Okej, lider av svår insomnia ikväll verkar det som – därav den sena timmen. Men vad jag ska berätta är hur jag inom loppet av fem minuter gick från att vara en normal tjej i tjugoårsåldern till en ångestladdad pensionär. När jag skulle stänga vårt fönster mot gatan så hörde jag misstänkta ljud ute på gatan. Där ser jag en tjej och en kille som går runt i varje port och försöker bryta sig in. De testar även att bryta upp fönster på nedre botten i flera hus. När de kommer över gatan till vårt hus så blir jag irriterad. Pallar inte knivfajtas nu alltså. Sedan ser jag att de har en kumpan i en vit skrotbil som ser mig i fönstret. Blir skraj på riktigt och bestämmer mig för att ringa till polisen på söder. Nu visade det sig att de såklart inte har öppet vid den här tiden och jag tvingas alltså då ringa 112 (!). Jag menar hur ofta gör man det? För övrigt gick det fram kanske nitton signaler innan konstapeln svarade men han lovade att skicka en bil. Och nu ser jag att det vimlar av snutar här ute på gatan. And I feel safe again. And 86 years old, sort of.