springa helt panikslagen över Ölandsgatan för ett tag sedan. Den höll riktning mot Götgatan vilket är ett uppenbart självmord för en liten stackare utan trafikvett. Min kille flippade och ringde djurambulansen. De kunde bara hjälpa till med husdjur så vår hare var fortfarande utan hjälp. Då tog jag och min kille en handfull kruksallad, gick ner på gatan, fick haren att byta riktning så den vändes mot Östgötagatan, gömde sig under en bil och blev matad av oss. Sedan stod vi ett tag i regnet och vakade över den så den inte sprang ut i gatan. Nu har vi lämnat den till sitt öde och hoppas på att den beger sig mot Hammarbykanalen med livet i behåll.

Mums vad gott det blev med papardelle, kantareller, karljohan, grädde, vitlök, vin, massor av färsk timjan och parmesan. Till det en god sallad, vitlöksbröd med hemmagjort vitlökssmör på rustik baguette och ett glas vitt. Är så mätt så jag inte kan röra mig nu.

Jag tänkte vara en snäll flickvän idag och ordna god middag som min kille ska få när han kommer hem från säsongens första tiomilscykelrunda senare idag. Han hojtade något om pasta innan han jonnade iväg i sin avancerade utrustning. Jag säger ju inte nej till pasta. Det är min favoriträtt alla kategorier. På andra plats kommer nudlar och det är ju nästan samma sak. Ett tag när jag var singel och student åt jag spagetti bolognese c:a fem gånger i veckan. De andra dagarna åt jag spagetti carbonara eller spagetti med tomat – och fetaostsås. Ibland slog jag till med spagetti med skink -och broccolisås. När man delar hushåll med en annan person kan det vara svårare och framför allt mer skämmigt att ha så autistiska matvanor. Därför brukar jag variera mig lite numera. Ikväll tror jag dock att vår stående favoritpasta med papardelle, kantareller, vin, vitlök, matlagningsgrädde och mängder av parmesan får stå på menyn. Tänkte nog göra vitlöksbröd också för det vet jag att den där karln gillar. Hade ambitioner på att baka en chokladtårta ockå men det projektet är tyvärr nerlagt. Är lite sugen på fisk också. Kanske skulle göra som italienarna och servera pastan som förrätt och sedan fiskfilé med god sås. Men det verkar lite överambitiöst en dag som denna.

Jag sitter och funderar över sommaren. Våra barndomsvänner i den spanska byn består av två bröder som är i vår ålder. De är det närmaste bröder vi någonsin haft. På somrarna drar vi alltid ut med båten, kör den och en jetski längs den stora Ebrofloden och rakt ut i Medelhavet. Där brukar vi ankra och simma in till en strand som bara nås från vattnet. Det är strömt och ibland har någon syster hamnat i lätt sjönöd efter några glas skumpa men då räddar man bara dem med jetskin. Vi har alltid sjukt roligt. Inte sällan åker wakeboards och andra skumma ”åka-efter-båten-prylar” fram. Eftersom den äldsta sonen blivit kapten brukar vi alltid skämta om att han måste viga oss med folk eftersom det vore ett hemskt roligt practical joke. Sedan kröp det fram att han bara får viga folk i sjönöd. Men det känns tryggt på något vis att om båten håller på att sjunka så kan man få bli bortgift med någon halvbonnig byspanjor innan man når botten liksom.

Problemet är att den äldste sonen nu har fått sin pilotlicens. Detta innebär att han under helgerna flyger över till Ibiza och Mallorca för att ta sig ett bad där och besöka de mer besökta klubbarna (om man jämför med vår tämligen stendöda by). Nu har vi i någon svag minut lovat att flyga med honom i sommar. Vår mamma är skärrad. Deras mamma har förbjudit bröderna att flyga ihop eftersom hon inte vill att båda ska dö. Jag spekulerar i sannolikheten för att hamna på en Lost-ö i Medelhavet. Den risken är nog inte överhängande. Kommer vi riktigt långt ur kurs så kanske vi hamnar på Sardinien och det är väl inte en helt obefolkad ö så att säga. Jag känner redan nu att jag inte hade pallat några år ensam med hans flickvän på en öde ö. Hon är tråkig som det är bland folk – ännu tråkigare ensam. Det vore i och för sig hemskt coolt att flyga ett litet plan till typ Ibiza och käka lunch där för att sedan flyga tillbaka – så som vi gör med båten fast detta blir då luftburet fordon. Piloten himself sa nyligen till mig att det var superlätt att flyga – som att köra en liten bil med vingar. När han lägger fram det så kanske jag vågar mig på en flygtur.

Födelsedagspresentsdagen började som sagt tidigt. Vi åkte buss till Södra station (hade fått finurliga ledtrådslappar redan igår kväll som så att säga gav detaljer om varje etapp på utflykten). Vi tog pendeltåg till Västerhaninge och därifrån en buss till båtplatsen. Vid elvatiden hoppade vi på båten mot Utö.

På Utö hyrde vi oväxlade cyklar och började trampa på en liten väg längs vattnet omringade av vackra skärgårdsöar.

Efter några kilometer kom vi fram till ridklubben där jag skulle få prova på westernridning. Jag har ju ridit hela min uppväxt och var faktiskt ganska bra en gång i tiden men det var ju då på klassisk ridning. Western hade jag aldrig tidigare testat.

Filur blev min försökshäst och först provade jag på lite kommandon och lärde känna honom i paddocken.

Hittade slutligen en hjälm som passade någorlunda. Vad hände med alla trendiga jockeyhjälmar som vi körde på vår tid?

Äntligen uppe i westernsadeln och med de sedvanliga långa tyglarna som gav mycket huvudbry för en som är van att få ner hästen på tygeln.

Efter hästritten var det dags att cykla tillbaka till hamnen. Lite för mycket frisk luft däckade mig ett tag på båten. Älskar f.ö min dubbelhaka i avslappnat tillstånd.

Hem och duscha och pusta ut i drygt en timme och sedan bar det iväg på restaurang på söder. Vi åt oxfilétournedos med potatisbakelse, rödvinssås och fetaostkräm. Till det rödvin. Helt underbart!

En fantastisk dag som krävde mycket energi och tankeverksamhet för min kille. Åh, gud vad jag uppskattade det också! Behöver jag säga att vi är helt slut nu? Har begynnande blåmärken i baken. Men det är glada blåmärken. Jätteglada.

Är hemma på kort mellanlandning på min födelsedagspresentsdag. Den började vid halv nio i morse och pågår ännu. Jag återkommer med detaljer senare och då även med bilder. Kan säga att min kille är one of a kind! Har hittills transporterat mig på inte mindre än fem olika sätt.

Den sena fredagskvällens självklara youtubesoundtrack är Time for heroes med The Libertines. Mina ögon tåras av Petes och Carls ungdom och oförstördhet!

Jag och min kille lyssnar på musik och försöker knäcka varandra med musikhistorier. Jag bara: ”Min syrra har fått smaka G&T av Peter Svensson i The Cardigans när hon var fjorton och vi fick Ninas autograf iklädda indiekläder för minibarn (som vi var)”. Han bara: ”Peter Svensson bjöd mig på snus på Elverket en gång”. Nu måste jag komma på något som knäcker snuset. Typ Kurt Cobain och jag var ihop i precis innan han sköt sig i huvudet och han hade klippkort USA-Hasslarp skitlänge. Den köper han nog.