Klockan fyra måste jag befinna mig i Vreten (var ligger det?) och hämta ut en flyttbil på en mack för att sedan hjälpa min lillasyster Mia att flytta. Problemet är:

• Jag trodde att jag skulle hinna tvätta innan, men glömde i all stress att sätta igång maskinerna klockan ett så de har bara stått och gjort inget i en timme vilket innebär att jag kommer att sitta med femton kilo blöt tvätt precis när jag måste ge mig av.
• Två av flyttkarlarna/flyttkvinnorna har checkat ut – den ena hade viktiga hemligstämplade grejer att ge till regeringen och den andra satt utan röst och frossade i en skinnpaj på jobbet. Således blev vi bara tre flyttkvinnor kvar. Ej kul.
• Jag måste ta reda på hur man hittar till Vreten och sedan måste jag finna ett sent lunchställe då jag inte har hunnit äta något idag förutom en löjlig frukost bestående av en äcklig nutrilettbar.

Annars är det bara bra!

Tänkte på den grej som hände på Where The Action is i lördags. Jag och ett gäng killkompisar satt och ölade på ett mycket regnblött långbord. Jag hade en grön tajt slags klänning på mig och satt då i ganska stora mängder regnvatten. Jag reste mig upp för att springa bort på toa (härliga vip som hade vattenklosetter!) och vände mig mot killarna och frågade: ”ärligt talat, ser det ut som jag har kissat på mig?”. Om det hade varit mina tjejkompisar som satt runt bordet hade de sagt: ”Ja, herregud, här får du låna min tröja och knyta i midjan så syns det inte”. Och så hade någon annan kompis fyllt i: ”Nej, ta min jacka, den går nedanför baken”. När jag stod där med den enormt blöta baken mot killarna och frågade om det såg ut som jag hade kissat ner mig avbröt de sina djupa musiksamtal och sa i kör: ”Ja”. Sedan fortsatte de prata och tog ingen notis om mig. Apropå skillnad mellan killar och tjejer alltså.

Oj, vad kul det var på Where the Action is igår. Jag anlände till området när Sahara Hotnights spelade, runt tre halv fyra. Då hade jag redan råkat bygga upp en rejäl blåsa på hälen med hjälp av lång promenad och tunga gummistövlar. Som tur var lyckades jag komma över ett gäng plåster av en snäll tjej i informationen. Annars var det mest mängden bajamajas som imponerade på mig på själva området. Ingen kö trots 18.000 besökare. Först hängde jag i alkoholområdet med min syrra och Maria. Vi kollade på Dirty Pretty Things och dånade av Carl Barâts snygghet. Sedan sprang vi runt på området lite och jag stod i en fyrtio minuters thaimatskö.

Sedan dök även min kille upp och vi satte oss backstage under Sverigematchen för att det var så fullt med folk vid storbildsskärmen. Vi drack lite öl och babblade och trillade in i min gamla fina vän Fredrik och Jens som hade skaffat skägg. Vi satt sedan typ resten av kvällen och babblade

Eftersom vi alla är gamla Dinosaur Jr-fans men med betoning på gamla så orkade vi inte stå och se spelningen – däremot såg man scenen utmärkt från vårt bord så vi nöjde oss med det. Långt senare var det då dags för den så kallade höjdpunkten – nämligen Foo Fighters. Då blev killarna som galna och dansade på bord och spelade luftgitarr. Min kille dansar bordsdansen.

Fredrik river av ett luftgitarrssolo.

Och så gick vi ut på området och lyssnade på några låtar. Väldigt fin stämning.

Snygg bild på Dave Grohls öga.

Sedan var det tack och godnatt och dags för 18.000 människor att ta sig hem. Kaos var såklart oundvikligt. Alla taxibilar var uppbokade, när vi väl anlände till universitetets t-bana var det enorma folkmassor som stod i kö bara för att få komma ner till spärrarna. Flera, flera tusen vandrade i lämmeltåg på längs motorvägen mot Roslagstull. Det gjorde vi med. Då kan jag säga att min hälblåsa gjorde absurt ont. Vi hittade ingen typ av fordon förrän nere på Odengatan. Detta innebar att vi promenerade VÄLDIGT många kilometer där på nattkvisten. När vi kom hem däckade min kille i soffan och kunde inte väckas så jag gick och lade mig och sov gott inatt.

Tack så mycket till Telia som både ordnade biljetter till mina bloggvinnare och till mig! Det var en fantastisk dag. Dessutom, när jag gick förbi Teliatältet på festivalområdet så fick jag en liten folder med fem gratislåtar från Telias enorma musikutbud. I iTunes-klass. Dags att tanka hem dem nu tror jag.

Hurra! Nu ska jag snart iväg på Where The Action is och se band så som Sahara Hotnights, Mando Diao, Dirty Pretty Things, Dinosaur Jr och Foo Fighters.  Inte nog med det – jag har backstagepass också. Hello langoskoma, here I come!

Idag köpte jag en topp på H&M bara för att ha något att matcha mina gummistövlar med i morgon då jag ska på Where The Action Is. Jag letade skitlänge efter en större storlek än de som hängde framme och personalen engagerade sig också. Utan resultat på större storleks-jakten provade jag trots allt den toppen jag hade i handen. När jag kom ut ur provrummet frågade expediten om den passade. Jag sa: ”nej, inte alls, men det hade antagligen inte en storlek större heller gjort”. Och så gick jag och betalade den. Imorgon måste jag ordna en tröja att ha ovanpå så inte alla valkar framhävs.

Min kille ringde för ett tag sedan från bilen på väg från Hultsfred. Istället för att ge en utförlig recension av gårkvällens spelningar räknade han i tur och ordning upp sina matintag. Så gör bara en människa som känner mig väl. Självklart är jag mest intresserad av vilka rätter han hade inmundigat under sin miniresa. Nu blev det lite av en besvikelse för min del då han varken hade ätit älgkebab eller langos utan hållt sig till något så trist som texmextallrik (trots att han ingående förklarade hur lyckad den hade varit). Sedan hade han tydligen ätit pannkakor tidigt i morse på en bowlinghall i Hultsfred och passat på att spela några bowlingrundor också. Det var ju i och för sig bara sjukt. För att släta över min uppenbara besvikelse gällande matintaget sa han att en present hade införskaffats. Jag undrade vad det var men det avslöjade han inte. Jag tror att det är Pete Doherty inslagen i bubbelplast och röd rosett. Hoppas i alla fall.

Snart börjar reprisen på Criminal Minds. Trots att jag har sett de avsnitten som går nu både två och tre gånger så måste jag bara få en liten Dr. Spencer Reid-dos innan läggdags. Jag och min syrra Mia är väldigt förälskade i Dr. Spencer Reid – eller Matthew Gray Gubler som han heter på riktigt. Fast vi kallar honom för ”The Gube”. Det googlade vi fram att hans närmaste vänner gör och vi vill ju gärna räkna oss som en av dem. Jag leder lite över min syster i jakten på The Gube eftersom jag har har lyckats med konststycket att bli vän med honom på MySpace. Ibland går jag in där – på hans sida – läser lite om vad som hänt sedan sist – kollar igenom några foton och kanske slänger iväg några till min syrra Mia per mail. Ganska ofta ringer jag och min syrra Mia till varandra och pratar om hur skickligt The Gube ritar. Eller om hur rolig han var i avsnitt 17 säsong 2 av Criminal Minds. Eller hur coolt det är att han är bästis med The Killers och gör deras videos och att vi i vår tur nästan är bästis med honom, vilket gör oss nästan bästisar med The Killers. Sedan gratulerar vi varandra till våra framsteg i jakten på The Gube och spanar efter billiga flygresor till Las Vegas, Nevada.

Det här lyssnar jag på nu för tiden. Soko – den där lilla franska Lilly Allen fast med kraftig fransk brytning och mer mordiska texter. Hur kan man stå emot något sånt?

Dagens iakttagelse: När södermalm tar studenten spelas helt plötsligt bra musik på flaken. Efter veckor av vidrig techno utanför huset hörde jag idag Håkan Hellström sjunga bland visselpipor och skrik. Kände mig genast mer vänligt inställd till studenter.

Det finns ett visst typ av mansutseende som jag inte klarar av. Det är de här männen som har nått upp till fyrtioårsåldern men står inte ut med tanken och gör allt för att fortfarande verka down with it och hippa. Av någon anledning väljer de inte sällan att gå till frisören och slinga håret åt det blonda hållet. Kanske har de en vision av surfarlook när frisören sätter på dem gummihättan och plockar ut hårstrån med virknål – lite sommarfräscht sådär. Sedan låter de luggen växa och kammar den gärna lite busigt över ögonen. Ibland låter de bara luggen vara en pannlugg. Bland dessa män brukar det också vara populärt med ett litet snuskigt hakskägg. Sedan brukar blommig skjortor göra jobbet, tycker de. Som grädde på moset brukar de köra valfritt antal ringar i öronen. Sedan är de redo att dra ut på raggarstråt. Sad, so sad.