Malin Collin

La Dolce Vita vs Hell i Stockholm

Arkiv för tagg humor

- Sida 1 av 2

En spontan tanke om mobilt bredband förr i tiden

av Malin Collin, reporter

Bara spontant sådär: Om jag nu skulle få tag i en tidsmaskin och åka bak i tiden – säg femtio år ungefär. Då skulle jag ju i teorin kunna koppla in laptopen då det faktiskt fanns el på den tiden. Men nät? Inte ens med mobilt bredband skulle jag väl hitta något nät. För 3 och Telia kör väl inte bak i tiden? Jag menar – kör de knappt upp till norra Sverige så saknas nog tekniken att kunna skicka signaler i imperfekt. Mycket irriterande.

Taggar humor, internet

Pretentiöst och oartigt att bjuda in till helvitt bröllop

av Malin Collin, reporter
Jag läser som vanligt Magdalena Ribbings etikettspalt i DN och förundras ännu en gång över hur konstiga människor är. Ribbing fick ett brev där en gäst undrade var på artighetsskalan en inbjudan till bröllop med tema vitt låg (det vill säga att alla gästerna var tvungna att klä sig i helvitt). Ribbing menade att ett helvitt bröllop är oerhört pretentiöst och klädkoder används ju för att underlätta för gästerna så ingen behöver känna sig överklädd eller underklädd. Om man vet att ens bekantskapskrets inte äger frackar så är det direkt oartigt att ställa till med ett frackbröllop. Gästerna ska inte känna sig tvungna att köpa helt nya dyra kläder bara för att gå på ens bröllop. Om man tänker så är det snarare estetiken som är viktigt – inte gästerna eller själva sammankomsten. Och jag kan bara hålla med. Vill man leka Kent på Stadion -03 så får man ju hoppas att ens släkt och vänner också tycker att det är kul. Annars blir det ju ett jättestelt och lite löjligt tvång: typ en farmor i lucialinne och rullator,  femton ungar med gräsfläckar och ett gäng sura vänner som inte fick ha sina vanliga kläder. ”Fast så länge bröllopsfotot blir fint så…”

”Alla ska va’ vita” – Kent på Stadion 2003

När man får mail som är relaterade till bloggen som bygger på ett missförstånd

av Malin Collin, reporter

Jag får ganska ofta mail som är relaterade till den här bloggen – erbjudanden, inbjudningar och emellanåt helt vansinniga frågor som bygger på missförstånd – läs HÄR. Idag fick jag det här mailet:

Hej Malin,

Jag XX läser på XX-fotoskola på XX.
Vi får ständigt uppgifter att lösa och nu ska vi följa en person och fota med blixt.
Jag skulle gärna följa någon som sysslar med dans och så gogglade jag fram dig.
Jag undrar bara om du ska träna/tävla i dans på söndag eller några gånger nästa vecka 
och om jag skulle kunna få följa med dig på din dans?
Vi måste vara klara med vår uppgift innan torsdag nästa vecka.
Hör gärna av dig till mig på min mejl eller ring XX-XXXXXXX
Om du vill så kan jag ringa dig.
Mvh
XX

Jag – en dansstjärna? I didn’t see that one coming. Jag har aldrig dansat annat än ute (handklapp och fotstamp), spanska synkroniserade danser på somrarna och tvångsdanser med en av mina bästa vänner (som faktiskt är professionell dansare) till typ Backstreet Boys. Eftersom jag brukar ha svårt att säga nej till folk så såg jag en bild i mitt inre där jag på söndag bjuder hem denna fotograf till lägenheten och kör någon gammal Kim Wilde-dans som jag minns från mellanstadiet – bara för att vara snäll. Det är nog en björntjänst visserligen då hans foton skulle bli de sämsta den där fotoskolan har skådat. Och det hade inte berott på fotografen.

Min kille gör en freudiansk felsägning

av Malin Collin, reporter
Jag hade planerat middag. Ni vet – letat recept (vilket jag sällan gör och bara när all inspiration är död och man har ätit köttfärssås i fem dagar), handlat ingredienser och påbörjat rumsupptining av fisk för det här recpetet. Då kommer min kille hem och säger: ”eftersom jag ska vara borta i två dagar så tänkte jag att vi kunde fira det med hämtmat”. Min första tanke var ”hurra” eftersom jag lever för those rare Big Mac moments men sedan reagerade jag lite surt på det felaktiga (?) ordet ”fira” när han ska åka iväg. Det lät ju om något som en äkta freudiansk felsägning. Typ här ska det festas och jublas ty imorgon får jag äntligen lämna detta fängelse. Och fångvaktaren. Som utan att blinka lade tillbaka fisken i frysen och sitter och funderar på vilket dip man ska ha till pommes fritsen.
Taggar humor, mat

Och där sitter eskimåerna i sina igloos och bloggar som aldrig förr

av Malin Collin, reporter
Jag funderar på en artikel jag läste om världens internetanvändning i DN igår. Artikeln är väl lite slarvigt skriven på några ställen men det jag hängde upp mig på var att världens mest uppkopplade folk är grönländarna. 92 % av den grönländska befolkningen har internet. Min mentala bild på det var ju flera tusen igloos med små eskimåer som halvligger på någon renfäll och chattar med andra eskimåer några igloos bort. Kanske bloggar de. Skriver något om vädret: ”Idag är det snöstorm och skägget frös fast när jag grävde snö som vi skulle smälta”. Eller dagens outfit: ”i vår stam bär vi denna klädesdräkt – broschen jag fäster ihop manteln med kommer från en ihjälklubbad sälskalle”. Något sånt. Sedan kom jag på att Grönländarna bor i jättefina, färgglada trävillor och pratar både danska och grönländska. För några år sedan gjorde jag nämligen en djupdykning i Grönland efter att ha sett en intressant dokumentär bara för att de verkar så exotiska. I huvudstaden Nuuk kör helt vanliga lokalbussar omkring och grönländarna verkar vara ungefär som oss förutom att de har längre vinter och färre invånare. Skoja att de två sistnämnda parametrarna är det som gör att internetanvändandet ökar.

-Snälla, kan du ta hand om slakten så springer jag bara in och kollar om jag har fått några kommentarer på mitt senaste inlägg.

Min diagnos: Höghöjdsjuka och drag av elallergi

av Malin Collin, reporter

Jag sitter här och gör det man aldrig ska göra när man känner sig lite krasslig – det vill säga: googla symptom. Nu har jag kommit fram till att jag med stor sannolikhet lider av höghöjdsjuka. Det kan man nämligen få när man bestiger ett extremt högt berg på oerhört kort tid. Och det är ju precis vad jag har gjort här på Södermalm på förmiddagen. Fem träffar på höghöjdsjuka och en träff på elallergi. Jag som trodde att jag eventuellt mådde lite sämre i pollenallergin – att björken började sätta sig lite på luftrören och att det var därför jag har huvudvärk, känner mig trött och har svårt att andas ordentligt. Men nej.

Taggar funderingar, humor

Den här karln får tydligen inte le heller

av Malin Collin, reporter
Nähä. Nu inser jag att stackars Chuck Bass inte får le heller. Jag trodde det räckte med att han inte fick visa sig i bar överkropp. Men sekunden han lägger på det där löjliga, slätstrukna tolvåringsleendet så förlorar han varenda het-poäng han har samlat i hop under två säsonger i Gossip Girl. Borta.

Bild: justjared.buzznet.com

Idag fick jag en käckhetsöverdos

av Malin Collin, reporter

Idag har jag fått en käcköverdos. På mitt träningspass hamnade jag nämligen med en tränare (och träningsgrupp) som bara tog i från tårna. Ni vet: pepp, pepp, pepp, tjoho, härligt att träna, kom igen hela gänget, skämteliskämt utan poäng och så vidare.

Jag är allergiskt mot käckhet. Och det är ju konstigt i sig och ett problem jag får deala med på egen hand. Egentligen är väl käckallergin en kvarleva från trumpen tonår då man avskydde alla som var scouter och dansade medan de gjorde upp eld med två flintastenar eller tvingade ihop ungdomar i vilken grupp som helst med ett hysteriskt leende på läpparna och två tummar upp. Det pinsamma för mig är väl att käckallergin aldrig har lagt sig trots att det har gått mer än ett decennium sedan jag lämnade tonåren.

Missförstå mig inte nu – jag älskar trevliga människor, sociala, roliga och glada personer. Men om man skruvar upp trevligheten några varv och lägger på en falsk yta så får man käckheten. Det är väl där problemet ligger – att jag är fullständigt okäck och ser käckhet som något falskt och förställt. Som att de käcka människorna gör sig till, andas lite hysteri och liksom tigger om att bli omtyckta. Jag förstår mig inte på den typen av beteende helt enkelt. Det är som när man blundar och försöker få sina pekfingrar att mötas med utsträckta armar. Jag och käckmänniskorna klickar inte – vi kan inte mötas.

Det var väl därför jag hoppade av scouterna när jag var 11 (eller i ärlighetens namn var det för att jag och min kusin inte stod ut en natt till i tält på något läger vi var på och bestämde gemensamt att vi helt enkelt fejkade sjukdom). Men det är faktiskt därför jag aldrig går med i föreningar (förutom mitt hat inför långa beslutfattningsprocesser – hej diktatur) eller engagerade mig i studentlivet (förutom onsdagar på Allhuset för tiokronorsöl emellanåt).

Bild: barometern.se
Taggar humor

En liten unge som klarar sig bra själv

av Malin Collin, reporter

Grej som gör mig glad: När jag ser en liten liten unge som precis har lärt sig att gå iklädd ”vuxna” kläder (tänk normala skor, små jeans och en jacka som inte är rosa). Det är ju oerhört kul när en tre äpplen hög person går omkring som om den vore vuxen. En gång gick jag in på mitt lilla köpcentrum när det hade stängt (mataffären var öppen). Korridorerna var alldeles tomma och långt där framme kom en unge som var ungefär en tvärhand hög. Han var iklädd en praktisk jacka och bar ett jättestort paket blöjor. Det såg ut som att han liksom tog hand om sig själv – typ bodde själv och mixade sina egna puréer och gick ner till Ica ”när det inte är så mycket folk” och köpte blöjor. Jag skrattade i typ en kvart. Såg sedan att en pappa med barnvagn dök upp så ungen hade nog inte köpt sina egna blöjor.

Taggar humor
Sida 1 av 2
  • Tjänstgörande redaktörer: Sebastian Laneby och Klas Widestrand
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB