Så fort jag läser en bok som jag gillar så får jag sådan obeskrivlig lust att åka dit boken utspelar sig. Jag vill se allt med egna ögon. Hitta den där korsningen de talas om, eller till och med huset som nämns. Typ föreställa mig – har gick ju den och den när det och det hände.

Efter jag hade läst Vindens Skugga av Carlos Ruiz Zafón för några år sedan sprang jag runt i Barcelona med ett helt annat mål. Typ letade efter Bortglömda böckernas gravkammare på Carrer Arc Del Teatre istället för att springa in på Moog och dansa indie och dricka drinkar. Efter Per Anders Fogelströms Stockholmsserie får jag inte nog av att hänga på Åsöberget och sjåpa mig över den fattigdom som en gång härskade där. Och min längtan att åka till det regniga Forks, Washington efter att ha läst Twilightserien är djup.

Nu läser jag Flickorna från Riyadh och känner så starkt för att åka till Saudiarbien. Jag sitter och läser in mig på var de coola shoppingcentrumen ligger, vilka snabbmatsrestauranger som finns där och lär mig recepten på de traditionella saudiska maträtterna. Sedan läste jag UD:s råd om en resa till Saudiarabien. De ansåg att man verkligen inte skulle åka dit. Terrorister har nämligen en tendens att attackera västerlänningar och om man ändå åker dit får man inte gå samma väg två dagar i rad eftersom folk kanske står och spanar in ens schema. Som kvinna får man varken köra bil eller röra sig utanför huset utan nära manlig släkting och slöja och svart fotsid dräkt. Om man knäpper ett kort med sin mobil kan man få spöstraff. Det påminner mig om en god vän vid namn Paola som bodde i Saudiarabien ett tag och blev som barn piskad på vaden av sedlighetspolisen för att hon bar capribyxor. (Stämmer inte det Paola? – let me know i kommentarerna).