Innan ikväll, när jag väntade på att Law & Order skulle börja (och ja, jag följer kriminalseriernas svar på Days of our lives) så stod Efterlyst av alla vitt skräp-program på. Där fick man se ett reportage om en pojkvasker som arbetade på Statoil som under en kväll på hans skift blev rånat. Killen väljer i den här situationen att spela hjälte och blir således snittad i magen typ. Det var här som jag förstod att något inte stämde. Hur kan man känna så djupt för sin arbetsplats Statoil (som med största säkerhet har ett försäkringbolag som pröjsar för rånade Japp, cig och bilolja) så att man är redo att ta en kniv i kroppen? Jag blev helt chockad. Jag menar, den enda gången jag skulle överväga att jonglera med knivar, testa rundsparkar (eh) och slå någon med något slags tillhygge (dvs spela hjälte) skulle vara om någon bröt sig in i min lägenhet och tänkte sno mina egna personliga tillhörigheter. Annars hade jag bara kört hands up-stilen.
Detta fick mig att i minnet återuppleva min tid i studentkorridor. Vi hade ofta inbrott i vårt kök och under några månader intensifierades denna nattliga helgkriminalitet ordentligt. De snodde min oöppnade herrgårdsost VARJE vecka, typ all min kyckling, ja till och med gamla matlådor med nio månaders infrusen lasagne. Det värsta av allt var att de stal hela min punkskivsamling som jag hade lyssnat på i köket för att liva upp stämningen en kväll (eller irritera andra möjligen). Morgonen därpå fanns inte ett spår av Asta kask kvar så att säga. Helgen därpå (då jag för nittonde veckan i rad hade samlat småslantar till en ny ost) så kom jag hem ganska sent efter en utekväll och låg i sängen och kollade på Lättlagat (som brukar vara en klassiker runt femtiden söndag morgon) då jag hörde uppenbara ljud som påminde om inbrott. Istället för att typ låsa min ytterdörr och ringa polisen så blev jag helt jäkla bananas, hoppade i ett par mysbyxor och stegade ut till köket där en synnerligen påtänd ung man stod och rotade i vår frys. Jag bara: ”Nu är det FAN nog du sjuka mattjuv!” Han bara: ”Sludderisludd, jag letar efter en poesibok i botten av frysen, jag vet att den ska ligga här”. Då tappar jag tålamodet och skriker: ”Sätt ner de sju matkassar du just nu håller i händerna, annars kommer jag att ställa till ett litet helvete!”. Han stirrade lite förvirrat på mig och gjorde en ansats till att gå. Då började jag jaga honom, typ ”ut, ut, ut!” och knuffa honom mot dörren. Då gick han. När dörren hade slagits igen så öppnade en granne sin dörr och undrade vad som pågick. Jag bara: ”Tack för hjälpen liksom”. Han: ”Fast jag gick inte ut för att han kanske var beväpnad.” Jag slängde ur mig ett godnatt och gick in och ringde polisen för tjugonde gången den där terminen. Herregud, pappersmassorna jag hade på mitt skrivbord i form av polisanmälningar. Helt sjukt!