Födelsedagspresenter som min kille fick som jag kan dra nytta av:

• Digitalkamera. Det var en sådan där hi-tech mojäng (märk väl min beskrivning eftersom jag annars är en den typen av person som bara: ”åh, på Ica Maxi har de billiga digitalkameror den här veckan – man kanske ska slå till”).
• Hemskt snygga påslakan med svart underlakan och svartvita påslakan med tillhörande örngott. I dem kan jag sussa sött (visserligen med hjälp av sömntabletter och en slägga i huvudet, men ändå, de var fina).
• Sex Ittala rödvinsglas och sex ittala vitvinsglas – och vi vet väl alla vem som är vindrickaren i det här hushållet.
• En tjusig våg. Den kan jag visserligen dra viss nytta av men även ge mig utrymme till hopplösa gråttimmar.
• Några kilo gula kantareller. Yummy yummy in my tummy.

Resten av presenterna är inte lika lätta att utnyttja för egen del (om jag inte är extremt sugen på att klä mig som en man eller dra min karls resväska). Men good enough, säger jag.

Alltså ikväll hade vi ett ordentligt födelsedagsfirande för min kille hemma hos oss. Jag gav honom bland annat en våg. En sådan där designad hipp historia som var svart och passade utmärkt till vårt svartkaklade badrum. Förutom det oförskämda med att ge bort en våg till någon så blev han glad. Hela släkten blev också intresserad vilket ledde till att det blev vägningskö till badrummet. Alla vägde sig och vissa skröt om sin låga vikt medan andra höll tyst. Jag kan meddela att min vikt in denial inte överensstämde med min vikt for real. Det var tung ett slag. Sedan åt jag en rejäl portion kladdkaka i ren depression med marabou mjölkchokladglasyr och vägde mig igen. Då hade jag gått ner två kilo. Så jäkla fint. Nu vet jag hur min diet kommer att se ut i fortsättningen. Splendid.

Hollywoodstjärnornas stylist Rachel Zoe har verkligen en tjusig figur. Man skulle kunna kalla henne en riktigt förebild. Det var ju trots allt hon som försåg Nicole Richie med smarta små ”bantningspiller” a.k.a Efedrin (en form av amfetamin) och Adderall (medicin mot ADHD – alltså även det amfetamin) så hon blev så välsvarvad. Nu är det jag som ska jobba på att få fram mina nyckelben på samma sätt så jag ser presentabel ut på höstens fester. Tjusigt, tjusigt. Ska bara svänga ihop lite söndagmiddag bestående av ett salladsblad och en fjäder som jag kan använda att kräkas upp salladsbladet med sedan. Efter det är det rätt på amfetamincocktailen och därefter nio mil på löpbandet. Rachel Zoe inspirerar verkligen mig att leva hälsosamt.

Bild från www.perezhilton.com

Ja, under den här helgen går det sannerligen i ett. I fredags kväll var det middag här på Ölandsgatan med hela min familj plus min kille. Vi åt goda lammburgare med hemmagjord dressing som jag hittade på Gittos underbara blogg. De var mycket uppskattade av alla. Till efterrätt blev det en hemmagjord äppelkaka med vaniljsås. Sedan satt vi och snackade och drack upp vinet. Mycket trevligt.

På lördagen var jag och min kille och brunchade på String med min killes kusin, fru och två barn. Det var jättemysigt trots att tvååringen inte var överförtjust att sitta på café. Därefter kom mamma och pappa hem till mig och vi tog en lång promenad på Söder, via Cajsa Warg, Mosebacke och Bellmansgatan, innan vi kom hem till mig igen. På kvällen åt vi till slut middag här på Söder i ett chambre separée vilket var perfekt när man är sex personer som vill kunna umgås och prata ostört. Sedan gick vi hem till oss och åt brownies och hängde lite.

Idag möttes vi upp för lunch på vår favorit-lunch-italienare i hörnet Södermannagatan/Gotlandsgatan. Alla blev mätta och belåtna och sedan körde mamma och pappa söderut igen. Just nu bakar jag chokladkaka och min kille skivar potatis till trettioårsmiddagen ikväll. Ingen rast med andra ord. Men det är lugnt för ikväll vankas det oxfilé.

Boken Busters öron, skriven av författaren Maria Ernestam var också en av böckerna som jag läste under semestern. Det var en, till att börja med, ganska lågmäld bok med fint språk vars intrig växte och växte efter hand. Jag tyckte att den var riktigt bra – en bok utan pekpinnar som låter läsaren avgöra vem som gör rätt eller fel. En varm rekommendation med andra ord.

Här har ni några andra boktips.

Här vimsar jag omkring inför späckad helg. Morgonen började med att min killes pappa ringer och säger att jag ska komma ner på gatan. Väl nere i den södermalmska förmiddagen susar min s.k svärfar förbi och ger mig några kilo oxfilé som han har varit och dealat till sig (märk väl att han inte har stått utanför random matbutik och väntat på att någon köttsnattare ska dyka upp med en filé – nej det här är betydligt mer raffinerat). Nu är således filén till min killes trettioårsfirande på söndag i säkert förvar i kylen. Nu ska jag istället städa lägenheten, baka en äppelkaka och svänga ihop en dressing ty i eftermiddag kommer mina föräldrar (med bland annat vin, kappa och spansk inlagd paprika till mig). Ikväll kommer alltså hela min högljudda familj hem till oss och äter lammfärsburgare med halloumi, rostat grekiskt lantbröd och egengjord hamburgerdressing.

Imorgon ska jag bruncha med min kille, hans kusin och fru och deras barn. Sedan ska jag hänga med mamma och pappa. Funderar på att ta dem på ”promenad i Milleniumtrilogins anda” – alltså till Fiskargatan, Götagatan, Bellmansgatan och Lundagatan. På lördagkvällen ska vi ut och äta finfin crossovermiddag på restaurang.

Söndagen kommer att präglas av föräldra-avsked och sedan slaveri i köket inför trettioårsmiddagen på kvällen då vårt hem invaderas av hela min killes släkt. Det kommer alltså att bli en hektiskt men rolig helg i familjens tecken.

Under spaniensemestern hann jag som vanligt plöja igenom ett ganska stort antal böcker. Jag tänkte här dela med mig om lite tips och varningar.

Jag inledde semstern med Milenniumböckerna av Stieg Larsson. Jag hyser dock en grav misstanke om att jag inte behöver säga så mycket mer än så då hela svenska befolkningen tycks ha gjort samma sak den här sommaren. Mitt eget omdöme är dock; nervkittlande, urspännande böcker som man inte kan lägga ner förrän de är färdiglästa. De första kvällarna i den spanska byn då vi var ute och drack rosé med vänner så sa jag runt klockan två: ”nu måste jag hem och se hur det går för Lisbeth Salander”.

Nästa bok jag gav mig på var Palatsbarnen av Björn Collarp. Det är en sann historia som utspelar sig under den ryska revolutionen och sedan några decennier framåt. Två adliga systrar är huvudkaraktärer, varav den ena lyckas hamna i Sverige och den andra blir kvar i Sovjetunionen. Boken bygger på deras respektive liv som tar läsaren till sovejtiska fångläger, utkylda, trånga lägenheter, olycka, viss lycka och slutligen en återförening av de båda systrarna. En välreserchad bok med två intressanta livsöden.

Den allra  bästa boken jag läste under sommaren var Hanne-Vibeke Holsts Kungamordet. Det är den fristående fortsättningen på Kronprinsessan (vilket jag tyckte var en mycket bra bok) men Kungamordet är ännu bättre. Nu är jag visserligen ett stort fan av Hanne-Vibeke Holst, men maken till bladvändande bok, välupbyggt intrig och fin research får man leta efter. Helt suveränt helt enkelt.

Och så kommer då varningen. Grevgatan 22 av Jenny Leeb är en svensk chiclit som fick mig att må illa. Handligen är undermålig, karaktärerna fullständigt otrovärdiga och poängen lika med noll. Det som var mest overkligt var att den vidriga, egocentriska huvudkaraktären (som går in på toa och sminkar sig när hon har dragit hem en kille) på allvar skulle kunna träffa en kille som framställs som rolig och normal. Inte en chans att en vettig kille på allvar skulle kunna bli kär i en efterbliven, trettioårig (men uppför sig som 14) alkoholist. En löjligt förutsägbar bok, utan poänger, späckat med namedropping, ett språk som en mellanstadieelev skulle kunna toppa utan problem och avsaknad av eftertanke.

Under semestern i vår spanska by så hängde vi en del med några ytliga killkompisar. Det brukar alltid vara spännande innan man kommer dit varje sommar eftersom man inte riktigt vet vilka som kommer att bli sommarens gäng liksom. Det är ju inte alltid som alla är i byn samtidigt, har semester samma veckor osv. Denna sommar umgicks vi alltså en del med några vi sällan har sett till förut. Kvällen innan vi skulle åka därifrån så skulle vi byta e-mailadress med folk och följande händer:

Jag: Men du har väl Facebook? Jag kan ju bara adda dig när jag kommer hem så slipper vi sitta här och skriva ner e-mailadresser.

Spansk bykille: Facebook? Det har jag aldrig hört talas om. Vad är det?

Jag: Åh, ni spanjacker är ju ibland helt tekniskt efterblivna. Ro hit med din e-mailadress då så får vi det här ur världen.

Spansk bykille: E-mail? Alltså jag har ingen e-mailadress. Jag har varken dator eller internet. Jag bojkottar allt sånt.

Jag: Eh, okej. Du kan ju alltid ge mig ditt mobilnummer så man kan skicka ett sms nästa sommar när vi kommer typ…

Spansk bykille: Nej, alltså jag har ingen mobil heller. Det är inte min grej liksom.

Jag. Okej. Ha ett fint liv. Vi hörs aldrig igen.

Telefonsamtal med min mamma:

Jag: Du anar inte vad parkeringsvakterna lappar på vår gata!

Mamma: Ja, det kan jag tänka mig.

Jag: Men en sak som jag inte fattar – varför står det ”tung transport” på alla parkeringsvaktsbilar. De kör ju typ vita Nissan Micra. De kan ju inte vara så tunga. Eller har de typ en stor sten med sig i bilen?

Mamma: Det är nog för att lapp-lisorna är så jäkla feta, hahahahahaha!

Jag: Ja, så är det nog.

Min mammas humor – briljant i all sin enkelhet.

Alltså min dygnsrytm är helt wacko sedan spaniensemestern. När jag kom ner till byn i början av augusti så gick jag rakt in i en sömndvala. Kanske en östtspansk sömnsjuka? Något hände i alla fall som fick mig att spendera åtminstone tio timmar per natt sovandes – alltid vaknandes kl 14. Sedan måste jag tillägga de frekventa siestorna som jag tog på någon timme vid 18-20-tiden. Dessutom var jag aldrig ute riktigt sent, vilket annars brukar vara normalt sådär på sommaren i festarbyn. Jag drällde hem mellan två och fyra på morgonen men behöll ständigt sömnmönstret. Åtminstone tills den där dagen då hela gängen skulle sammanstråla klockan 13 för att köra väg och äta lunch ihop. Då fick jag ställa klockan på 12 och snooza i en halvtimme för att sedan helt död sätta på mig fullinne och fulkjol och möta gänget ner på gatan som en zombie. Jag räknade snabbt ut att uppstigning klockan halv ett var som att stiga upp klockan halv sju för vanliga människor. Nu, sedan jag återvänt till Sverige, är det inte riktigt lika illa men titta vem som sitter uppe och bloggar alledeles för sent på natten. Men produktiv är jag åtminstone. Så då kan jag sova med gott samvete imorgon. Men sen – då ska dygnsrytmen på plats igen. Annars slår jag näven i bordet.