Kolla in min laxomelett som den såg ut innan jag vek ihop den. New York style på finare brunch-hak. Krämig omelett på massor av ägg (kolla in den fina färgen), rökt lax, gräslök och några klickar sourcream (eller gräddfil om man nu ska vara svensk).

Någon som har lust att ta en snabbtur till New York ikväll och köpa lite cupcakes till mig? Eller baka några om det verkar lättare? Alla förslag mottages.

Är det bara jag eller är inte Borats neongröna ”baddräkt” sjukt uttjatad och sooo 2006-småroligt? Varför envisas folk då fortfarande med att tjata ut det där skämtet och tro att de är lite tokroliga fram till dagens datum? Det började med en Borat look-alike som ”skojade till det” i Tour de France 2007. Under de senaste veckorna har vi dessutom behövt se både den amerikanske sångaren John Mayer och svenske Basshunter tro att de är fyndiga iklädda samma slags ”plagg”. Kan någon införa en regelbok i humor? För det verkar som att folk inte fattar.

Idag tycker jag att hela bloggklimatet i Sverige är iskallt. Först läser jag Linda Skugges blogg och ser hennes obehagligt föraktfulla inställning till folk som är sjuka i annat än magsjukor och förkylningar:

”Sverige har knappast problem med att folk stannar hemma för ofta med magsjukor och förkylningar! Utan med att folk är hemma med en massa hittepå-grejer som utbrändhet och elallergi och skit. Det är dessa som ska ut och jobba.”

Jag tycker att det känns så onödigt att försöka plocka provokativa poänger på folk som antagligen varken har det så lätt eller mår så bra. Jag tror inte att någon som på allvar är utbränd mår bättre eller känner sig taggad att jobba när de läser att de har en ”hittepå-sjukdom” enligt Skugge. De har nog det jobbigt nog i sina liv och behöver inte höra förakt från andra.
Sedan läser jag på Fotbollsfruns blogg och ser ett helt vansinnigt e-mail från en person som systematiskt har skrivit obehagliga kommentarer till Malin Wollin under lång tid. Denna person verkar också förtjust i att skriva nedlåtande och föraktfulla kommentarer till alla hon kommer åt.
Vad är folks problem? Nog för att jag kanske inte gjort mig bekant som den mest politiskt korrekta bloggaren i landet men jag förstår faktiskt inte vad poängen skulle vara med att köra den föraktfulla eller rent ut sagt elaka stilen utan någon som helst finess eller twist. Det är bara tråkigt.
Och med detta inlägg menar jag inte att alla ska köpa självhjälpsböcker i hur man blir en snällare person och aldrig mer skriva något som kan uppfattas som lite edgit eller vasst. Jag menar bara att vissa saker är så fullkomligt onödiga och ger varken upphov till eftertanke eller har en poäng.

Den besvärliga ekvationen jag har suttit med idag har gått ut på att hitta på en middagsrätt tills ikväll då min killes föräldrar kommer och käkar. Min kille vägrar äta kyckling och hans mamma ville gärna ha något lätt. Något lätt för mig är typ en caesarsallad med just kyckling eller likande. Kött och köttfärs är sällan det man kallar ”lätt mat”. Nu kom jag på det. Det blir två franska omeletter – den ena med rökt skinka, kokt potatis i bitar och champinjoner och den andra med rökt lax och gräslök. Till det en maffig sallad. Herregud vad många timmars tankeverksamhet jag lade ner på det här. Uppenbarligen har min hjärna förlorat all form av kreativitet så där out of nowhere.

När jag var yngre så drömde jag om att få gå i privatskola. Trots att jag som liten med fascination plöjde igenom halvtrasiga originalupplagor av brittiska flickor på internat från femtiotalet så var det nog aldrig själva internatlivet som lockade utan skolformen. Jag hade helt enkelt velat gå i en privatskola som extern – dvs någon som får åka hem efter lektionens slut och slippa sitta rak i ryggen och äta under husmors ogillande blick.
Nu gick jag allt som allt (rent utbildningsmässigt i alla fall) på fantastiskt bra skolor genom hela min skoltid. Under låg och mellanstadiet gick jag på en gammal byskola och lågstadiet präglades av en ganska gammeldags syn där morgnarna börjades stående vid skolbänken och sjungandes psalmer där man hälsade morgonen välkommen medan vår fröken ackopanjerade på en gammal orgel.
Det jag trots allt saknade när jag väl kom till högstadiet var mindre klasser med fler motiverade elever. Jag var så att säga en musiktuffing som alltid presterade bäst vilket gav upphov till förvirrade identitetsproblem.
Min dröm var att få gå till en skola där tiden och pengarna fanns för att med hjälp av lärare starta upp avancerade skoltidningsredaktioner istället för att mötas av noll uppmuntran när man var i entreprenörstagen. Eller att ha valfria extralektioner där debattklubb/retorik skulle kunna vara en aktivitet.
I gymnasiet gick jag visserligen ett studiemotiverat program där vi elever lobbade så hårt för att få extraundervisning i åtminstone ett extra språk och lyckades slutligen tigga till oss två sovmorgnar och en fri eftermiddag utanför schemat där vi fick läsa tyska C. Om jag hade fått välja hade jag även gärna läst både spanska och ryska utöver skoltimmarna men det fanns inga ekonomiska möjligheter till det.
Nu kan jag visserligen inte avgöra om en privatskola hade haft resurser till just detta men jag misstänkte alltid det – att ens akademiska nyfikenhet och omåttliga inlärningsbehov kanske hade kunnat mättas eller åtminstone uppmuntras ytterligare.
Och när det gäller skoluniformen så hade man lätt kunnat göra den mer indie-vänlig med ett par Dr Marten’s och några fastklistrade stjärnor under ögonen.

Just nu sitter jag i mitt pyttelilla kontor med en smoothie som av misstag blev en slags parfait. Jag slängde i ett halvt paket fryst mango, ett par deciliter vaniljyoghurt och en skvätt mjölk och resultatet blev en mycket trögflytande men god glass-smoothie. Om man hade haft barn skulle man ju lätt kunna lura dem att det vore glass på fredagskvällen så hade de istället för socker och skit fått i sig vitaminer och sånt. Men nu har jag inte så det så jag slipper fördjupa mig i den frågan.

Dagens avsnitt av ”I huvudet på Gynning” kan ju bara tilltala riktiga hardcore-Gynning-fans. Jag håller på att gå under av hennes falsksång och tjutande på tv just nu. Ha i åtanke att jag själv då är en synnerligen högljudd skåning med betydligt mer tålamod än de flesta. Men min kille verkar gilla det. En kvart kvar. Surfar på hemnet.se efter större lägenhet och letar efter mina öronproppar nu.

För er som är stressade och äter för lite fisk så ska jag tipsa er om ett urenkelt recept som har sitt ursprung i en receptbok som jag om min kompis Paula lagade oss igenom vårt första år hemifrån när vi bodde i Frankrike.

400g fisk i munsbitar (jag gör den ofta på hokifilé eller pangasius men det går lika bra med lax etc)
1,5 dl vitt vin
1 fiskbuljongstärning (knorr)
2dl crème fraîche (om ni vill lyxa till det tar ni saffran/tomat annars bara vanlig naturell)
1,5 dl matlagningsgrädde
salt och peppar
gräslök (jag har alltid en liten kartong i frysen)
en hög med haricots verts

Koka upp vin och buljong, tillsätt mejeriprodukterna, släng slutligen i fisken och upptinade haricots verts. Servera med ris eller potatis.

Det tar typ tio minuter att laga och alla brukar gilla det.

Inte för att låta som en upprörd hemmafru/pensionär, men har inte ost blivit sjukt dyrt? Nu syftar jag inte ens på finost utan vanlig hederlig frukostost av herrgårdstyp eller liknande. Eftersom jag uppenbarligen har en del autistiska drag så kan jag kilopriset/styckpriset/jämförspriset på de flesta matvaror jag brukar handla och kan därför göra ett ganska snabbt överslag och komma fram till att just kilopriset på frukostost har ökat i runda slängar 15-20 kronor/kilot de senaste månaderna. Lider vi brist på mjölk? Eller löpe (eh?)? Eller ystare kanske? Något har i alla fall hänt. Ge mig sanningen, mejerier. Eller ostfrämjandet. Annars går jag över till skinka på mackan.