Under den gångna veckan har jag följt den debatt som följde efter att livsmedelsverket ändrat sina rekommendationer och numera menar att det är riskfritt för en ammande mamma att dricka 1-2 glas vin 1-2 gånger i veckan. Varför jag valde att ställa mig i periferin beror på att jag inte har några barn och tänkte först att jag inte borde ha en direkt åsikt. Ju längre veckan gick desto hätskare blev debatten och nu känner jag att jag inte kan hålla tyst längre.
Jag tycker vi börjar med ren fakta:
- När en kvinna ammar så går så mycket promille alkohol som hon har i blodet ut i bröstmjölken. Detta innebär att alkoholhalten i en halvpackad kvinnas bröstmjölk är likvärdig med alkoholhalten i filmjölk, yoghurt eller juice.
- I de flesta andra länderna i västvärlden så ligger alkoholrekommendationerna på något glas vin i veckan under graviditeten. Varför barnmorskor i Sverige förmedlar totalförbud beror inte på att forskningen stödjer det utan att kvinnor med alkoholproblem skulle kunna tolka det till sin fördel och dricka för mycket.
- Kvinnor med alkoholproblem dricker alkohol i vilket fall och det är INTE denna grupp som jag tar upp här – det är en annan debatt.
Min personliga grundståndpunkt är självklart att kombinationen graviditet och alkohol rimmar illa. Om jag någonsin blir gravid tror jag inte att jag kommer att dricka någon alkohol alls (fast vad händer om man råkar bli på smällen och sedan går på ordentlig fest innan man vet och dricker för många glas vin?). Men när det gäller just amning så anser jag att vuxna människor med ett barn måste väl kunna fatta sina beslut själva. Om livsmedelsverket nu har kommit fram till att barnet inte tar skada av något glas vin i veckan så får vi ju förlita oss på det. Skulle en kvinna bli en sämre mamma för att hon väljer att dricka ett glas rött till fredagsryggbiffen när bebisen sover, mätt och belåten? Ja, tydligen, enligt den rådande debatten. Men det konstiga med den här debatten är att de kvinnor som anser att moderskapet är något självuppoffrande och martyrskapande anser att kvinnor som tycker det är ok med ett glas vin i veckan under amning är alkoholister. Varken mer eller mindre. Snacka om svart-vit syn på samhället.
Eftersom dessa självuppoffrande, perfekta mödrar enbart baserar sina argument på sina egna känslor blir debatten också haltande. För tänk om barnet blir sjukt när föräldrarna har druckit vin och då inte kan köra in barnet till akuten! Men har ni aldrig hört talas om taxi? Förresten vill jag påstå att det finns väldigt många människor i trettioårsåldern som inte ens äger en bil. Många har inte ens ett körkort (särskilt här i Stockholms innerstad). Då måste ju det betyda att folk som inte har råd med bil är per automatik dåliga föräldrar. Hur bra bilförare tror ni förresten en extremt orolig mamma med ett sjukt barn på väg in till akuten är? Löjligt argument.
Och sedan kommer då argumentet att mamman som druckit två glas vin lätt kan tappa eller skada bebisen på andra sätt jämfört med en nykter mamma. Jag vet inte hur det brukar vara för er, men ett till två glas vin får inte mig att uppföra mig som heroinisterna på Plattan med kass finmotorik. Dessutom verkar alla självuppoffrande mammor missa att det finns en PAPPA också. Då får väl han strunta i att dricka och ta hand om bebisen om mamman vill gå och ta ett glas vin med kompisarna. För pappor som tar ett glas vin eller en öl skapas det ALDRIG hätska debatter kring.
Jag vet inte om det är den kravfyllda världen där perfektionism är ledordet som vi lever i som skapar dessa självupppoffrande mammor. Vi sjuttiotalister vill vara bäst på allt vi tar oss för, vi kämpar tills vi nått toppen, vi mår skitdåligt, men likväl fortsätter vi kämpa. Är det samma beteende vi ser i mammarollen? Att man ska vara perfekt – visa hur starkt man kan stå emot östersjöfisk, mögelostar och ett glas rött på fredagen. Att man klarar allt själv, att man har kontroll, att man är bäst på det man gör? Oavsett anledningen kommer vi ingenstans när det gäller jämställdhetsarbetet så länge som kvinnor skuldbelägger andra kvinnor och kastar skit på varandra. Låt varje familj bestämma själva hur de vill ha det. Låt pappan ta samma ansvar som mamman i den utsträckning det går under amningsperioden. Om alla mammor strävar efter att vara karikatyren av perfekt så kommer vi så småningom att få en hel generation bittra, självuppoffrande kvinnor med extrem prestationsångest.
En bra mamma är kärleksfull, engagerad och glad. Men för att bli allt det där måste mamman också få möjlighet till lite egentid och självutveckling. I ett jämställt förhållande där man fungerar som ett team är detta också möjligt, om mamman nu stiger ner från sin tron där moderskapet ses som en slags helig institution.
