Här har ni de Oililyväskor som jag tycker är finast. Jag har en förkärlek till enorma väskor och hakar direkt upp mig på övernattnings -och weekend-väskorna. Först gillade jag bäst de röda men sedan i förrgår har jag nog gått över på brunt. Nummer två är tveklöst snyggast men också fullkomligt opraktisk då den är alldeles för stor att släpa runt på stan (om man nu inte är nomad eller dyl). Vad säger ni?
I fredags drog jag och min familj på miniresa till Köpenhamn över dagen. Mia och Pappa grundade med en röd pölse på båten till Helsingör. Sedan körde vi till Köpenhamn och fick slutligen in vår bil i ett skamligt dyrt parkeringshus med lite allmän åksjuka som resultat.
Strax därpå vandrade familjen på ett led mellan cyklar för att kunna ta oss till Magasin och måste då passera en heroinist som hängde som en räka över det lilla utrymme vi hade. Vi smet förbi, men Mia skuttade efter och sa till knarkaren; ”nej tack, jag tar hellre en korv”. Då skrattade familjen ihjäl sig medan vi passerade övergångsställen.
Sedan insåg vi att det inte fungerade att hålla ihop fem insano-crazy-people genom hela Ströget så vi började delade upp oss i olika grupper. Jag valde mamma, pappa valde Anna och sedan var det bara Mia kvar (som på gympalektionerna). Hon såg så ledsen ut så vi valde henne också. Sedan lade alla familjemedlemmarna händerna i en hög så vi stod som en ring och hojtade saker som: ”go” eller ”kör”. Efteråt kändes det lite dumt.
Sedan for vi. In och ut i affärer. Mark Jacobs och finvinsbutik. Därefter Illum där mamma och jag flippade ur över Oilily-väskorna som låg på sina små bord och bara ropade på oss. Lilagalna Mamma kunde inte låta bli att köpa en av godsakerna. Själv tillät inte min veckopeng denna väska just nu.
Sedan gick vi till en restaurang för lunch. Där fick Anna en kolbit i ministorlek istället för hakkeböf så då fick klaga och ha oss en massa. Sedan var jag så oerhört upprörd över den dåliga servicen, den platta, svarta biffen och den enerverande musiken som spelades när jag gick till toaletten så jag bokstavligen knuffade bort en efterbliven kvinna från att tränga sig före mig på toa. Alltså, då, sittandes på den kalla toaringen kände jag att jag på något vis hade kokat över när jag såg den efterblivna tanten kika in på mig (det var en sådan där trendig dörr som ger ett trendigt men föga önkvärt peephole och upprepa sitt ”Jeg maste tisse”-mantra over and over again. På väg ut ur restaurangen sa Anna och Mia till ett tiotal svenskar som väntade på bord till restaurangen att de borde leta efter ett bättre ställe om de inte var sugna på att vänta 40 minuter bara för att få en förkolnad, enkronestor hakkeböf. De tackade för tipset och drog. Resten av tiden i stan spenderade jag på Ole Henriksens avdelning på Illum, samtalandes med en übergay säljare. Han berättade skitmycket och lät mig testa grejer. Jag förstod ungefär 20-30 procent av vad han sa. Men det var kul ändå. Sedan började vi dra oss mot bilen för att återvända till vårt eget land.
Sådär. Nu har jag äntligen sett 2 days in Paris. Den var rätt så bra. Eller lite var dåligt och lite var bra. (Och det är efter denna mening som jag VERKLIGEN funderar på att bli filmkritiker – ska ringa DN på onsdag och fråga). Men i alla fall så var det några saker som var ganska väl skildrade – framför allt då den uppenbara alienationen som den amerikanska pojkvännen känner när han inte förstår språket. Denna situation har dock även en annan dimension för oss som förr i världen hade internationella relationer (alltså pojkvän från annan nation) – nämligen frustrationen över att också behöva vara den som översätter allt när man sitter bland familj och vänner och bara vill umgås en kväll på sitt eget språk. Sedan var det fina bilder från Paris gator. Ack, vad jag saknar den där staden alltså. Det dåliga var att huvudkaraktärerna skulle vara typ 35 år gamla men tjafsade och uppförde sig som om de var max 22. Sjukt irriterande. Sedan var första delen av filmen tusen gånger bättre än den andra halvan (ungefär som Titanic men annan typ av film…). Om ni ska se den kan det dock vara en fördel att fatta franska då typ halva filmen är otextad på just detta språk. Men se den om ni kan.
Idag skrattar vi åt klippet där lilla Pearl som leker Jamie Lynn Spears och talar ut som sin graviditet. Dör av skratt åt hunden, kassarna och bebis-Britney i bilen. Ta en titt.
Igår när vi gick på shoppinggatan här i stan så såg jag och min syrra Mia en barnvagn med en sådan där namn-registreringsskylt på framsidan. På denna skylt stod namnet Chanelle. Vi kollapsade totalt av gapskratt och ångest.
En grej man saknar i Stockholm är mitt, sedan barnsben, favoritsnabbmatsställe Graffiti Café. Det finns på alla håll i Skåne och är kungen av bakad potatis med fyllning. När jag var liten åt jag alltid rostbiffsallad med rostad lök. Under gymnasiet blev det bara Crabmix med extra räkor för fem kronor. Nu käkar jag bara Red hot-röra med skinka. My god, vad gott det är.
En väldigt konstig grej är att någon har lagt en förbannelse på mig och mina systrar för många år sedan. Saken är den att vi tillsammans väger en viss siffra men kilona fördelas aldrig jämt. Med en cykel på ungefär tre år så är det alltid någon som får vara tjock och de andra smala (varav en supersmal). För flera år sedan fick Anna bära fettet och jag och Mia vara smala – sedan var det Mias tur att bli tjock och nu slutligen jag – medan Mia är skitsmal. Nu har vi räknat ut att jag kommer att vara tjock i ett och ett halvt år till och vid midsommar 2009 kommer Anna att få ta över fettförbannelsen. Mia kan pusta ut i fyra och ett halvt år till. För tillfället försöker vi utröna vem som har lagt denna förbannelse över oss genom att leta i våra tankar efter gemensamma fiender. De flesta fiender vi har avgränsas till en av systrarna. Den enda vi kommer på som hatar oss alla tre är en nynazist från landet som brukade spränga vår brevlåda under uppväxten. Dock tvivlar vi på att han besitter den intelligens som borde krävas för att utfärda en så pass avancerad förbannelse.
Jag vet inte vad ni tycker, men denna låt är utan tvekan systrarna Collins jullov 2007-låt. Jag tror att många kan uppfatta den som stötande, obehaglig eller lite småäcklig. Vi är så sjukt förtjusta i Samwells minspel och jobbar hårt för att få till det själva. Igår natt sjöng vi låten till en kille som försökte säga något neggigt om oss när han passerade oss på shoppinggatan. Hans chockade min, alltså!
Jag fick en jättefin, knallröd digitalkamera igår i julklapp så nu ska jag komma på hur den fungerar så jag kan ta foton på folk ikväll så jag kan jämföra hur mycket de har åldrats sedan gymnasiet. Sweet.
Nu är det juldagen. Det betyder att jag måste tvätta håret eftersom jag ska till Katten och visa upp min nuna ikväll. Vill inte ge någon anledning att baktala mig för mitt feta hår. Min familj tittar på finkulturell spansk film medan ADHD-jag sitter vid datorn alternativt springer i hallen, talar i telefon på kattspråket eller läser gamla Svensk Damtidning. Genuina juldagsaktiviteter med andra ord. Nu ska jag äta något sött.
