Jag är arg, grinig och på dåligt humör. Detta kan bero på att jag har ägnat dagen åt att köra en bil full med tjock-tv, datamaskiner från mitten av 1990-talet och ett par The Cure-posters. Nu ska jag bara ta upp skiten på vinden men några vidriga vardagsterrorister har beslagtagit hissen den senaste halvtimmen vilket lämnar mig med bråte, väntandes i trapphuset. Dags att öppna a can of whoop ass alltså. Återkommer inom kort.

Jag skulle egentligen gått ut ikväll. En hel drös av mina vänner skulle kolla på Vapnet (vilka I love – töntig pop or not) och dricka öl på Trädgården och köra lite summer catch up. Eftersom jag lider av dåliga nerver vilka tenderar att intensifieras avsevärt på grund av flytt så fick jag surt nog stanna hemma och sniffa på luktsaltet. Eller i själva verket ställde jag till en mindre scen och råkade sedan somna av utmattning till klockan halv nio. Då vankades det inbakad pizza vilket jag inte var sen att hänga på. Resten av kvällen har spenderats med att tömma kartonger som jag just packat. It never ends. Nu sitter jag framför tv:n och kollar på Superman 2 och dricker ett glas vitt. När jag var liten hade vi den inspelat på videokassett från dansk tv. Jag tror såg den ett par tusen gånger. Jag tror inte jag fattade allt – dansk-engelskan var alltid lite tricky. Men det som berörde mig mest var scenen när ondingarna dödar ett par astronauter på månen. Som barn var mitt drömyrke att bli astronaut. Om jag hade satsat på det så hade jag kanske blivit det kvinnliga svaret på Fuglesang. Vilken tanke! Och vilket medialt utrymme jag skulle ha fått. Men när jag såg astronautscenen idag så kändes det lättare när min kille sa: ”äh, var inte så blödig, det är ju bara ruskis”. Med tanke på min skräck för ryssar så tog jag det inte så hårt när ondingen sparkade ut ryssastronauten som en fotboll ut i rymden. Jag blev snarare nästan lättad.

Ingen flytt är komplett utan blod:

svett:

och tårar (vilka jag hoppade över att dokumentera). Annars var det nog kul för andra som såg mig och min syster bära på en urtung byrå genom ett helt bostadsområde, skrikandes, halvt gråtandes och gapskrattandes samtidigt. För oss var det dock inte lika roligt. Men det känns skönt att ha min fyra grundpelare på plats; dagböckerna, fotona, cd-skivorna och böckerna. Då kan jag äntligen känna mig hemma.

Efter en trevlig släktsammakomst med catering-libanesisk middag och gott vin är jag nu hemma. Har fått lite babykräk på axeln av bebisen och pedagogiskt lärt 1,5-åringen att klappa valpen Kalle. Nu organiserar jag storflyttardagen imorgon. Det sägs att det tär nästan lika mycket på människor att flytta som att förlora en nära anhörig. Om jag inte organiserar väl så riskerar jag tyvärr att förlora den anhöriga som jag ska flytta in hos. Han verkar vilja börja flytta i gryningen så det är klart till klockan tolv då Tour de France börjar. Detta innebär att jag måste upp tidigt imorgon och vara flitig så denna svåra ekvation kan lösas. Tur att syrran hjälper till också. Vi två är nämligen stjärnor på att lyfta tunga saker ihop. Den typen av aktiviteter kan få oss att ge oss in i handgemäng som på den gamla goda tiden då vi kneps, kastade galgar på varandra för att O’boy-pulvret var slut när man kom hem från skolan eller bara dunkade varandra i huvudet av allmän irritation. Om ni ser två kvinnor i åldersspannet 25-30 år som slåss imorgon så är det vi. Bara så ni vet.

Damn alltså. Jag skulle göra en sån här fläta i min lugg idag för att se städad ut inför kvällens släktmiddag. Tyvärr misslyckades jag. Jag som under 1980-talet alltid ryckte ut som förste inbakad-fläta-fixare, som kan svänga ihop en inbakad fläta på mig själv bara på känsel och har gjort tusen sådana här luggflätor på min syrra. Men det blev helt fel att göra det på sidan. Det gick inte. Min hjärna kopplade inte. Och min kille fattar inte hur man gör en inbakad fläta, den sopan, så han är till föga hjälp.

Ikväll ska jag på släktmiddag med min kille. En ny bebis är nämligen född och det ska firas med grillning (?). Jag kommer att plocka bebisen när jag kommer innanför dörren och sedan kommer jag inte släppa den förrän de andra släpar ut mig i bilen igen. Jag ska titta på bebisens små pyttiga naglar och kittla den på magen. Inte ens min favorithund Kalle kommer att få någon uppmärksamhet.

En uppmaning till alla er där ute ikväll: klockan 22.00 börjar tv4plus sända den fantastiska serien Jericho. Missa inte den för allt i världen! Jag bara önskar att jag hade den osedd nu!

Jag är medveten om att jag borde tjata mindre om flytten och skriva mer om roliga och underhållande saker. Tyvärr är det mycket svårt när man, som jag, sitter mitt i flytthelvetet just nu. Jag började fundera hur effektivt det skulle kunna vara om alla ni tusen-någonting som läser min blogg varje dygn kunde hjälpa till. Jag ser framför mig ett jättegäng – som på Extreme Makeover Home edition – som kommer gåendes mot mig (jag är alltså Ty Pennington i detta sammanhang) i likadana t-shirts med ett tryck där det kanske står ”La Dolce Vita-Malins flytt”. Ni ställer er i rad och vi skickar tv-apparater, flyttlådor, kuddar och mappar mellan oss, som en lång kedja, rakt in i flyttbilen. Vi skrattar och dunkar varandra i ryggen. Någon kanske gråter för att ”det är så fint att få hjälpa till”. Jag skriker uppmuntrande ord i megafonen och på ett par timmar är allt klart. Då kramas vi allihop, grillar korv och blir vänner för livet.

Om ni är på så bjuder jag på korv…

Jag och min kille har hängt på vinden och röjt här på Söder nu. Jag hittade två bra saker. En dokumentsamlare i tre våningar där vi kan förvara våra viktiga papper. Nuförtiden ligger de nämligen strösslade runt hela lägenheten. Man kan finna räkningar under gamla chokladpapper och snutna näsdukar och CSN-papper mellan krukor av vissnade växter. Jag känner mig redan vuxnare. Tyvärr missade jag att de tillhörande skruvarna till dokumentsamlaren på vinden så den här tanken på ordning kommer nog att stå klar lagom till första ljuset tänds i advent om jag känner oss rätt. Sedan fann jag mina knallröda kilklacksespadrillos som är några år gamla men fortfarande ger mig ack så långa ben. Inte så modernt längre men vad gör det om man har taxben som alternativ?

Alltså, jag sitter här och laddar inför dagens flyttbestyr genom att kolla på The Rachel Ray Show på trean. Den enda jag förundras över är hur osmart hon verkar. Hon missar varenda poäng i alla intervjuer med sina gäster. Så fort de säger något som kanske skulle kunna uppfattas som lite roligt så fattar hon inte och börjar prata om något annat så gästen måste upprepa det roliga. Då fattar hon fortfarande inte. Vilken jäkla sopa. Dessutom saknar hon hals. Men det har ju kanske inte med avsaknaden av humor att göra, men vad vet jag?