Dagens skratt går till tv4:s politiska reporter Anders Pihlblad och statssekreteraren Ulrica Schenströms hångel på hornstullsbaren Judit & Bertil igår kväll. Jag bara älskar hur tv4 försöker stå på sig att Pihlblad enbart har en professionell relation till Schenström och undertrycker hur viktigt det är för deras reportrar att ha en bra kontakt med politiker. Kanske Pihlblad misstolkade just det där med bra kontakt när han satte handen på statssekreterarens skinka och stoppade in sin tunga i hennes mun. Jag funderar på hur packade de var. Jag menar, om det nu stämmer att de absolut inte är involverade i varandra men ändå sitter och hånglar så borde de ju (med tanke på deras tämligen delikata tjänster) varit berusade bortom allt vett och sans. Ibland är politiska nyheter det finaste som finns.

Igår kväll satt jag framför datorn med ett obeskrivligt junkfoodsug och surfade på amerikanska fastfoodkedjor. Jag gick in på säkert femtio skräpmatssajter, tittade på menyerna och bara: ”åhh, jag döööör, bakad potatis som sideorder!”. Sedan gick jag ut i köket, åt en jalapeño och gick sedan och lade mig. Sad.

Min mamma är en smått excentrisk kvinna när det kommer till färgval. Hon är så att säga besatt av färgen lila. När hon är ute och shoppar kommer hon hem med enbart lila kläder, alla små detaljer i huset är lila och till och med sminkmässigt går det lätt att se vilket som är favoritfärgen. Det positiva med hennes purple junkiness är att det är urlätt att köpa presenter till henne. Hon blir liksom glad för vilket skit som helst, bara det är lila. På det sättet kan man köpa allt från små fula tvålar med lavendellukt till tjusiga dukar i mörklila och snygga tröjor. När jag slängde en blick på gatan fick jag syn på den här lastbilen. Om jag hade sagt till henne nu att hon skulle säga upp sig från sitt arbete på akuten och börja köra lastbil genom Europa så är det faktiskt mycket möjligt att hon skulle gå med på det. Så omtöcknat är hennes omdöme när det gäller färgen lila. Kanske en julklapp, mamma? Ska jag gå ner på gatan och börja köpslå?

Jag sitter här och undrar vad som är fel på mig och min hud. Jag är torr som fnöske. Skulle någon tända en tändsticka inom fem meters radie från min kropp så skulle man få en jäkla brasa. Jag har tagit till varenda tips som existerar men ändå känns det som om jag är fast i för lite mängd hud.

Jag har slutat att duscha varje dag (förr duschade jag jämt men det fungerade varken tidsmässigt eller uttorkningsmässigt efter ett tag). När jag väl duschar så avslutar jag med en helinsmörjning av babyolja (och inga blyga mängder här). Babyolja ska binda fukt tio gånger bättre än lotion och det har i alla fall hjälpt lite.

Sedan har jag slutat att sminka mig varje dag efter en period då jag gick runt och såg ut som en skräcködla i fejjan tills jag fick en remiss till Karolinskas hudmottagning och det konstaterade att jag led av en svår form av perioral dermatit (vilket är en hudsjukdom som oftast drabbar yngre kvinnor och ger små prickar/ekem i ansiktet och kan dämpas med månadslånga kurer med Tetracyklin (antibiotika)). Jag följer läkarens råd i den mån det fungerar (och ja, när jag ska gå ut så sminkar jag mig, men inte när jag bara ska ta en kaffe med kompisar en söndag, jag använder bara apotekets fuktkräm och tillsätter inga andra saker i mitt ansikte).

Utöver detta så tillkommer sprickor i mungiporna (inte herpes) som jag duttar vectavir på för dess smärtlindrande effekt. Till läpparna använder jag idominsalva eller oljebaserade läpprylar från apoteket. Sedan har vi händerna som jag försöker att undvika att komma i kontakt med diskmedel och som jag smörjer in med handkräm. Värst idag är de torra armbågarna. I morse kände jag stark smärta från båda armbågarna och tittade mig i spegeln och såg att det blödde från båda på grund av alltför torr hud. Jag fick kleta ner armbågarna i rikliga mängder babyolja som jag lät sitta kvar. Sedan gick jag omkring med oljefläckar på tröjan (ungefär som svettringar men på fel plats så att säga – som om jag hade generande svettningar på just armbågarna).

Det konstiga är ju att jag varken är rödlätt (för jag har någon vag fördom att rödhåriga har känligare hy – eller är det bara solen som är problemas för dem?) eller ovanligt ljus för att vara svensk. Jag har svennefärger – pepparkaka på kropp och vitt hår på sommaren och likblek kropp och mörkblont hår på vintern. Men jag måste vara Sveriges torraste person just nu och jag behöver hjälp!

Om någon är bra på hudvård tar jag med glädje emot era tips!

Idag skrattar jag åt Kid Rocks mugshot som togs efter att han hade hamnat i slagsmål på Waffle House (platsen för bråket ger också upphov till fniss) efter en spelning igår. Visst ser han glad ut? Troligtvis var han fortfarande hög/packad när han släpades downtown men det gläder mig att han bjuder på ett leende. Annars brukar arresterade stjärnor se så sura ut. En annan logisk tanke är att stackarn såg ganska trevlig ut vid sin första arrestering (i kort hår) för att sedan utvecklas mer och mer åt white trash-hållet.

Kid Rocks mugshots-samling

Bild från http://www.thesmokinggun.com/

Okej, här sitter man och är ursinning på måndagskvällen. Under kvällen har vi inte haft mindre än sex stycken strömavbrott. Under denna tid gjorde jag en lasagne som jag hade lagt ner mycket tid och möda på. Som vi alla vet så fortsätter pastaplattor att tillagas om lasagnen står inne på eftervärme. Dessa strömavbrott gjorde ju tillagningen något hattig och pastan blev således överkokt. Under de första två strömavbrotten försökte jag formulera en protestgrupp på Facebook i huvudet – något i stil med ”Vi som kräver att de i lägenheten under skaffar gasspis så vi andra kan få lite ström också”. Vid närmare eftertanke insåg jag att detta inte skulle ha särskilt stor genomslagskraft. Vid strömavbrott tre och fyra tappade jag besinningen och var på väg ner med min halvklara lasagne, ringa på strömtjuvarnas lägenhet och slänga skiten i ansiktet på dem, men insåg sedan att jag var alldeles för hungrig för att slösa min mat på dem. Den arga effekten kan också på något sätt utebli när man börjar slicka lasagne från främmande människors huvud. Vid strömavbrott fem började jag snyfta och mumla om bag-in-box. Vid det (so far) sista strömavbrottet var jag redo för männen med den vita tvångströjan att hämta mig.

Är det bara jag eller verkar Philly cheese steak sandwich som den godaste maten som någonsin uppfunnits? Jag har suktat efter en sådan fettbomb i åratal. Just nu kollar jag direktflyg till Philadelphia så jag i alla fall kanske kan få mig en ikväll. Hello, tunt skivat kött, grön paprika, sauterade champinjoner, lök och cheese whiz (något som förtjänar ett nobelpris för övrigt) i bröd. Fastfoodnerven i mig att börja spinna.

Damn, vad torr man bli om läpparna när temperaturen sjunker till vintergrader. Just nu ser jag ut som Robbie i 7th heaven som för övrigt går under namnet ”ringmuskelmunnen” sedan min kreativa extrasyster Sanna gav sin åsikt. Dags för panikmassering med oljor, lypsyl och idominsalva.

Grymt trevlig fest igår. Den utspelade sig på takterassen (men inomhus) på en företagsbyggnad på Katarinavägen med en svindlande utsikt över Skeppsbron, Strömmen och Skeppsholmen. Hade trevliga bordsgrannar som berättade spännande Nordkoreahistorier. Sedan var det buffé. Det var väl där jag tappade det. Jag kan verka städad och nästan normal vid vanliga middagar med trerätters som serveras vid borden, men när en buffé ställs fram så dyker ju som bekant buffédjävulen upp inom mig. Jag knuffades, trängdes och lade upp så mycket mat så att min bordsherre menade att det påminde om ett uppläggningsfat. Sedan glufsade jag och gick resten av kvällen runt i nudelsalladkoma. Det var oerhört charmigt. Note to self: inte äta buffé med folk jag inte känner.

Mitt uteliv kan direkt jämställas med manodepressivitet. I perioder finns det inga gränser, jag kan vara ute onsdag, torsdag, fredag, lördag och bara ha roligare och roligare för varje kväll. Känslan jag får av att veta att det snart är dags för en ny fest eller en ny utekväll är förväntan blandat med upprymdhet. Sådär kan det hålla på i flera månader, ibland i ett år. Sedan kommer nedåtspiralen då jag under en riktigt aktiv helg orkar köpa chips med dip, kolla på film och sitta i mjukisbyxor. Om jag inte ens orkar det så sitter jag och dumglor framför datorn. De gånger jag trots allt ändå går ut under nedåtperioderna så kollar jag på klockan och frågar mig själv om jag kan gå hem redan. Jag förstår inte hur man kan pendla så mycket i sin lust till socialt uteliv. Det är aldrig i gråzon utan ständigt svart eller vitt, allt eller inget, dans på bardisk eller ligga under filt. Ikväll ska jag ut. Det känns egentligen inte alls hemskt utan ganska kul, men jag är trött och skulle ärligt talat helst ligga i soffan med glass och film istället för hundra kilo smink och puffy shirt. Men det är bara att slänga på dansdojorna och dra för nu är det dags.