Hahahahaha. Jag tänkte att jag skulle slänga upp ett foto på min nya klänning/stora skjorta så ni skulle få se. Visst blev det ett fantastiskt foto? Jag ser helt panikslagen och chockad ut. Det uppstår en glipa på grund av min konstiga ställning för att få med klänningen på fotot och man ser ändå inte riktigt hur den ser ut. En karriär som modebloggare bör jag med andra ord inte försöka mig på.

När min syrra Mia var liten så brukade jag roa mig med att klä ut henne, sminka henne, fixa håret (eh, och ibland klippa håret) och rent allmänt styla till barnet. Det var rätt kul tidsfördriv. Och hon brukade tycka att det var roligt att typ ”få vara med”.

Här har Mia just börjat ny skola i stan och ställer upp i skolans version av Sikta mot stjärnorna för att köra No Doubts Don’t speak. Eftersom det var ett potentiellt socialt självmord cyklade jag hem på lunchrasten och sminkade och fixade håret på henne. Sedan vann hon hela spektaklet och fick en massa kompisar och en liten, liten pokal.

Här är bara en vanlig dag när Mia fick ny frisyr och klä på sig en fotsid klänning som jag hade hittat i Mormors garderob (och som jag använde på fullt allvar!)

Såhär såg det ut när jag var sexton. På det här gamla fotot sitter jag (i blå anorak i mitten), min syrra (i röd tröja) och våra indiekompisar från Malmö – Susanne, Madeleine och Sandy. Jag tror att fotot är taget i Oxie centrum och att vi med stor sannolikhet hade varit på något spelning, alternativt hemmafest med bra musik kvällen innan. Älskar den hemmagjorda Salad-tröjan. Anna och jag gjorde en hemmagjord Ride-tröja också.

Åh, älskar den här bilden på Chuck Bass (eller här är han ju civil men jag orkar inte kolla upp hans riktiga namn). Kaxigt att komma i damkofta med små tryckknappar, male handbag och jeansen nedstoppade i stövlar. Inte många killar som kommer undan i den där outfiten. Men Chuck Bass med sin plutiga mun, kisande ögon och onda viskröst gör det.

En sak bara – så här klockan 05.27 på morgonen utan en enda blund i ögat (men drygt fem timmars vridande och vändande i sängen med mycket hög puls): Jag kommer ALDRIG mer att ta hostmedicinen Mollipect i min mun igen. Inte heller något annat som innehåller efedrin. Nu är det ju inte ens lönt att fortsätta att försöka sova. Morgon-tv sätter väl igång om en tjugo minuter? Ny dag – but no sleep. Den här fredagen kommer att bli fantastisk!

Mollipect^®
Efedrin

Biverkningar (Läs mer om biverkningar)

Vanliga:

Yrsel, huvudvärk, hjärtklappning, darrningar och oro. Nässelfeber och hudutslag. Svårigheter att kissa.

Mindre vanliga:

Illamående, diarré, kräkningar och sömnlöshet.

Sällsynta:

Hallucinationer, förvirring, aggressivitet, övergående förhöjning av vissa levervärden. Muntorrhet. Kramp i luftrörens muskulatur, vilket kan ge andningssvårigheter (bronkospasm).

Jag pratade just med min pappa i telefonen. Han berättade lite om hur han och mamma hade haft det i Paris. Han hade jobbat på sin mässa och lämnat mamma åt sovmorgnar och promenader på ett ungefär. Jag frågade om han hade plockat på sig några roliga varuprover på mässan. Tydligen hade han snott med sig en sak – en liten provförpackning olivolja från Grekland. Denna hade han letat upp en dag på eget bevåg eftersom han hade funnit ett användningsområde för just detta (som inte inkluderade tomat och mozzarellasallad). Han hade nämligen insett, när han tyst som en mus tassade in i hotellets badrum tidigt på morgonen för att inte väcka mamma, att badrumsdörren gnällde som en katt man trampar på svansen. Med den här provförpackningen olivolja från Grekland kunde han nu råda bot på gnisslandet och lät mycket nöjd med sin kvicktänkthet. (Att han kunde sagt till i hotellreceptionen var tydligen aldrig aktuellt). Själv började jag stöna och undrade vad hans konstiga hang up på dörrar egentligen var.
För ett par somrar sedan, första kvällen i lägenheten i vår spanska by, kom vi systrar hem vid halv tvåtiden på natten och hörde ett märkligt ljud från mammas och pappas sovrum. Vi kollar in och ser då att pappa har lyft ner badrumsdörren (de har ett eget badrum i anslutning till sovrummet) och sandpapprar frenetiskt. Tydligen hade han stört sig så mycket på att träet hade svällt (mycket vanligt i fuktiga, varma länder) så det tog emot när man öppnade och stängde dörren så han hade packat sandpapper i resväskan och hade under natten då gett sig in på en träslöjds-session.
Några år innan det, när vi bodde i ett hus i vår spanska by så hade pappa en så fruktansvärt obekväm säng (hängmattan, kallade han den) så att han, efter en natt utan sömn, gick ner i källaren och hittade en gammal dörr som han lade på madrassen och bäddade ovanpå. Han sov med andra ord på en dörr hela den där semestern.
Vad är det med min pappa och dörrar?

Nu ska jag snart iväg på tjejkväll. Min killes snälla mamma ska nämligen bjuda mig och min killes brors flickvän på bio. Först ska vi käka lite och sedan blir det film. Ska bli urmysigt.

Sånt här är kul. På tio dagar lyckas flickan gå från omogen shopaholic till mogen ung kvinna. Snabbt jobbat. För mig tog det säkert ett decennium att sluta gilla uteliv, killar i rutiga skjortor och skägg, för mycket rödvin med polarna och trilla i säng vid femtiden på morgonen. Eller, det har jag ju inte ens slutat gilla. Så korrigering: för mig har det än så länge tagit tretton år att försöka mogna men än har jag inte nått dit. Blondinbella måste vara en superkvinna.

Jag har alltid varit förtjust i hus. Ända sedan jag var liten har jag hyst någon slags känsla för vissa byggnader. Jag började exempelvis gråta då jag insåg att Guadís Sagrada Familia inte skulle hinna bli färdigbyggd under min livstid. Då köpte jag ett vykort på hur den färdiga kyrkan skulle se ut och satte upp det på väggen i mitt flickrum. Sedan bad jag mamma köpa Kefir istället för fil till mig – inte nödvändigtvis för att Kefir var godare – utan för att jag kunde ägna frukosten åt att titta på min dåvarande förälskelse Vasilijkatedralen. Den där myten om att arkitekten skulle ha fått sina ögon utstuckna för att aldrig mer kunna bygga något så storslaget lämnade dock en viss bitter eftersmak av Kefiren.

Trots att jag snuddar nära den där galna kvinnan som var gift med Berlinmuren i min kärlek till hus och byggnader så kan jag inte stoppa mig. Ett av mina favorithus för tillfället är ett en byggnad vid namn Sagerska husen som jag inte ens sett på riktigt eftersom det revs i rivningsyran i slutet av 1960-talet. Sagerska husen var ett av de få exempel på jugend-rokoko vi hade i Stockholm. Idag står det fruktansvärt fula PK-huset på Sagerska husens plats. Jag skämtar inte när jag säger att jag typ har en klump i halsen när jag skriver detta.

Andra favorithus/byggnader i min värld är följande:
– Casa Batlló i Barcelona, Spanien
– The Carson Mansion, Eureka, USA
– Saitta House, Brooklyn, USA
– Neuschwanstein, Tyskland
– Byggnaderna på ön Burano, Italien
– Kallbadhuset, Varberg, Sverige

Och sedan några hundra till. Vilket är den vackraste byggnaden ni vet?

Vad hände? Något slags höstväder plus en 12-dagarsförkylning plus oförklarligt ryggont plus skor som läcker in vatten har gjort att inspirationen tryter. Tror jag ska ge mig ut på en långpromenad. Har jag tur kanske jag får syn på en rolig tant/fint hus/arg man med parkeringsbot/död råtta/polisutryckning eller annat som kan få inspirationen att rinna till.