Nu har jag haft avskedsfika med mina systrar. Vi gjorde det på pensionärsvis – dvs butterkaka och te hemma hos mig vilket slutade med att en syster somnade på soffan och undertecknad fick gå till apoteket och köpa magkatarrsmedicin (istället då för den mer storstadsmässiga lattefikan på Grev Turegatan som slutar med att alla håller sig vakna). Annars har jag mest byggt en reseguide genom mellansverige. Sevärdheter yngre än åttahundra år göre sig icke besvär. Nu är det mest packa, packa som gäller. tur vi har en stor bil och bara är två på resan. Det betyder att jag kan ta med några resväskor och ett tjugotal plastpåsar med grejer. Har så svårt att bestämma mig i förväg liksom.

Här kommer ett vindögt ”Glad midsommar” till er alla!

Jag vet att jag är lite sent ute men jag har faktiskt inte hunnit läsa klart förrän igår. Det gäller den nya glossy weekly-invasionen som skett i vårt land de senaste månaderna. Det började med påkostade Sofis Mode som kom för några månader sedan. Sedan hetsades lanseringskampen mellan Frida förlags Glaze och Aller förlags Chic i varenda branschtidning.

Först ut var Frida förlags Glaze. Det absolut uppenbara med denna tidning är att redaktionen är liten, budgeten är ännu mindre men trots det ska tidningen komma ut var fjortonde dag. Det är en ekvation som inte går ihop såvida man inte väljer att göra avkall på kvaliteten. Och det är precis det som Glaze har varit tvungna att göra. I vanlig Frida-anda fylls tidningen med re-writes av gamla artiklar (uppenbart är att ingen på redaktionen har träffat någon Hollywoodkändis i alla fall) som de hittat på nätet? Modereportagen känns i samma klass – dvs att någon sitter och bildgooglar ”red dress Hollywood” och sätter sedan in fem kändisar i röda klänningen i tidningen och påtalar hur trendigt det är just nu. Sedan saknar tidningen substans – en massa stora bilder som man snabbt ögnar igenom – men väldigt lite text och välskrivna artiklar exempelvis. Något som jag också ifrågasätter djupt är deras målgrupp – Glaze själva menar att de är den enda tidningen som vänder sig till 20, 30 OCH 40-åringar som fortfarande är unga i sinnet. Jag tror alltid att större effekt uppnås vid snävare målgrupp. Det är ju allmänt känt att riktar man sig till alla tenderar det blir till ingen. Annars känns hela tidningen urvattnad och jag känner mig som när jag var tio och läste Frida med skeptisk blick – besviken.
Dock måste man ge en eloge till den lilla redaktionen som trots begränsade resurser har gjort sitt bästa för att få ihop en snygg och spännande tidning. Något mycket olyckligt är dock valet av namn. Vad är Glaze för er? Något med kött, tänker jag. Dessutom saknar de en webbplattform, vilket känns fullständigt bakåtsträvande i en tid som denna. Om man googlar Glaze hamnar man här. Not good.

Ett par veckor senare (den 17 juni) släpptes första numret av Chic. Chic är Charlotta Flinkenbergs baby och utges på Aller förlag med en målgrupp på kvinnor 25+. Vid första anblick är Chic många snäpp över Glaze i uteseende och tjocklek. Chic har också betydligt mer substans och struktur. Det som slog mig direkt är att rekryteringarna från Cosmopolitan lyser igenom både här och där. Namnet Chic arbetas in i nästan alla reportage på samma sätt som Cosmo görs och tidningens uppbyggnad är snarlik. Uppenbart är också vilken tidning som de mest åtråvärda annonsörerna har valt – medan Glaze kämpar med småannonsörer finner man uppslag med Armani och Replay i Chic. Är tidningen bra? Låt oss säga att den är bättre än Glaze. Den har i princip mer substans. Dock ifrågasätter jag Chics ”dokument” – en artikel som behandlar Kina och OS som verkar vara skriven för tjejer i högstadieåldern med tanke på det nästan löjeväckande informella tilltalet. Om målgruppen är 25+ får man hoppas att deras läsförståelse ligger något över fjortonåringarnas. Lite löjlig är också Charlotta Flinkenbergs känga till Glaze i ledaren där hon skriver att ”…du slipper elakt skvaller och inzoomade bilder på celluliter – även CHICs kändismaterial är såklart chict!” Jag anser alltid att man ska säga vad man gör och strunta i att ta upp vad man INTE gör. Annars tycker jag att Chic är ett tämligen lamt namn som andas nittiotal, svampade väggar, lavalampor och Bondi café. Ett ord som är fullkomligt daterat med andra ord. Positivt är dock deras välfyllda hemsida med allt från bloggar, kändisnyheter och skönhetstips. Kanske veckorevyn.com ligger som förebild?

Är det bara jag eller ser Nicole Richie ut som att hon inte har sovit på flera dygn? Jag trodde inte att kändisar i Hollywood hade vaknätter trots att de har små bebisar. Sånt sköter väl deras stab av nannies? Antingen är det en modern sminkning som jag inte riktigt förstår, eller så har Nicole börjat med heroin igen eller så är det bara så enkelt som att hon faktiskt sover dåligt på grund av nattskrikande dotter.

Nu har jag just kommit hem från en jättetrevlig familjemiddag hos min killes föräldrar. Där bjöds det på sommarbuffé, vin, jordgubbstårta och kaffe för oss typ tio som var där. Sedan kände jag och min kille oss lata och tog bilen hem (alltså min kille hade inte druckit vin – bara en parentes för alla er som satt beredda att skriva kommentarer om rattfylla). Tyvärr fick vi tanka för 800 spänn och sedan betala parkering för hundra spänn. Well, att tanka var oundviklig men parkeringen slog vi till på för att slippa åka ut till Enskede i morgon kväll också. Innan jag sa hejdå till min killes föräldrar så fastnade min kofta i utegrillen som välte så att all grillkol ramlade ut i trädgården. Det tyckte jag var lite pinigt, trots att jag annars är barnsligt förtjust i slapstick (och skrattar högt åt America’s funniest home videos med Tom Bergeron).

shoppingen verkar inte ta slut än på ett tag. Jag sitter utmattad i en soffa vid provrummen.

Jaha. Då var det bestämt att jag ska tillbringa eftermiddagen med shopping tillsammans med min kille. Det innebär att jag ska stå utanför ett provrum i tre-fyra timmar medan han provar jeans. Ska bli kul. Annars gillar han mest skog och sånt medan jag är mer en asfaltstjej så shopping är något vi sällan ägnar oss åt som par.

Officiellt sett är jag nog allergisk mot glass. Efter ett par dåliga Ben & Jerry’s-incidenter på sistone och en del Vienetta idag drog jag åtminstone denna slutsats. Thank god att det inte var kanelgifflarna som var allergihärden!

Just nu håller jag på med projektet ”boka rum på gamla kråkslott i Sverige”. Det här (bilden) är till exempel ett ställe som vi tänkte tillbringa en natt. På midsommarafton kör vi ut mot Nyköpingstrakten och firar midsommar med ett gäng vänner på ett lantställe. Sedan sätter vår turné igång. Vi ska kortfattat köra: Nyköping-Vadstena-Gränna-Helsingborg-Danmark-Helsingborg-Varberg-Bohusläns skärgård-Uddevalla-Skövde-Stavsjö-Stockholm. Drygt två veckor kommer det att ta. Först kollade vi lite hotell och slogs av dyrheten. Sedan kollade vi på skoj vandrarhem med fördomen om att behöva dela sovsal med fjorton andra människor men insåg att man kunde hyra dubbelrum för någon extra hundralapp. Detta gör att vi kommer att sova några nätter mitt i ingenstans i urgamla hus (vi hoppade över de vandrarhem som ser ut som sovjetiska lägerbostäder). Misstänker spökeri. Om jag hör något misstänkt ska jag filma med nattljus med videokameran och skicka in till Det Okända på tv4+.

För många, många år sedan, då jag och min syrra fortfarande bodde i en by utanför Helsingborg och inte hunnit börja gymnasiet (och därmed funnit likasinnade) lyckades vår mamma komma över ett par biljetter till en musikfestival i Svedala. Det låg långt åt skogen, förbi Malmö och ut i den skånska obygden. Trots detta skjutsades vi dit (iklädda helt sjuka kläder i någon slagt mismatchande indieanda) för att få se Brainpool som då precis hade släppt sin första skiva. När vi blev avsläppta vid Svedalas utomhusbad där festivalen ägde rum var vi två av de lyckligaste tonåringarna i världen. Inte nog med att vi befann oss långt från bönderna hemma – vi skulle också få se ett av våra favoritband live. Dessutom fick vi genast syn på tre tjejer som liknade oss. Ja, alltså inte som att de var mänskliga kloner av oss eller något annat obehagligt – de såg bara ut som tre sextonåriga tjejer med samma typ av klädstil och med samma förväntningar i ansiktsuttrycken som vi. Efter några trevande närmanden började jag och min syrra prata med indie-tjejerna. Det lilla gänget bestod av tvillingsystrarna Madeleine och Susanne och deras bästa vän Sandy och kom från Malmö. Vi fann plötsligt våra likasinnade. Sedan pratade vi i munnen på varandra om Damon Albarn, Brett Anderson, Jarvis Cocker, om hur mycket vi skulle vilja bli kompisar med Marijne Van der Flugt i Salad, och med Justine Frischmann i Elastica.
Efter Svedalafestivalen började vi frekventera Pågatåget mellan Helsingborg och Malmö. Vi fem tjejer diskuterade musik in på natten, flirtade med söta indiekillar i Malmö, sprang på ungdomshak med musikaktiviteter i både Malmö och Helsingborg och sov över – ja, jag vet inte hur många gånger. Sedan sågs vi ju självklart på varenda spelning i antingen Lund eller Köpenhamn så fort något av våra favoritband spelade där. Inte nog med det – vi skickade hundratals brev till varandra, spelade in indiekassetter och glömde aldrig att skriva det coolaste citatet från någon indielåt vi just då lyssnade som mest på över hela kuverten. Efter något år blev kontakten mer sparsam. Sedan tog vi studenten och hamnade på olika platser. I fredags lyckades dock Madeleine hitta mig och min syrra på Facebook och nu har vi återfunnit våra gamla indievapendragare. Helt underbart! Dessutom skiver Madeleine en mycket fin blogg med oändliga tips på urbra musik.

Damon, min stora kärlek 1994

Tre tjejer + flytta ett helt studentrum MED möbler + stor flyttbil + svår rusningstrafik (en dryg timmes kö för att köra fem kilometer) + en kamp mot klockan + en felkörning + en tung säng = en känsla av att ha blivit överkörd av ett tåg.