Amenåh. Under och efter min möjliga salmonellasjuka tappade jag aptiten och åt väldigt lite (vilket resulterade i en åtta kilos viktminskning – hurra). Men nu är jag ju frisk och har tyvärr återfått aptiten. Det suger ordentligt. Nu är jag ju hungrig och måste typ svälta. Och svält är en av de tristaste saker man kan ägna sig åt. Jag får väl helt enkelt hålla tummarna för att jag åker på någon parasit i Paris. Ska enbart äta rå mat och mat som verkar ha legat framme ett tag så ska det nog gå vägen. Fortsätter jag såhär kommer målvikt vara nådd inom kort.

Jag har erhållit en finne strax ovanför överläppen. De första två dagarna beredde den mig enbart smärta och viss nedgång på snygghetsskalan (vaknade på morgonen av att jag råkade ligga på sidan och kudde mot finne väckte mig med ett morgonchockat skrik). Men nu – nu har den blommat ut rejält och det börjar bli dags att klämma. Problemet är att jag har så ömtålig hy så om jag klämmer en finne svullnar halva ansiktet upp i några timmar och jag får stickande, liksom allergiska halvt förlamande smärtor i hela fejjan. Och det känns ju inget vidare. Men nu är det på den nivån att min kille har slutat prata med mig face to face. Om jag ska säga något måste jag tala till hans rygg alternativt axel. I förrgår tipsade han mig om att måla finnen brun och låta den gå under namnet ”mouche”. Det är väl där någonstans jag är nu. Men smärtan, gott folk, smärtan!

Igår stack jag ut och joggade en runda. Jag var iklädd ett par röda damträningsbyxor, en ganska tajt svart långärmad tröja och håret i en knut mitt på huvudet. När jag joggade förbi en mamma med sin kanske fyraårige son nere vid Hammarby sjö så pekade sonen på mig och sa: ”titta på pojken, mamma!”. Jag övervägde både att väsa ”flicka” i förbifarten eller stanna till och ta mig ett allvarlig snack med ungen men valde att helt enkelt fortsätta jogga utan att säga något. På vilket sätt såg jag ut som en pojke i den här ungens ögon? Det var tämligen förolämpande. Nästan lika förnedrande som den där gången då jag blev misstagen för en hissknapp.

Och på tal om Gossip girl – det avsnittet som gick i USA den här veckan – var inte det en exakt rip off av Star Wars episode III – ni vet när Anakin Skywalker efter mycket om och men blir Darth Vader? Den enda skillnaden var att nu hände övergången på fyrtio minuter och utspelades i preppy skolmiljö istället för in a galaxy far far away. Jag vill inte spoila för er som inte sett det men jag trodde till slut att jag skulle dö av töntighetsöverdos (hade kollat på 90210 innan så det var kanske inte så konstigt).

Min inställning till Ed Westwick a k a Chuck Bass är något ambivalent (ni som inte intresserar er för en trettioårings åsikter om Gossip girl kan sluta läsa nu). I första säsongen fick jag nästan känslan av att han hade kinesiskt påbrå. Jag menar, hans ögon syntes liksom aldrig så som han kisade hela tiden. Sedan slog det mig att han kanske hade något slags kromosomfel, vilket jag sedan insåg inte bara var felaktigt utan också politiskt inkorrekt. I själva verket var han bara en ung kille som livnärde sig på att kisa i tv. Och det jag inte riktigt klarar av/räknar antalet per avsnitt är hans klassiska Chuck-min – ni vet när han kisar med ögonen, plutar med läpparna, kröker lite på nacken och lägger på sin ”bad boy”-attityd. Jag karvar i princip in små streck i soffbordet varje gång har gör den och nu är bordet brasved. Ni fattar.
Det sjuka är att jag nu under säsong två börjar tycka att han är lite småhet. Inte ursnygg, men som sagt – lite småvarm. Sedan får jag reda på att han hånglade upp Drew Barrymore igår kväll på SNL:s efterfest och fastnade på bild. (Enligt uppgift såg han sjukt nöjd ut när han lämnade stället). Och Drew är 33. Och Chuck Bass är 21. Uppfriskande på något sätt, tycker jag. Drew har för övrigt befunnit sig i kategorin ”potentiell bästa Hollywoodkompis” hos mig i typ femton år. Love her.

En ganska typisk Chuck Bass-min

Ed Westwick civil – som har blivit småhet i tuffa kläder (förutom Chuck-minen på första bilden)

Hångel med Drew Barrymore igår kväll över ett plastglas öl

Det här mailet fick jag just av min mamma som undrade om det var bättre förr:

”1928 inträffade en materiellt svår bilolycka på riksvägen mellan Örkelljunga och Åsljunga.
Det var en Örkelljungabo som körde på en köpman från Skånes Fagerhult.
Vid den efterföljande rättegången i Klippan sades det att Örkelljungabon som var orsak till olyckan fick en
förmildrande dom därför han hade druckit brännvin och därför hade svårt med att styra.
 
 Citat ur körkortsbok år 1920:

De som vållar bilisten de största bekymren, äro dock lekande barn och nervösa fruntimmer. De förra äro under lek både blinda och döva. Att signalera åt dem hjälper i regel ej, och ofta komma de framrusande så nära vagnen att signalen icke blir av betydelse. Där man väntar sig lekande barn såsom vid skolor, lekplaner etc, bör man endast köra fram med yttersta varsamhet, ty man kan sällan hjälpa sig med annan manöver än att stoppa vagnen. Damer är ofta lika svåra som barnen, ty vid en hornsignal tappar de ej helt sällan koncepterna. Att de efter att ha passerat trefjärdedelar av gatan utan vidare vända för att nå den gångbana de nyss lämnat är intet sällsynt. Ja två, tre gånger kunna de springa fram och tillbaka framför bilen. Stanna och låt dem komma upp på gångbanan! Handla i övrigt som vid möte med spårvagnar.”

Nu ska jag gå och lägga mig bara för att få fortsätta läsa i min ack så ickeintellektuella bok som jag är så förtjust i – nämligen Den första hustrun av Phillipa Gregory. Den handlar om Katarina av Aragonien som gifter sig med Henrik den åttonde och vilka problems hon får deala med med missfall hit, krig mot skottar dit, sin mans otrohet och ständiga behov av smicker, att ta makt över Englands finanser genom att gå bakom ryggen på sin pompöse man och lite annat smått och gott. Jag är fullkomligt besatt av hela Tudordynastin för tillfället på grund av Phillipa Gregory. Nu har jag bara två böcker kvar av hennes Tudor-böcker – The Other Boleyn girl och The Boleyn Inheritance. De som handlar om Queen Mary (Bloody Mary) och Elizabeth I har jag redan plöjt med stor glädje. Känner mig dock vemodig att lämna Katarina av Aragonien och ge mig på Boleyn–systrarna eftersom jag redan vet att de där små slamporna kommer att förföra Henrik den åttonde och sedan avsätta stackars Katarina. Alltså paja hennes liv. Skitungar.

Under eftermiddagen har jag varit på trevliga Mahir PR och deltagit i ett bloggmingel med MySpace Sverige, MTV och söta artisten Emilia de Poret som promotade den nya tjänsten Totiki över ett överdådigt kafferep. Totiki är ett program som man snabbt laddar ner och sedan kan man lägga in alla communites man besöker plus rss (och massa annat) så samlar Totiki alla ens sidor på ett ställe och meddelar på skärmen när det har hänt något nytt. Detta innebär att man slipper sitta och logga in sig på MySpace, Facebook, tio olika bloggar och så vidare – allt är på ett ställe. Mycket smart om man vill spara lite tid. Det var helt enkelt en givande eftermiddag.

Här försöker jag fota mig i spegeln (som alla modebloggare gör). Det gick inte så bra. Och mitt hår ser ut som Buffy the vampire slayers gör när hon tar sig ur sin kista efter sin död i avsnitt 1, säsong 6.

Såhär fint var det dukat på Mahir

Innehållet i goodiebagen

Gud, ibland kikar man upp lite från träsket och känner sig populär. I eftermiddag är jag inbjuden på ett bloggmingel av en PR-byrå på ”lyxig eftermiddagsfika och välfyllda goodie bags” – ja, alltså det handlar ju om en viss grej också men den berättar jag om när jag har varit där. Ikväll är jag inbjuden på en förhandsvisning till filmen Righteous Kill (damn, såg just att 50 cent spelade en av karaktärerna vilket får mig att ångra mitt osa för tillfället – hatar karln och hans efterblivna stenansikte).
Imorgon har jag blivit bjuden på Sophia Somajos releasefest (Tack, Katti) och på fredag står jag på gästlistan till en helt ny klubb i Stureplansregi. Fullt upp, liksom.

Min kille hittade den här bilden på flickr och började skrika att jag skulle komma och titta på hans dator.
Han: FATTA VAD COOLT! Titta! Och se vem som står där!
Jag: Ja, är det inte Boba Fett?
Han: Eh, ja – COOLASTE ever!
Jag: Visst.
Han: Alltså om armén hade haft sådana uniformer hade jag direkt blivit militär.
Jag: Får jag citera dig?
Han: Helst inte.

Bilden kommer härifrån