Här kommer ett tips på en enkel men mycket god fiskrätt som jag gjorde för någon dag sedan. Jag utgick från ett recept som jag sedan modifierade lite så det skulle bli godare. Here it comes:

– Ett mindre paket frysta Haricots verts (gröna bönor)

– 3-4 tinade Pangasiusfiléer (hajmal är ett annat namn – finns styckfryst i frysdisken) skurna på längden (varje filé i två bitar)

Lägg bönorna i ett durkslag och häll kokande vatten över dem så det bli mjuka. Häll lite olja i botten av en lasagneform. Sprid ut bönorna i formen (det ska bli ett ganska rejält lager). Lägg de tinade fiskfiléerna ovanpå så det blir ett lager fisk. Salta och peppra.

Tomatsås

– En gul lök (eller färsk lök som jag använde)

– 1-2 klyftor hackad vitlök

– Ett paket Ica krossade tomater med basilikasmak

-Lite balsamvinäger

– En nypa socker

– Salt och peppar och valfri örtkrydda

Fräs lök och vitlök i olja, tillsätt resten och låt koka ihop på låg värme i tio minuter.

Häll tomatsåsen på fisken och bönorna.

– Ett paket Kelda ostsås

Häll ostsåsen över tomatsåsen, lägg på lite extra kryddgrönt (jag klippte ner stjälken på den färska löken) och smula sedan en hel mozzarellaost väl utspritt högst upp i formen.

Tillaga i ugn på 225 grader i c:a 20 minuter

Servera med kokta små färskpotatisar, ris eller bara med en sallad (om du är GI-fantast).

Jag snackade just med syrran som spenderar sommaren i Andalusien. Värmemässigt är det bland det dummaste man kan göra. En sommar var jag kanske fem, sex veckor i Sevilla och Cordoba. Då var det i snitt mellan 48-50 grader varje dag. Jag var en millisekund från att hospitaliseras på spanskt slutenpsyk. Jag hade till och med försäkringskassans E111 i handen varje gång jag lämnade huset på grund av trolig kollapsrisk. Jag blev aldrig helt återställd. Därför kände jag djupt med syrran som hade fått spendera helgen inomhus, framför tv:n i vardagsrummets luftkonditionering tills klockan slog 21 och de vana spanska medborgarna vågade sig ut igen.

Vi skrattade en del åt alla turistgrupper med bleka tyskar, engelsmän och skandinaver som syns ute på Granadas, Sevillas och Cordobas torg vid 14-tiden på eftermiddagarna, då solen står som högst och städerna är mer eller mindre nedstängda på grund av hettan. Detta verkar inte bekomma turisterna. De fikar på uteserveringar och går i långa led i trånga gränder och beundrar morisk arkitektur. Att några damer från Hamburg och den där gamle gentlemannen från Durham säckade ihop utanför souveniraffären stoppar inte dem. De ger dem lite ljummet mineralvatten från flaskan i väskan och sedan bär det iväg igen.

Vi jämförde det hela med att turista i Gamla stan i januari då nordanvindarna håller svenskarna hemma. Minus tjugo grader är ingeting jämför med femtio plus, kan jag säga. Vi spekulerade huruvida snöplogarna runt Stortorget ofta stöter emot något stelt och kallt och upptäcker att det är sex, sju ihjälfrusna kineser, fyra ryssar med kameror en äldre japan i snödrivorna. Kanske håller någon en garntomte i den likstela handen från Stortorgets julmarknad. Kanske finner man bara en trave vykort på kungafamiljen skrivna på ett obegripligt språk. Det vore ju sorgligt.

Men vad jag vill påvisa med det här exemplet är att man bara bör stadsturista under vår och höst. Annars håller man sig på stranden eller i skidbacken.

Jag måste gå en kurs eller något där man lär sig att fota mat. Allt jag knäpper med den här kameran ser oätligt ut. Idag svängde jag i alla fall i hop något som min kille inte uppskattar. I went nuts och kokade två ägg – något som normalt sett skulle ge upphov till äcklad min hos N. Det blev pasta, kräftstjärtar, ägg och färsk rödlök som blandades i en en röra av lättmajonäs, gräddfil, lite senap, tomatpuré, massor av dill, salt och peppar. Gott var det. Mumsigt!

Nu hörde jag dörren stängas bakom min kille. Jag har lägenheten för mig själv ett tag nu. Nu ska tiden utnyttjas till max. Med ena handen ska jag svänga ihop en krämig kräftstjärtspastasallad (som han inte gillar) och med andra handen byter jag tv-kanal. Det var den här biten som var den fina med att vara singel – när man aldrig behövde kompromissa om någonting: ikväll äter jag fem stekta ägg till middag – check, ikväll kollar jag på ett The Bachelor-maraton på tv – check, ikväll spelar jag dåliga sydamerikanska merenguelåtar på högsta volym och fuldansar utan att störa någon – check. Men å andra sidan tänkte man kanske inte så mycket på det då utan längtade efter någon att krypa upp i soffan med på söndagkvällar och kolla på film och käka take away med. Kommer man någonsin att sluta sakna det man inte har oavsett hur bra det man har egentligen är? Jag tror inte det. Det borde ju i så fall betyda att man slutar leva, slutar tänka och slutar vara sig själv. Och det vill man ju inte.

Nu är det snart dags för den årliga spanska-by-semestern. Då kommer jag att bli ännu tjockare. Det är nämligen såhär det går till: Många kvällar är vi ute och äter med vänner på olika restauranger. Vår by, som är en liten fiskeby, har fisk och skaldjur som specialitet och det är inget som min kära syster skulle ens våga slicka på under pistolhot. Således placerar vi oss alltid bredvid varandra under dessa middagar med mycket folk och ett oändligt antal rätter. När jag har ätit upp min portion så gör syrran  den sedan många år finslipade ”byta-tallrik-så-ingen-ser-manövern”. Så sitter jag där med en ny portion Calamares a la Romana, en ny med blåmusslor, ännu en med Almejas. Sedan tar babybläckfiskarna över och efter det Navajas, havskräftor, Gambas a la plancha och kanske någon snigel eller havsanemon. Sedan rätt på paellan eller Fideuà med skaldjur. Därefter blir det sjötunga eller Zarzuela och lite marulk. Vid det här laget har jag ätit ungefär sju kilo mat från havet och min ansiktsfärg är något grön. Min syrra är däremot glad i hatten på grund av två flaskor skumpa på fastande mage. Hon petar i sig lite bröd med alioli och jag försöker avböja dessert utan resultat och sitter sedan med en glass med parasoll i och en likör för att kunna smälta sju kilo fisk. Sedan går vi ut. Syrran dansar med fin siluett och jag sitter däst i en stol och rapar jätteräkor. It’s going to be a sweet vacation.

Jag hoppas verkligen på en dödligt lysande sol imorgon så jag kan gå ut och grilla mig i någon park bland avgaser och UV-strålar. Det bådar annars inte gott för morgondagens aktiviteter:

N: Jaaa, imorgon visar de FEM timmar av Tour de France!

Jag: (utan entusiasm) Kuuul!

N: Eller hur! Jag tar ut ”badeftermiddag” från jobbet så jag är hemma vid halv ett.

Jag: Jag ska äta alltför många laxertabletter ikväll så jag har någonstans att sitta i mina egna tankar imorgon eftermiddag och fördriva tid.

N: Fräscht.

Jag: Mmm.

Dags att för mig att finna ett liv utanför tv:n?

Jag, Anna och Henrietta hade som ambition att sitta på uteservering och äta middag ikväll. Tjejerna dök upp hemma hos mig vid halv sex med rosé och glatt humör. Efter lite störda historier och ett par glas vin började vi tjafsa om vad vi skulle äta. Jag och Henri ville äta indiskt och medan Anna var inne på tapas. Till slut ändrade vi oss till pasta men då kom N hem och såg i vilken nöd vi befann oss i och erbjöd sig att laga sin goda sambal-sparris-kött-pasta till oss. Vi var inte sena att tacka ja så det hela slutade med mätta magar, vitt bag-in-box och några Basshunterlåtar med tillhörande dans och häckel. I love those girls. Och killen såklart. Fine people. Sthlm’s finest.

Damn, det var en sådan här frisyr, som modegurun Elin Kling har, som jag tänkte få ihop idag. Tyvärr är ju luggen för lång på mig så efter att knuten var uppsatt så tog jag fram kökssaxen och klippte lite på måfå. Behöver jag säga att jag inte alls ser ut som tjejen på bilden?

Bra idag:

• Viktiga möten vilka kan ge intressant framtid för mig
• Inte på lika dåligt humör som igår
• Jag ser slutet på flytten
• Solen skiner

Dåligt idag:

• Hemsk gräspollenallergi
• För lång lugg för att ha den frisyren jag vill ha men vill ändå inte klippa den för att det är sommar
• Ingen tid för lunch idag
• Stort blåmärke på benet efter flytten

För något år sedan befann jag och min syster oss på någon slags kändisfest – jag tror det var någon lansering av en ny Jaguarmodell på Sheraton. Vid ingången stod alla fotografer och fotade folk som var mer eller mindre kända. Jag och syrran hängde vid en prydnadspalm och käkade alldeles för många snittar när en för oss okänd blondin med stora, oäkta behag dök upp. Fotograferna frågade om de kunde fota henne och hon svarade: ”ett ögonblick” och tog sedan av sig kappan, intog en pose med kroppen, drog in kinderna, plutade med läpparna och sa med en sugande blick: ”fota nu”. Jag och min syrra skrattade tills vi knappt kunde andas samtidigt som syrran, bakom palmen (och ryggen på blondinen) stod och gjorde en parodi på blondinens fotomin. Dagen därpå var vi tvungna att kolla upp vem blondinen var och såg på stureplan.se att det rörde sig om Marie Plosjö. Hon var tydligen med i en dokusåpa en gång. Vi var mest skärrade över huruvida syrrans parodimin skulle synas i bakgrunden på fotot men det var för suddigt. som tur var.

Marie Plosjö i sin vanliga pose