Nog för att jag har en osund förkärlek till white trash-program på tv3 så har jag nog aldrig sett ett helt avsnitt av Lyxfällan. Anledningen är så enkel att det ger mig ångest. Oftast verkar det röra sig om unga människor som har gått bananas i lånedjungeln och trots sin mediokra inkomst har blivit totalt pryltokiga. De köper platt-tv, dvd-spelare, nya mobiler var och varannan vecka, skaffar bilar, tar kortsiktiga lån och tar i princip allt de investerar i på avbetalning. Vad missade dessa personer? De allra flesta människor har väl en grundläggande insikt i att man aldrig lånar till saker som inte kan öka i värde. Man lånar exempelvis inte pengar för att köpa marknadens dyraste platt-tv som sedan bara minskar i pris. Man lånar inte kortsiktigt. Man lånar inte för konsumtionsvaror.

Om man verkligen vill ha en pryl och man inte sitter på pengarna så får man väl helt enkelt spara tills man en dag har råd att köpa vad det nu kan vara. Man tar inte ett sms-lån eller en dyr avbetalning på något som man inte egentligen behöver. För det är just det som är det gyllene budordet: köp inget som du egentligen inte behöver om du inte har råd. Det enda det kommer att leda till är ännu sämre ekonomi, vilket i sin tur leder till panik i slutet av månaden, vilket i sin tur leder till att benägenheten för att ta ett ofördelaktigt kortsiktigt lån ökar. Sedan sitter man i skiten. Big time.

Instans satisfaction-livsstilen som präglar många människor idag är just inget mer än instant satisfaction. När prylen är köpt och ruset över den nya ägodelen har lagt sig så finns bara ett kaos av dålig ekonomi kvar. Själv har jag aldrig köpt något på avbetalning i hela mitt liv (förutom en utbildning då som antagligen kommer att löna sig i längden). Jag lever en fascistiskt anti-lån-liv och sitter hellre med omodern mobil och tjock-tv tills jag har råd att köpa något annat.

Jag håller på att skriva en grej som har en plot. Vanligtvis skriver jag om ingenting, lite som Seinfeld fast i novellform, fast med en allvarligare touche. Det handlar mest om folk som ältar och har tjafsiga relationer med folk och framför allt med sig själva. Men nu håller jag alltså på att skriva en grej med en plot. Inte bara plot heller, utan skräck. Ni kan inte ana de patetiska proportionerna som den här historien börjar ta. Först hade jag en idé. Jag framförde den till min syster. Hon bara: ”öh, du tänkte alltså skriva Sjätte sinnet fast i novellform”. Jag bara: ”håll käft”. Sedan fick jag en annan idé. Då kom jag på att det redan hade gjorts i Criminal minds. Sedan gav min kille mig en idé och jag bara: ”öh, om jag vill skriva När lammen tystnar i novellform så kan jag ju ta den idén”. Och nu skriver jag en fjantig grej som utspelar sig på femtiotalet. Mitt största problem är just nu att ta reda på vad det kostade att hyra ett rum som inneboende i Stockholms innerstad i början av femtiotalet. Trettiosju kronor? Etthundrafyra? Tolv? Jag har verkligen noll koll på inflationen så där långt bak i tiden. Om någon vet så är jag tacksam. Har slösat en eftermiddag på att googla skiten idag.

Igår fick jag plötsligt lust att göra eget julpyssel. Jag såg framför mig hur jag skulle besöka en hobbyaffär, köpa på mig tjocka papperark för att göra mina egna julkort, införskaffa piprensare för att bygga små tomtar och därefter trycka in nejlikor i apelsiner och dekorera med röda band för att kunna hänga upp de väldoftande frukterna i lägenheten. Sedan kom jag till snabb insikt och erinrade mig barndomens ångest i skevt klippta pappersark, piprensartomta fulla med klister som drog åt sig allt skit man redan hade klippt och smärtan i tummen man får av att trycka in de där vassa nejlikorna i apelsiner. Jag insåg genast att det bästa sättet för mig att dra på mig en julhjärtinfarkt vore att pyssla. Jag ser hela scenariot utspelas framför mig – tända ljus och julmusik i stereon, en kopp glögg bredvid mig på bordet och pysslet utspritt i vardagsrummet – den inledande myskänslan som ganska snabbt övergår i svettningar och stress – slutet på julmyset som karaktäriseras av mig som skriker: ”men fan också, jävla tomte” och slungar en misslyckad piprensartomte i väggen samtidigt som jag river sönder ännu ett misslyckat julkort och börjar gråta. Det skulle helt enkelt bli exakt som när vi syskon gör knäck inför varje jul. Aldrig har det inträffat att inte minst en av oss har brustit ut i tårar. De flesta år gråter vi allihop och slänger den avbrutna sleven som fastnat i knäcken som brukar ha konsistens likt golvläggning och springer in på våra rum och smäller i dörrarna. De senaste tre åren har vi lagt knäcken på entreprenad.

Dagens soundtrack är Nantes med bandet Beirut. Fantastisk låt. Hörde den på Riche igår och var tvungen att fråga vem det var som gjorde den. Och här sprider jag ordet vidare.

I natt drömde jag att jag snackade med mormor och hon sa: ”alltså, jag hinner inte snacka mer för nu ska vi gå och se Saw 4. De andra tre filmerna var så bra, tycker jag”. Jag bara: ”say what?” Nog för att min mormor är en sjukt cool 87-åring som krattar löv i Gina tricot-tunika men hey, hon är ingen skäckfilmsfantast.

Alltså, jag bara älskar Lilla baren på Riche. Avslutade kvällen där efter fettöverdos i form av middag och Cosmobesök. Fick en urfin goodie bag dessutom med snygga vantar. Sedan, som sagt satt jag och syrran och babblade i Lilla baren. Fin tisdagkväll.

Att släpa sig runt huvudstaden i snö som faller horisontalt är inte så väldigt upplyftande. Det enda bra hittills idag är meatballs in marinarasauce-suben på Subway idag. Det sämsta är mina magsmärtor och min anskrämliga fulhet som jag belönats med dagen till ära. Snart ska jag och min syrra dock ses hemma hos mig, äta pasta Alfredo med parmaskinka och sedan dra på Cosmopolitans smygläsning. Det låter som en trevlig vändning av dagen i alla fall.

Oj, vad tråkigt jag har haft ikväll. Normalt sett brukar jag och min kille sitta i soffan (han ligger som en kejsare – jag sitter) och fjanta oss åt tv-programmen, äta middag och skicka länkar till varandra mellan datorerna som två förslappade själar. Idag drog min kille dock iväg på jobb några timmar söderut (i flera dygn) så jag är helt ensam. Istället för att go crazy som jag brukar göra när det är PF (pojkvänsfritt) vilket inkluderar skaldjur eller kyckling till middag, Max Martin-producerade låtar på stereon och bannlysning av inredningsprogram så har jag bara suttit i mjukisbyxor hela kvällen och gjort Buffy-trivias på Facebook och varit lite mörkrädd. Föresten är det sorgligt att ovanstående aktiviteter är något jag refererar till som ”go crazy”. Jag kunde ju i alla fall ha anordnat en måndagsskiva. Det enda lite roliga som hände var när min kille ringde och frågade om jag hade fått middag:

Jag: Ja, thai.

Han: Paj?

Jag: Nej, thai.

Han: Vadå för paj?

Jag: Nej, thai!

Han: Vilken paj?

Jag: THAI!

Han: Aha, thai!

Kul kväll va?

Britney Spears är en idiot. Om hon inte testar positivt för droger så kör hon mot rött medan hon sms:ar på sin mobil när ungarna sitter i baksätet. Kan någon bara ta ungarna ifrån henne och sätta henne på avgiftning? Och kom inte och säg att det är synd om hennne för att hon har så många paparazzis efter sig – hon älskar dem! Hon åker bara dit dem är och kör sedan fram och tillbaka för att de ska kunna följa efter henne. Sedan får hon dem att köpa kaffe och burritos till henne. De är hennes enda vänner. Tragiskt.

När jag inte gör saker som brukar klassas som vanliga (så som att fika, handla mat, gå ut eller kolla på film) så snöar jag gärna in på mina nördiga särintressen. Just nu är jag löjligt inne på Urban Exploration. Eller sanningen är att jag alltid har fascinerats av hemliga gångar och tunnlar och likaså av övergivna hus och städer. Det sistnämnda är på ett psykologiskt plan mycket kittlande. En stad, full av hus, lekplatser, parkbänkar, skyltar och gator men utan mänskligt liv gör att man direkt drabbas av ”spännande-tv-serie-syndromet”. Det är så kontrastrikt att se ett område som människan skapat men utan liv.

Nu är hela övergivna städer inte det enklaste att finna. Tjernobyl är ju en variant men samtidigt känns det lite för utmanande rent radioaktivt att åka dit (trots att det finns guider och turistutflykter). Däremot finns det några helt övergivna ryska städer långt bort i öst som är fullständigt övergivna sedan Sovjetunionen gick under.

Andra personliga favoriter är ju självklart Prora på ön Rügen i norra Tyskland som byggdes under nazitiden för rekreation åt det tyska folket. En 4,5 kilometer lång byggnad som aldrig kom att användas då andra världskriget bröt ut, men som fortfarande står där som en spöklik skugga från svunnen tid.

En annan spännande grej är ju såklart den öde och oanvända tunnelbanestationen Kymlinge som ligger mellan Hallonbergen och Kista i norra Stockholm. Här finns många skrönor inblandade så som att det ska spöka där och att tunnelbanetåget Silverpilen kör förbi och lämnar av passagerare.

När vi ändå är i Stockholm måste jag slå ett slag för bergrummen under Södersjukhuset. Det är helt självförsörjande i krig och i princip lika stort som hela Södersjukhuset. Nu är väl det inte helt öde då det förekommer forskning och övningar där. Det som jag kollar upp just nu är i alla fall huruvida det finns en hemlig tunnelbanestation under Södersjukhuset i anslutning till bergrummet och om det på allvar existerar långa gångar under hela staden som man kan gömma sig i krigstid.

En sak är i alla fall säker – hur mycket jag än fascineras av Urban Exploration-fenomenet så kommer ni aldrig hitta mig med en ficklampa nere i avloppssystemen i Slussen med ett gäng nyfikna 16-åriga grabbar i pösiga byxor med häng. Jag föredrar att se det hela på dataskärmen.