De senaste dagarna har jag funderat en del på rivaliteten mellan Stockholm och resten av landet. Det började med att jag, för någon dag sedan, samtalade med en stockholmstjej som bott en termin i Malmö. Hon berättade om hur chockad hon blev av det dåligt dolda föraktet för stockholm bland skåningar. Hon kände att hon nästan behövde ursäkta sitt ursprung för att uppnå acceptans. Sedan tittade jag på tv4 Kvällsöppet igår kväll där de körde en debatt kring Stockholm vs Göteborg och det s.k storebrorssyndromet som göteborgarna dras med.
Själv är jag skåning. Eller andra generationens invandrare i Skåne skulle man kunna säga då mina föräldrar härstammar från Sverige. Vi västskåningar har alltid sett Köpenhamn som vår huvudstad – det är dit vi åker för shopping och uteliv, flyger ifrån och njuter av storstadskänslan. Dessutom pluggar vi i Lund, umgås med kompisar i Malmö och går gärna ut i Helsingborg då det finns en uppsjö fem-ställen just där. Skåningar bryr sig inte så mycket om Stockholm så länge de inte kommer i kontakt med folk som bor där. Då brukar den mest frekventa frågan vara: ”Men! Varför bor du däääär?”. Då måste man försvara sig. Eller bara ignorera frågan och gå vidare med sitt liv.
Göteborgare (och alla som bor norr om Stockholm också för den delen) verkar ha en liknande inställning fast med en gnutta mer fientlighet. Att hata Stockholm är ungefär lika vanligt som att äta ostmackor till frukost.
Sedan har vi då stockholmarna – dessa knappt två miljoner småstadsmänniskor i en glänta i skogen (som vi skåningar gärna ser det) som själva slår sig för bröstet och anser att de är de som har koll, de som är de enda storstadsvärldsvana i landet.
Efter denna långa inledning skulle jag som skåning boendes i Stockholm sedan tio år vilja ge ett par synpunkter. Till att börja med vill jag påpeka att jag älskar Skåne, men älskar Stockholm lika mycket fast på ett annat sätt. Jag tror att det är som att skaffa fler än ett barn. Det första älskar man, men nästa älskar man lika mycket utan att på något sätt sluta älska det första.
En sak som slog mig riktigt ordentligt när jag flyttade hit var att stockholmare sällan lämnar sin egen stad. Medan Hässleholmsbor och Luleåkidsen drar till Paris, Barcelona, Rom och New York efter gymnasiet för att läsa språk, jobba ett tag och se världen ett par år så sitter stockholmarna kvar i just Stockholm. Jag får känslan av att folk runt om i landet satsar högt, har lite att förlora och brinner av lust att utforska nya städer. Stockholmarna känner sig trygga i sin egen lilla storstad och vill inte riskera att gå vilse bland Roms smågator eller göra bort sig på knackig franska. De känner att de redan har allt eftersom de bor i Sveriges huvudstad. Sedan slutar det med att landsortsfolket flyttar till Stockholm med en pr-utbildning från New York, internationell ekonomi-examen från London eller modedesign från Florens i bakfickan och plockar avundsvärda anställningar bland toppföretagen. Kan man säga att trots att Stockholm består av oerhört lojala stockholmare som aldrig överger sin stad så ligger makten egentligen hos det äventyrliga landsortsfolket? För vilka är det som sitter i politikens högsta rum? Eller som journalister på landets största tidningar? Eller bestämmer vilken reklam, musik, film eller teater vi svenskar ska ta del av? Även om besluten fattas i Stockholm så är det sällan stockholmare som fattar dem. Kom ihåg det, landsortsbor!
